歴史館

Japan förklarat ur ett historiskt perspektiv

Holländsk underkastelse gentemot Tokugawa shogunerna

Lämna en kommentar

I oktober 1627 anlände en storslagen ambassad under ledning av Peter Nuyts i det ständigt expanderande Edo. Han reste i en palankin uppburen av sex bärare, med ett följe på närmare 300 personer, holländska soldater, tungt beväpnade samurajer, livréklädda kammarherrar, tolkar och flera dussin tjänare som bar på dyra gåvor till shogun och hans rådgivare. Tillsammans med ett antal krav på shogunatet. En dryg månad senare skulle han smyga sig ut i skydd av mörkret för att aldrig återkomma. Nuyts gjorde sig skyldig till en form av europeisk hybris som växte fram under 1500-talet.

Hernán Cortés behövde inte mer än 2 000 man för att krossa Aztekernas storslagna rike, inte långt därefter var det Francisco Pizarros tur att med endast 167 man besegra Incka indianerna. Européer blev övertygade om sin egen storslagenhet och det lockade fram äventyrare som såg möjligheter i en expanderande värld. Ur den lockelsen uppstod VOC eller Vereeinigde Oostindische Compagnie 1602 och redan sju år senare var de etablerade i HiradoKyushus norra kust. Portugiserna som hade ett halvt sekels erfarenhet av Japan var inte roade över deras ankomst, men lyckligtvis för holländarna var japanerna trötta på portugiserna. Nederländerna var sjutton rebelliska provinser fullt upptagna i ett frigörelsekrig mot Spanien och var således inte en nationalstat i den moderna betydelsen. Inledningsvis hade holländarna därför problem med hur de skulle beskriva sig själva till shogun och Ogosho, shogun emeritus. Inte minst mot bakgrund av paragraf 35 i de egna statuterna som fastslog ”öst om Goda Hoppsudden men också i och bortom Magellansundet skall Compagniet ha rätten att ingå traktat och kontrakt med prinsar och potentater i namn av Generalstaten för de Förenade Nederländerna.” Rättigheter som normalt ingen stat skulle delegera till ett företag, och möjligen ett uttryck för bristen på statlig kontroll.

Efter sin ankomst till Japan uppfattade holländarna snabbt att köpmän stod lågt på den sociala stegen i Japan och för att göra nödvändigt intryck på de styrande var det viktigt att framställa sig i bästa möjliga dager. Det gjorde de genom att presentera ett brev från prins Maurits, stadhouder i flera av provinserna i Förenade Provinserna. Det gav dem den nödvändiga prestigen vid de första besöken hos shogun, samtidigt kom de att upprätta ett asiatiskt högkvarter i Batavia (Djakarta) på Indonesien, föreståndaren blev VOCs general-guvernör för Asien, som sådan ansåg han sig, i enlighet med nämnda paragraf, inte behöva ha kungligt godkännande från stadhouder. Men det var också rent praktiskt en otymplig konstruktion att behöva invänta missiv från Amsterdam för att kunna agera. Så när Peter Nuyts tog över som operhoofd i Hirado ville han ändra på förhållandena. De hade betraktat ambassaderna som anlände från Korea och Nuyts trodde att han genom att ta efter deras storslagenhet kunde komma undan med ett missiv utställt av general-guvernören i Batavia istället för ett från prins Maurits.

Anledningen till detta försök var att relationerna börjat surna fem år tidigare då VOC etablerade en koloni i Tayouan bukten (dagens Tainan) på Taiwan och jagade bort de japanska handelsmän som fanns där. Av naturliga skäl framförde de sina klagomål och begärde hjälp hos shogun. General-guvernören Pieter de Carpentier i Batavia försåg därför Nuyts med ett tämligen harmlöst missiv som i traditionellt hövitska ordalag framförde tacksamhet för att VOC tilläts bedriva handel i Japan, men brevet avslutas med ”om Ers Majestät vänligen vill sätta sin tilltro och förlita sig på alla sakmål som vår envoyé framför”. För japanerna med sina utrikes relationer vars historia dominerades av Korea och Kina var ambassadörer ”brevbärare” som framförde vänliga men tomma fraser om samverkan och kongenialitet. Men här ansåg de Carpentier att Nuyts borde kunna inleda direkta samtal och överläggningar med shogun. Utan att ens representera en främmande makt, utan ett av deras kommersiella företag. Det här satte eld i baken på shoguns rådgivare, vars uppgift det var att med en fin kam genomgå missiven och presenterna så att inget kunde anses förolämpande.

När Nuyts nådde av insikten att de Carpentiers brev uppfattades som förolämpande drabbades han av något som närmast måste beskrivas som panik. Han hade begett sig till Edo för att egenhändigt försöka få rätsida på relationerna, nu höll han på att spoliera dem totalt. Han var därför primärt intresserad av att skydda sig själv från konsekvenserna av fiaskot när han återvände till Hirado. Före avresan hade han hos daimyo i Hizen (肥前) Matsura Takanobu anhållit om att få använda domänens flaggskepp, en galär med 56 åror. De avslog begäran och nu blev det en av orsakerna till misslyckandet. Likaså ansåg han att shogunatets utrikesråd hade ”hållit förhör” med honom och ställt frågorna ”oförskämt som om vi var vanliga kriminella”. Anledningen var att då VOC tydligen inte längre var representanter för ”kungen av Holland” som var deras framställning av prins Maurits, ville de av naturliga skäl få grepp om vem general-guvernören i Batavia var, och vem och vad han representerade. Kunde de inte svara på shoguns frågor, och Tokugawa Iemitsu var inte en som lade fingrarna emellan, skulle konsekvenserna för dem bli betydligt allvarliga än att smyga sig ut ur Edo mitt i natten.

Den som fick ärva den diplomatiska smeten var Jan Pieterzoon Coen som övertagit posten som general guvernör i Batavia. Enda framkomliga vägen enligt hans förmenande var att återgå till den gamla modellen med brev från stadhouder, numera en man vid namn Frederik Hendrik. Innan ett svar anlände avled Coen, ett belysande exempel på vad som kunde ske när man tvingades förlita sig på långväga kommunikationer. Efterträdaren Jacques Specx hade fördelen att ha tjänstgjort som Hirados förste opperhoofd och var därför väl insatt i japanska förhållanden, men han var inte populär hos VOCs 17 man starka styrelse. Innan han ersattes av Hendrik Bouwer hann han med två genomgripande reformer. Den första var att lösa krisen i Tayouan, den andra var att hitta en tredje väg i den diplomatiska röran mellan Batavia centrerad och Amsterdam centrerad diplomati.

1630 skickade han ett brev till shogun i Edo där han framförde att ”holländarna skall framvisa samma trogna tjänstvilja i alla sammanhang som Ers Majestät (deras tilltal för shogun) förväntar sig av sina egna vasaller”. I princip kom han att ställa Faktoriet i Hirado under shogunal överhöghet. Detta kom att bli en standardfras i kommunikationerna med Edo, i lite olika grammatiska formuleringar, och de blev gradvis mer hyperboliska för att nå ett crescendo 1642 då general guvernören framförde ”vi är villiga att spilla vår sista droppe blod i tjänst hos Ers Majestät och i bevarandet av det japanska riket”. Men då fanns det också viss, om än begränsad, substans för löftet.

På hösten 1636 inledde kommissarierna i Nagasaki ett försök övertala opperhoofd att Holland borde attackera spanjorernas fäste i Manilla. Anledningen var att de fått informationer från några hemvändande japaner att Dominikanerorden planerade skeppa över ett konstant flöde av missionärer, nu när jesuiterna inte längre var verksamma i Japan. Det finns ingenting i shogunatets bevarade krönikor om att de var medvetna om detta, sannolikt har kommissarierna sett det som ett tillfälle att placera sig i bättre dager hos Iemitsu. De passade, skickligt får man ändå säga, på att utnyttja den nya tonen i missiven till shogun genom att fråga hur det kunde komma sig att de lät Manilla agera obehindrat trots att det skulle glädja shogun enormt om den spanska bördan kunde avlastas honom. Opperhoofd ville inte dras in i japanernas bilaterala problem med Spanien, trots att de i Europa fortsatt var fiender, och förklarade att de var handelsmän, inte soldater.

Redan nästa dag skickade de över en av sina assisterande kommissarier till Hirado med ett brev adresserat till shogun där de framställdes som entusiastiska i sin vilja att stödja shogun mot spanjorer och åtog sig att ställa skepp och kanoner i hans tjänst. För att undvika en regelrätt konfrontation förklarade opperhoofd att detta var något som Batavia måste godkänna. Enligt de Dagregister (loggbok) som fördes av opperhoofd skall vice-kommissarien sagt; ”Låt mig tala om vad som sker ifall ni vägrar, ni kommer uppfattas som opålitliga lögnare då ni alltid framhåller att ni vill tjäna Japan med alla medel som står till buds”. Holländarna hade nu fastnat i den rävsax de själv byggt och underdånigast överlämnat till japanerna.

Istället för att överlämna ärendet beslöt det styrande rådet för Faktoriet i Hirado att priset för att åka fast som lögnare var för högt och beslöt därför att ställa fyra fartyg och två jakter till japanernas förfogande. Innan det praktiskt gick att genomföra skulle holländarna räddas av den inhemska utvecklingen. Shimabara upproret stod för dörren och upprorsmakarna intog det övergivna Hara borg på Amakusa, en ö i Arima domän. Iemitsu beordrade Itakura Shigemasa att slå ned upproret, men han misslyckades. Nicolaes Couckebacker såg sin chans att komma ut ur rävsaxen med Manilla genom att erbjuda shogun sitt stöd mot upprorsmakarna. Han tillskrev Iemitsu med de nu väl belagda hövitska fraserna om tjänstvillighet och lovade att göra vadhelst shogun begärde. Tio dagar efter brevet inkom det en begäran att förse shoguns armé med krut och Couckebacker överlämnade omedelbart sex tunor svartkrut.

I början av februari tillställde han kommissarierna i Nagasaki ett nytt brev och förklarade att han förberett kanoner och ammunition om de skulle behövas. Fem dagar fick han sitt svar, de behövde fem stora kanoner samt mera krut i Shimabara. Itakura var dock inte framgångsrik, rebellerna höll Hara borg i ett fast grepp och Iemitsu beslöt därför ersätta honom med Matsudaira Nobutsuna och Toda Ujikane och när de väl anlände var Itakura redan död efter en tredje misslyckad attack. De två nya fältherrarna var överens om att de inte skulle klara besegra borgen genom frontalattacker och ändrade taktik till en utdragen belägring. Därmed behövdes också en flottblockad mot ön så att förråd inte kunde tillföras utifrån. De tillskrev Hirado och begärde ”alla tillgängliga fartyg och kanoner” för att vara behjälpliga i belägringen.

Matsudaira rapporterade i ett brev till shogunatet att ”holländarna underställde sig vårt befäl och visade samma tjänstvillighet som övriga daimyo”. De vackra orden i tidigare missiv blev därmed praktisk verklighet. Enligt krigsdagböckerna sköt holländarna 400 salvor mot borgen som resulterade i mer än tio dödsoffer om dagen. Holländarnas enda kända offer var en vapensmed som omkom då en kanon exploderade ombord. Genom insatserna stärkte holländarna sin relation till shogunatet, inte minst eftersom det bland upprorsmakarna ingått ett stort antal kristna konvertiter. Det skulle däremot skapa kritik hemma i Europa gentemot holländarna, som i stort tog kritiken med ro. De menade att de hade ihjäl katoliker på hemmaplan i lika stor utsträckning som katolikerna hade ihjäl protestanter och konvertiterna i Shimabara var katoliker.

Därmed var underkastelsen gentemot shogunatet totalt, inte bara i ord, utan också handling. Sannolikt var det denna investering som medförde att när väl VOC gick i konkurs så steg holländska staten in i deras ställe för att upprätthålla kontakterna. Det gjorde dem till ett slags västlig expertis på Japan, något de under 1800-talets första hälft skulle ha stor glädje av. Nästan samtliga som skickade expeditioner till Japan började alltid med en visit i Leiden, som var och fortfarande är, Europas främsta center för studier av och forskning kring Japan. Man kan även argumentera för att de hade stor glädje av det under 80-talet när japansk elektronikindustri dominerade världen. Det medförde stora problem för Phillips, men då Holland har en speciell plats i japanernas hjärtan var såväl Sony som Panasonic beredda att inleda såväl forskningssamarbete som kommersiella relationer med det holländska företaget som även fick fotfäste i Japan.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.