歴史館

Japan förklarat ur ett historiskt perspektiv

Ninja och ninjutsus historia

Lämna en kommentar

I Fråga Lund dök det upp en fråga om ninja (忍者) som besvarades av historikern Gunnar Wetterberg på ett underhållande, men föga faktarikt sätt. Bloggen tänkte därför att det kanske finns de som suktar efter mer konkreta data, och tänkte därför försöka tillgodose de behoven. Wetterberg nämnde att de var samurajer, det fanns några sådana som var herrelösa, men hela idén bakom ninja och deras verksamhet var just att de inte skulle vara lojala mot någon specifik feodalherre. I sin enklaste definition är ninja en utövare av ninjutsu (忍術), de ”smygande konsterna” som har sitt etymologiska ursprung i verbet shinobu (忍ぶ) som är gömma, hålla ut och i sin transitiva form, shinobaseru att dölja eller smussla undan. Detta var för att skaffa sig ett psykologiskt övertag, genom att inte veta var de kom ifrån, när de kunde tänkas dyka upp eller hur de skulle slå till skapade de om inte skräck kring sig så åtminstone en tydlig oro. Ett annat vanligt namn för dem, om än inte i Hollywood filmer är kanja (間者), ungefär ”de som smiter emellan” men i dagligt tal var det vanligare att de benämndes med sin japanska benämning shinobimono som är den japanska läsningen av tecknen för ninja.

De kan sägas ha ett mytiskt ursprung i det som kallas ongyoki (隠形鬼) som var demoner med förmågan att byta skepnad och ställa till besvär om de blev störda. De delades in i fem grupperingar, kinton, mokuton, suiton, katon och doton (金遁, 木遁, 水遁, 火遁 och 土遁) som ungefär är att ”smita via metall, trä, vatten, eld och jord” således de fem grundläggande element som de då byggde sin världsbild på. Samlingsnamnet för detta är mitteijutsu (密偵術) som ninjutsu utgör en del av. Med andra ord är ninja del av en äldre mytisk historieskrivning och har strävat efter att leva upp till beskrivningarna i en huvudsaklig oral tradition. Det finns tre huvudsakliga källor till vår kunskap om ninja, men så vitt bloggen känner till är det endast en av dem som översatts. De är Bansenshukai (萬川集海) ”Alla floder leder till havet”, Shoninki (正忍記) ”Sanna berättelser om ninja” samt Ninpiden (忍泌伝) ”Traditioner av Ninja hemligheter”. Tillsammans går de under benämningen Sandai ninjutsu densho (三大忍術伝書) ”Tre Storverk om de smygande konstarterna”. Anledningen till att de nedtecknades var att när Japan inträdde i den fredligare Edo perioden fanns det inte längre samma efterfrågan på deras tjänster och det upplevdes som en risk att deras kunskap skulle försvinna.

De börjar dyka upp i texterna någon gång under mitten av 1400-talet, men huvudsakligen i negativa beskrivelser. Samurajerna ansåg att de saknade heder, helt enkelt att de var ärelösa. De kom dock också till insikten att det fanns tillfällen då de var både effektivare och billigare än att dra ut i ett stort slag med flera tusen krigare i släptåg. Just genom att köpa in deras tjänster visade samurajerna sitt förakt för dem, att sälja sig till högstbjudande var ett bevis på att de saknade heder. Det finns naturligtvis ett visst drag av hyckleri i denna inställning, det var inte ovanligt att samurajerna bytte lojalitet till en furste som erbjöd dem större domäner. Skillnaden var att de inte veckan därpå sålde sina tjänster till någon annan som ninja gjorde.

Det finns åtminstone 30 olika ninjastilar dokumenterade, men då Iga (伊賀流) och Kaga (加賀流) blev dominerande koncentrerar sig denna artikel på dessa. De ligger i Mie respektive Ishikawa uppe i skogrik bergig terräng, det innebar att när centralmakten expanderade med sina shoen (荘園) var dessa trakter inte eftertraktade. Befolkningarna lämnades att sköta sig själva och inordnades inte nämnvärt i den japanska samhällsapparaten. Efter Genpei kriget (源平合戦) i slutet av 1100-talet växte det fram en insikt att de saknade förmågan att stå emot de stora arméer som feodalfurstarna kunde uppbåda, skulle de klara av att skydda sig fick de antingen liera sig med någon, eller utveckla egna tekniker som byggde på ett fåtals insatser. De valde det senare. Under Kamakura perioden började shoen förfalla, istället växte det fram som kallas jizamurai (地侍) där krigarna var halvtidsbönder och halvtidskrigare. Det närmsta vi kommer på svenska är den indelte soldaten, men det fanns betydliga skillnader. Icke desto mindre behövde de ibland ta till mindre stridsåtgärder för att försvara sina markområden. Då kom ninjutsu till hands och det är den vägen som efterfrågan och betalningsviljan för deras tjänster uppstod enligt ett flertal historikers teorier. Första gången vi hittar dem i ett krig är när Ashikaga Yoshihisa försöker straffa Rokkaku klanen 1487. De bör således ha existerat i åtminstone ett 50-tal år innan de har färdigheterna och förmågan som krävs att agera under krigsförhållanden.

Toyotomi Hideyoshi tillsatte sin vasall Nakamura Kazuuji till domänherre över Kaga domän 1585, men då valde samurajerna att istället bli herrelösa ronin (浪人) och upplöste sig själva. En del av dem samlades säkert i bergsbyarna och deltog som lärare i ninjutsu. En av Ninjas specialiteter är nämligen lönnmord. Oftast föredrog de att utföra det genom förgiftning. De smög sig upp på taken, flyttade undan en takpanna, släppte ner en tråd som hade några knutar längst ned för tyngden. Höll trådänden strax ovanför munnen på det sovande offret. Lät några droppar gift rinna ned för tråden så de lade sig på knuten och när offret snarkade eller öppnade munnen ryckte de till i tråden så dropparna föll ned i munnen. Uppdrag slutfört. Men det var naturligtvis inte alltid möjligt att gå tillväga på detta sätt. De som oroade sig över att stå på någons dödslista placerade ut vakter, särskilt på taken. Därför behövde de också lära sig hantera svärd och knivar, något som samurajer var oslagbara på.

Detta var också en bidragande orsak till utvecklingen av deras mest kända vapen, kaststjärnan som går under samlingsnamnet shuriken (手裏剣) på japanska och omfattar alla mindre vapen som kunde döljas i handen. Shuri betyder ”handens baksida” och ken är svärd eller stickvapen. Helst ville de slå till på avstånd för att inte utsätta sig själva för fara. De akrobatiska övningar vi förevisas av Hollywood var något de helst undvek, eller möjligen tog till för att dra bort uppmärksamheten från en annan riktning så en kollega kunde smyga sig på bakifrån. Det är också anledningen till att de aldrig nyttjade skjutvapen, trots att de var tillgängliga i Japan vid den här tiden. De väsnades helt enkelt för mycket och gick emot allt det som deras teknik strävade efter.

Mindre känt är att det också fanns kvinnliga ninja som kallades kunoichi en finurlig konstruktion som härleds ur konstruktionen av tecknet för kvinna – 女 består av tre tecken くノ一 – som tillsammans läses just kunoichi ett hiragana, ett katakana och ett kanji som visar just hur sammansatt och komplett hon var. De omnämns i Bansenshukai men mer i förbigående som en resurs att användas i sammanhang där det skulle vara besvärligt för en man att ta sig in, exempelvis köksregionerna ifall man skulle försöka förgifta maten. Men det fanns en grupp av kända kunoichi som gick under benämningen arukimiko (歩き巫女) och som sorterade under Takeda Shingen i Kai. Att de kallades så berodde på att de inte sorterade under något specifikt Shinto tabernakel utan var fria att röra sig mellan olika helgedomar. Det gjorde dem särdeles effektiva som inhämtare av information eftersom det var vanligt att besöka en helgedom före ett påtänkt slag och be om gudomligt stöd.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.