歴史館

Japan förklarat ur ett historiskt perspektiv

Japanska datorindustrins uppgång och fall

2 kommentarer

Bloggens första dator var en wapuro, japanskans sammandragning av engelskans word processor. Den inhandlades 1986 till ett pris som i dagens termer är löjligt. Den tillverkades av NEC och hette Bungo mini 7, kom med två 3,5 tums floppy diskettstationer, en nio tums svart/vit CRT monitor, ett tangentbord som fungerade som lock och högst upp en dot matrix skrivare med 16 x 16 punkter. Under sig doldes en japansk version av MS-DOS 3.1 som man kunde komma åt via dolda kommandon. Japans elektronikindustri hade precis påbörjat en spännande resa som skulle göra dem världsledande under ett par decennier på datorchips och PC. Namn som Toshiba, Fujitsu, Oki, Sharp, Ricoh, Seiko Epson, Pioneer, Canon, Sony, och Panasonic förutom NEC flög världen runt i helt nya kretsar.

Just kretsar var de duktiga på. Toshiba invigde en ny datorchips fabrik varje halvår kändes det som. Moores lag var i full sving och RAM formligen exploderade från kB till MB till dagens GB. Japanernas detaljnojja var som gjord för datorindustrin där minsta dammkorn kunde stänga ned tillverkningen för en hel dag. TEAC blev världsledande på floppydisketter, optiska skivor introducerades av Canon, den första i Steve Jobs NeXT dator när han lämnat Apple. Helt plötsligt gick det att lagra en GB i en tid då en hårddisk på 20 MB ansågs omöjlig att fylla. Var och varannan vecka presenterades en ny datormodell, skrivare, eller tillbehör som scanner, ljudkort, möss, tangentbord alternativt mjukvara. Tokyos Akihabara distrikt var himmelriket på jorden för unga datornördar. Bloggen åkte dit närmast en gång i veckan enbart för att hålla sig ajour med utvecklingen.

Den första riktiga datorn var också ifrån NEC och hette LT-02, som enkelt stod för Laptop andra generationen. Om Bungo varit släpbar så var LT-02 bärbar, den kom med sin egen attachéportfölj. Närmast för att ladd aggregatet vägde en tre, fyra kilo. Även denna hade två diskettstationer för 3,5 tums floppydisketter. Först tvingades man boota med MS-DOS, därefter plockades den bort och mjukvaran, oftast WordStar, senare ersatt med WordPerfect, eller Lotus 1-2-3, samt en diskett för datafiler. Filsystemet krävde att namnet skulle vara en byte, alltså åtta tecken, så det krävdes stor kreativitet för att hålla reda på filerna. Datorn hade en förhållandevis stor skärm, blå text på grön bakgrund. På denna skrev jag min Masters avhandling, en regressionsanalys av aktiepriser på börserna i Tokyo och Wall Street.

Men NEC var inte lika duktiga som Toshiba på bärbara datorer. De inriktade sig istället på det som kallades PC-98 serien, bords- och golvdatorer, där NEC hade en fördel av en stor marknadsandel som medförde att japanska utvecklare, särskilt inom spelmarknaden, i första hand utvecklade för NEC till stor frustration för Fujitsu. De försökte kontra genom att introducera Nifty, som blev introduktionen till BBS i Japan. Internet innan det fanns internet. NEC kontrade genom att lansera PC-VAN och band amerikanska CompuServe till sig. Därmed hade de ett ”globalt” nätverk att erbjuda sina kunder. Konkurrensen var mördande, till stor glädje för konsumenterna. Priserna rasade, CPU blev snabbare, minnet ökade, hårddiskarna blev större och större. När Windows släpptes försvann också OS skillnaderna som funnit i DOS mellan de olika tillverkarna.

Det mest populära ordbehandlingsprogrammet Ichitaro (一太郎) fanns i ett flertal upplagor beroende på den dator man använde. Det här innebar en inlåsning till en viss tillverkare såvida man inte ansåg sig ha råd att bekosta en helt ny uppsättning mjukvara. Något som hade gjort datorköpet mer än dubbelt så dyrt, tre gånger dyrare kanske ifall man höll många titlar. Men med introduktionen av Windows släppte det, plötsligt blev det kompatibelt över hela linjen. Det innebar att tillverkare som Panasonic och Sony, tidigare helt marginaliserade, fick en ny chans. Bägge satsade hårt på det bärbara segmentet. Osakaföretaget Panasonic satsade hårt på offentlig upphandling och underströk uthålligheten i produkterna. Än idag är deras Toughbook vanlig inom militära organisationer eftersom de kan användas under de värsta förhållanden.

Sony däremot hade haft ett intimt samarbete med Apple och stod under Steve Jobs estetiska inflytande. De startade en serie laptops under varumärket Vaio som blev oerhört populärt bland kreativa typer som inte redan använde Apples maskiner (det här var en tid då Apple befann sig i djup kris efter att Jobs kastats ut). Men här börjar vi också skymta det som skulle bli den japanska datorindustrins fall. Lockelsen att låsa in användarna är stark, men användare som protesterar mot detta är starkare. Sony presenterade sin Memory Stick, ett USB minne utan USB port, utan en specialkonstruktion som enbart fanns på deras Vaio serie. Minnena kostade sedan 50 % mer än motsvarande USB stickor. Konsumenterna gjorde som de alltid gör; de röstade med fötterna. För varje ny modell sjönk försäljningssiffrorna, men Sony bet sig fast vid sina specialminnen som ingen ville betala för. Företag som, särskilt så medvetet som Sony agerade, försöker låsa in sina användare lyckas nästan aldrig. Ingen vill känna sig tvingad. Japansk paternalism må fungera i Japan, men inte utanför kustlinjen. Taiwaneserna såg nu ljuset i tunneln. Märken som Asus och Acer började dyka upp på datormässorna och stjäla uppmärksamhet från de japanska tillverkarna. Koreanerna låg och smög i buskarna.

Men i Japan var det främst Toshiba som dominerade den bärbara marknaden. Redan för 25 år sedan kom de ut med en dator som var mindre än dagens iPad. Den hette Libretto och tangentbordet kunde möjligen användas av japanska kvinnor med nätta händer och slanka fingrar. Dessutom kom den med den sämsta Windows versionen alla kategorier, Windows Me. Men för en forskarstudent som spenderade 18 timmar på ett universitetsbibliotek var den en gudagåva. Lätt att bära med sig till olika bokhyllor, snabbt slå upp en referens och kontrollera att det var korrekt citerat. Öppna datorn och checka av uppgiften. För att kunna skriva mer än ett par meningar på den var det tvunget att ha med sig ett bärbart tangentbord, så dess minimalistiska design gick något förlorad vid praktisk användning.

Den här typen av misstag blev allt mer frekventa. Produktchefer och utvecklare som varit i 20-års åldern i mitten av 80-talet, var nu sektionschefer eller controllers på divisionsnivå och närmade sig 50. Pension hägrade, 14 timmars arbetsdagar kändes inte lika lockande, sista tåget hem, packade med fyllon, ville man helst undvika. Risktagandet försvann, organisationen genomgick en inkrustation, inkrementell konservatism blev ledstjärnan, fokus lades på den inhemska marknaden. De problem som funnits tidigare, exempelvis hade Toshiba en kundsupport värdig en nordkoreansk öltillverkare, kom nu i dagen. Kunder hade accepterat undermålig support då datorerna var suveräna, men när de plötsligt blev en i mängden bland taiwaneser och koreaner fann sig inte kunderna i behandlingen längre. Gå in på valfri sajt där Toshibas amerikanska kundsupport diskuteras, ingen har något positivt att säga. Även hemma i Japan har de gjort allt för att automatisera den så det inte längre är möjligt att få tag i en människa på andra sidan. Som grädde på moset visade de sig för ett drygt år sedan att Toshiba dessutom mixtrat med bokföringen för att hålla uppe försäljningssiffrorna. Internt verkar ingen ha vågat dryfta sanningen; att de blivit irrelevanta.

Företag som Toshiba, NEC och Fujitsu finns fortfarande på den inhemska PC marknaden, Fujitsu har viss företagsförsäljning utomlands, men Toshiba har blivit förbisprungna på den bärbara marknaden. Den ende som fortfarande uppvisar en viss innovationsförmåga är Fujitsu. De har exempelvis världens just nu lättaste laptop, under 700 gram. Men hela marknaden med 2-in-1 som Microsoft Surface eller Lenovos Yoga serie har gått rakt över huvudet på dem. De har inte gjort minsta försök. Aningen förvånande med tanke på att världsledande Wacom också är japanskt. Samarbete inom sektorn har endast synts när de befinner sig under galgen. Konsekvensen av det blir att samarbeten inleds för sent, när de redan är förbisprungna av konkurrenterna. Därför blir resultatet nästan alltid undantagslöst en någorlunda lugn och systematisk nedläggning av verksamheten istället för nysatsningar. Japan byggdes upp av militärklaner sedan 1000-talet och den mentaliteten sitter i starkt. När två företag slås ihop känner de lojalitet till sin tidigare ”klan”, inte den nya organisationen.

En symbol för den japanska datorindustrins oförmåga att anpassa sig till utvecklingen är det japanska tangentbordet. Det utvecklades specifikt för det som heter Shift-JIS, en nödvändighet under DOS tiden för att få utrymme för de dubbelbyte tecken som krävs för kanji, men sedan introduktionen av Unicode fyller de inte längre någon funktion. Dessutom är det ingen under 50 som längre använder hiragana för input. Textinput via latinska bokstäver på ett QWERTY tangentbord är snabbare och bokstäverna omvandlas löpande till hiragana innan de transformeras till kanji. Specialtangenter för textomvandling, växling mellan ”halva” och ”hela” tecken – de kallar bokstäver för han (半) och kanji för zen (全) på tangentborden. I en snabbt omvandlande industri blev den interna konservatismen en hämsko de inte klarade av att kasta av sig.

Har Japan då tagit någon lärdom från dessa 30 år av uppgång och fall? Det har förvisso diskuterats en hel del, men som brukligt är föredrar man att fokusera på framgångar istället för att lära sig av misstagen. Fordonsindustrin kommer framöver att vara industrins Rorschachtest, industrin genomgår sin största omvandling sedan förbränningsmotorns introduktion. Det handlar inte enbart om el-bilar, men allt ifrån autonom körning till modulär anpassning. Nissans Leaf är fortfarande världens mest sålda el-bil, även om Tesla nafsar dem i hasorna. Samtidigt syns det tecken, åtminstone i den senaste modellen, att japanerna, sin tradition trogen, nöjer sig med de små stegens anpassning. Ovanpå det kommer senaste årets palatskupp. Således inga positiva tecken direkt.

2 tankar om “Japanska datorindustrins uppgång och fall

  1. Min först dator var en Sharp med Z80-processor. Den kom i en attacheväska och kostade (70-tal) 128 000 yen. Eget operativsystem, DOS fanns ännu inte. Bandstation och TV som monitor. Nästa blev en IBM PC första modellen 30 000 kr monoskärm utan grafik. Utan hårddisk; interface till Olivetti elskrivmaskin, port för bandspelare. Sedan blev det en Amstrad med monokrom grafik. Den kostade mindre än vad en uppgradering av IBM-en med grafik skulle ha kostat. Amstrads bärbara var rena katastrofen så jag köpte en Toshiba som var billig och tillförlitlig. Vid ett besök i Akibahara konstaterade jag att det inte gick att uppgradera den eftersom de japanska och västerländska inte var kompatibla. Det var min sista Toshiba. Så köpte jag en VAIO den var bra men så fick jag skärmproblem och försökte få reda på var den kunde servas. Detta var omöjligt. Det hade kommit in amerikaner i ledningen och alla försök att få reda på var den kunde servas besvarades med legalistiska utläggningar om att Sony inte betalade för någonting. Det var inte fråga om garantiservice. Jag var beredd att betala. Till sist skickade jag eländet till min dotter i USA som fick den fixad lokalt och sände tillbaka den. Aldrig mera Sony!

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.