歴史館

Japan förklarat ur ett historiskt perspektiv

Japans utrikes relationer under medeltiden del 1

3 kommentarer

Eftersom Japan isolerade sig mellan 1635 och 1858 är det inte ovanligt att det uppfattas som att Japan alltid varit isolerat. Inget kunde vara längre från sanningen. Under antiken – Asuka och Heian i japanska termer – hade de ett intensivt legationsutbyte med T’ang Kina och främst Paekche i Korea. Men i mitten på 800-talet blev finanserna kärva och inre stridigheter krävde fokus. När militären tagit makten 1185 blev det ånyo intressant med utrikes relationer. Detta inlägg skall därför titta närmare på Japans utrikes relationer under 1200-, 1300-, 1400- och första halvan av 1500-talet, eller Japans medeltid. Japan hade, mer eller mindre ofrivilligt, under 350 år varit avskurna från händelseutvecklingen på det asiatiska fastlandet. Enstaka munkar som gav sig iväg till Kina, eller kineser som lyckats rymma från japanska pirater var deras huvudsakliga informationskällor.

Redan 1185, strax efter Minamoto no Yoritomo etablerat sitt shogunat i Kamakura, skickade han Amano Tokage till Kyushu för att försäkra sig om kontrollen. Ända sedan Asuka hade kontrollen av Kyushu övervakats från Dazaifu (太宰府) en stor helgedom något väster om dagens Fukuoka. Amano avsåg därför att utföra sitt arbete därifrån. Hela södra Kyushu behärskades av Shimazu no sho (島津荘) en jättelik shoen som omfattade inte mindre än tre provinser, Hyuga, Osumi och Satsuma, i dagens termer Miyazaki, Kumamoto och Kagoshima. Den kontrollerades av Fujiwaras Konoe hus, eller klanstammen. Ett kinesiskt fartyg beslagtogs av Amano när det anlände till Bonotsu, idag del av Minami-Satsuma stad, och han tog hand om lasten. Herrgårdens förvaltare rapporterade detta till Fujiwara i Kyoto som bad Yoritomo att lösa problemet. Shogun beordrade Amano att återlämna lasten till Fujiwara. En tydlig indikation att han ännu inte kände sig säker i sadeln som shogun och var redo att överta kontrollen av utrikeshandeln och därtill hörande relationer.

Närheten till Korea innebar att Dazaifu också traditionellt fungerat som Japans utrikesministerium. Men genom det för Amano snöpliga beslutet blev konsekvensen att Dazaifu tills vidare stod under dualt styre, dels av Fujiwara Tsunefusa som representerade hovaristokratin och Amano Tokage som förväntades tillvarata shogunatets intressen. I realiteten skulle det visa sig att Fujiwara till stora delar valde att ignorera Amano fram till 1190. Men 1191 upplevde de sin ditintills största incident. I ett missiv från Södra Sung meddelades det att Yang Yung och Chen Chitai begått allvarliga brott och därför skulle hädanefter alla som anlände från Japan anhållas. Rekommendationen från Dazaifu var att de bägge skulle straffas hårt. Uppenbarligen var handeln mellan Kyushu och Södra Sung av en sådan art att ett avbrott skulle rendera seriösa ekonomiska problem. Det visade sig att Yang Yung var född i Japan (hans japanska namn är okänt) medan Chen var född i Kina. Att straffa den förra ansågs problemfritt, men straffet för Chen borde fastställas av domstolar i Sung, inte i Japan ansåg man i Kamakura.

Därmed uppstod ett behov att i traktat reglera relationerna och fastställa hur eventuella framtida konflikter borde lösas. Problemet var att arbetsfördelningen var oklar. Dazaifu var för splittrat internt mellan hov och shogunat för att fungera som effektiv byråkrati. Sannolikt hämmades de delvis också av att det fanns en påtaglig diaspora av Sung kineser på norra Kyushu, de var tempelbyggare och handlare, många hade extra inkomster via import av kinesiska varor som de kunde sälja med god profit till lokalbefolkningen. Det fanns goda skäl att inte göra dem allt för upprörda. Japans första staplande steg att etablera en ny utrikespolitik var således reaktiv, dåligt koordinerad och invecklad i inhemska ställningstaganden.

Med Yoritomos frånfälle tappar Minamoto klanen kontrollen över shogunatet, istället övergår det till hustrun Hojo Masako, som skulle överleva maken med 26 år. I realiteten är det hädanefter Hojo klanen som styr shogunatet utifrån positionen som shikken (執権) eller ”drots”, japanska historiker benämner därför denna politiska period för shikken seiji (執権政治) ungefär då ”drotsstyre”. Där Yoritomo i mångt och mycket försökt finna kompromisser och samförstånd med hovet i Kyoto, skulle Hojo inta en betydligt tuffare och mer antagonistisk attityd. Den abdikerade klosterkejsaren, Go-Toba, såg ett tillfälle att återta makten och kallade till sig härförare från den tidigare besegrade Taira klanen i förhoppningen att de var revanschsugna. Go-Toba försökte helt klart slå an nationalistiska strängar i sitt uppror, till generalerna delade han ut det som måste betraktas som Japans första banér, kallad Nishikinomi hata (錦の御旗), men istället för en röd solskiva mot vit bakgrund var det en solskiva i guld mot en röd bakgrund.

I Uji, utanför Kyoto, kom det till ett slutgiltigt avgörande 1221 i det som benämns Jokyu no ran (承久の乱) efter tidsepoken. Go-Tobas styrkor fick storstryk och skamligast av allt var att det slutliga slaget stod på broarna över floden Uji, samma plats där Genpei kriget började 41 år tidigare. Kamakura skickade Go-Toba, hans söner, två andra abdikerade kejsare till olika öar för intern exil och satte ett litet okänt kusinbarn, Go-Horikawa, på Krysantemumtronen. Alla kejserliga ambitioner på att återta den politiska makten låg nere tills Kenmu tillträdde 110 år senare. Hojo klanen hade därmed den politiska kontrollen i sina händer.

Tidigare hade de ersatt Amano i Dazaifu med Muto Sukeyori, och efter segern över kejsarens styrkor uppgraderade de honom med en ny titel, Shoni (少弐) som ordagrant är ”lilla tvåan). Den som förestod Dazaifu benämndes Daini (大弐) eller ”stora tvåan”, en indikation på att de stod näst högst inom den administrativa ordningen. Men då Go-Tobas förlust varit förkrossande kom Muto, som därefter sällan kallades annat än Shoni, att hålla Japans externa relationer i sin egen hand. I princip kan han sägas ha varit Japans första utrikesminister. I den kapaciteten skulle han fungera mer som brandsoldat än som verkställare av protokollära ceremonier. Det stora bekymret vid den här tiden var japanska wako (倭寇) eller pirater som härjade längs den koreanska kusten där de bordade dåligt utrustade tributskepp från Södra Sung på väg mot sin norra granne. En anteckning från femte månaden (juni) i Koryosa
(고려사, på japanska Koraishi 高麗史) eller ”Historia för Georyo” det första enade koreanska kungariket, nämner att ”japanska pirater (왜구 wegu på koreanska) attackerade Kumjo”, den äldsta extanta texten om wako. Dessa anteckningar blir allt mer frekventa och exempelvis 1225 nämns att kungen skickade ut straffexpeditioner och beslagtog två wako fartyg. Det visade sig att de flesta pirater var hemmahörande på Tsushima så Koryo skickade stränga protester till Dazaifu där de landade på Shonis tsukue.

I mars 1227 anlände en ny envoyé med en skarp protest i Dazaifu, Shonis svar var att hugga huvudet av 90 pirater framför hans ögon och överlämna ett brev som i Koryosa beskrivs så här; ”Japan skickade ett brev där de bad om ursäkt för piraternas härjningar och lovade att förbättra situationen”. Detta kom till hovets kännedom där innehållet diskuterades och Sukeyoris handlingar beskrivs som ”pinsamt får vårt rike och etikettsbrott”, men då hovets inställning ignorerades av Kamakura fick det inga konsekvenser. Huruvida drotsen i själva verket höll med hovet vet vi inte eftersom krönikorna är ofullständiga. Men sannolikt valde de avsiktligt att förbigå det med tystnad då de hade sin egen pågående agenda gällande såväl Koryo som Södra Sung. Tidigare hade de beräknat handelspriser i tygbalar, men 1226 övergick de till att använda kopparmynt från Södra Sung som handelsvaluta. Dessutom satte de upp en direkt transportlinje från Hakata till Yuihama utanför Kamakura genom Seto inlandshav för att kringå hovet i Kyoto. Tidigare hade transporterna inte sträckt sig längre då det inte fanns hamnar därifrån till Kamakura. Kaidoki (海道記) ung. ”Marinjournalen”, noterar 1223 att ”Yuihama var fullt av hus och flera 100 fartyg låg för ankar”.

Begäret efter kopparmynten skulle orsaka sina egna problem med Sung. 1242 anlände ett fartyg tillhörande Saionji Kintsune med papegojor och vatten buffalo samt kopparmynt till ett värde av 100 000 kan (貫). Det motsvarade Södra Sungs myntproduktion för ett helt år och de tvingades svara med strikta restriktioner på exporten av kopparmynt till Japan. Då de japanska handelsmännen verkar ha sålt Chinzeimai (鎮西米) som var högklassigt ris från Kyushu för att komma över kopparmynten, blev det oroligt inom hovaristokratin som ogärna åt någon annan form av ris. Minsta lilla naturkatastrof eller missväxt skulle få digra konsekvenser för risutbudet och inte ens hovaristokrati stod fria från konsekvenserna. Det finns flera brev till från hovaristokrater till shogunatet i Kamakura där de uttrycker sin oro över risexporten.

Utrikeshändelsen par excellence för Kamakura shogunatet var de två invasionsförsöken, 1274 och 1281, av Kublai Khan och hans mongoler. Shogunatet fick sina första föraningar 1263 när Kublai Khan tvingade in Koryo i ett tributförhållande. En effekt var att wako piraternas aktiviteter längs den koreanska kusten minskade, historikerna är osäkra på orsakssammanhangen, hans rykte har åtminstone inte varit ett incitament för högre aktivitetsnivåer. Själva invasionrena har diskuterats i andra inlägg som här, och exempelvis här. Det finns således ingen närmare anledning att gå in på den biten. Istället tittar vi denna gång på förspelet och dess effekter. Sedan 1230-talet härjade mongolerna med jämna mellanrum i norra Koryo, till den milda grad att Koryo valde att flytta sin huvudstad till Ganghwa ön i dagens Incehon för att känna sig trygga. Kublai var personligen involverad i en arvstvist om farfaderns imperium, genom att expandera det förväntade han sig att få acceptans för Yüan dynastin. Attackerna mot Koryo bör ses i det ljuset. När det väl fanns ett traktat om tributförhållande var det således naturligt att fortsätta expansionen mot Södra Sung och över havet mot Japan. När Kublai besegrat sin yngre bror Ariq Böke och höll titeln som Storkhan skruvade han åt koreanerna.

De attackerade palatset på Ganghwa, när kung Kojong nåddes av budet blev det en sådan chock att han avled och efterföljdes av Wonjong med hjälp av mongolernas uppbackning. Därmed var Korea i allt utom namn ett lydrike till mongolerna. Därmed blev Wonjongs roll något av springpojkens mellan Japan och Kublai Khan. 1266 skriver Kublai ett missiv, som inte når Japan förrän 1268, sannolikt har koreanerna försökt förhandla fram ett mildare budskap. I brevet framför han att Kina och Korea har inlett ett furste—vasall förhållande och refererar till Korea som deras ”östra vasallstat”. Han föreslog att Japan ansluter sig till denna världsordning. I princip reitererade han den sinocentristiska utrikespolitiken från Han och T’ang. Syftet var med största sannolikhet en strävan att neutralisera relationen mellan Japan och Södra Sung. I Kublais ögon bidrog handeln mellan Japan och Sung till att stärka dem ekonomiskt och en invasion, oavsett vem han siktade mot, skulle underlättas om de var ekonomiskt svagare.

Som bekant misslyckades invasionerna, den första i november 1274 bestod av 28 000 man fördelade på 900 fartyg. Den andra i juni 1281 varade i hela tre månader och bestod av 40 000 mongoler och koreaner och 100 000 kinesiska legosoldater från Södra Sung fördelade på 3 500 fartyg. Intressant nog upplevde Yüan dynastin inte den första invasionen som ett misslyckande och som det andra försöket indikerar hade de tagit lärdom och anlände med en fem gånger större styrka. Men shogunatet var betydligt bättre förberedda den här gången. Längs hela Hakatabukten hade de byggt en stor havsmur för att hindra mongolernas fartyg att nå land. Det var därför inte mer än ungefär 15 % av fartygen som kunde gå i land och det skedde borta på västra sidan där japanerna väntade på dem.

Den andra invasionen däremot uppfattades som ett direkt misslyckande och orsakade Kublai påtagliga svårigheter på hemmaplan då invasionerna varit kostsamma. Revanschlusten var påtaglig och Kublai Khan satte genast igång att planera för en tredje invasion 1283 genom att skövla de koreanska skogarna för att bygga nya fartyg. Men mongolerna tvingades också konfrontera interna uppror så planerna sköts upp ett flertal gånger. Istället gjorde de nya försök med att skicka legationer till Japan, inte mindre än fyra gånger. De två första kom inte ens fram, den tredje förhalades i flera år under sin vistelse och den fjärde var så imponerande, rent kunskapsmässigt, att japanerna högst ovilligt lät den återvända. När det väl skedde var Kublai inte längre i livet och därmed även önskan att inta Japan.

Under alla dessa manövrar fortsatte det kommersiella utbytet. Handelsfartyg for fram och tillbaka, inte mins med byggnadsmaterial och utrustning för tempeltillverkning. Den Stora Buddastatyn i Kamakura är exempelvis ett resultat av denna handel. Därmed är vi framme vid den senare halvan av medeltiden, eller Muromachi perioden som japanerna kallar den. Utrikes relationer under den epoken tas upp i del 2 senare.

3 tankar om “Japans utrikes relationer under medeltiden del 1

  1. Ping: Från Tsushimas horisont | 歴史館

  2. Ping: Kamakura shogunatet efter Kublai Khan | 歴史館

  3. Ping: Japans epidemihistoria | 歴史館

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.