歴史館

Japan förklarat ur ett historiskt perspektiv

Japans inhemska ianpu problematik

Lämna en kommentar

Den som intresserar sig för utvecklingen i östra Asien är sannolikt bekant med uttrycket ianpu (慰安婦) eller ianfu som det oftare uttalas på japanska. Det associeras i första hand med koreanskor som beordrades ut i fält för att tillfredsställa japanska soldaters sexuella behov. Än idag väcker deras historia upprörda känslor hos koreanerna och sordin på relationerna mellan Japan och Sydkorea. Men det finns en annan, och betydligt mer okänd, historia som gäller ianfu och då specifikt japanska ”ockupationsluder”. Den har legat dold eftersom den införlivar segermakterna.

När det stod klart att Japan var besegrat och Japan skulle ockuperas av de allierade styrkorna, drabbades landet av en kollektiv skräck för vad soldaterna kunde tänkas göra med kvinnorna. Kom ihåg vad japanska soldater gjort i Korea. Deras erfarenheter projicerades naturligtvis på ockupationsmakterna och de förväntade sig därför att japanska kvinnor skulle våldtas på något slags massivt kollektiv skala. Inrikesministeriet skickade ut ett direktiv till prefekturernas guvernörer och polismästare och bad dem förbereda skyddandet av ”kvinnornas dygd” genom att etablera ianshisetsu (慰安施設), således en byråkratisk omskrivning för soldatbordeller. Då man inte visste hur ockupationen skulle gestalta sig lämnades det praktiska beslutsfattandet till de lokala myndigheterna. Men i direktivet ingick att japanska regeringens inblandning så långt som möjligt skulle hemlighållas.

I Tokyo var man naturligtvis övertygade om att man skulle få ta emot den största andelen ockupationssoldater. Tokyos polismästare, Saka Nobuya, tillkallade sig därför ordföranden och VD för Tokyos Restaurang och Hotell Förbund. Herrarna hade långtgående kontakter inom mizu shobai (水商売), vattenhandeln som omfattar barvärdinnor, avsugningsartister, testikel massageterapister och alla andra varianter av sexuella tjänster. Den 23 augusti 1945 bildade de Tokushu ian shisetsu kyokai (特殊慰安施設協会) eller Förbundet för Speciella Komfortetablissemang, på engelska döptes det till Recreation and Amusement Association eller RAA. Sammanlagt rekryterades 55 000 kvinnor till verksamheten och det skedde med patriotiska slogans om självuppoffring för nationens väl. En stor del av kvinnorna som ansåg att de inte bidragit positivt under kriget såg här en möjlighet att gottgöra tidigare tillkortakommanden. De var till och med edsvurna:

… och så förenar vi oss i framåtanda dit vår övertygelse leder oss, och genom uppoffringar av tusen ”Okichi” i vår tid skapar en vågbrytare för att hålla borta soldattsunamin och försvara och sörja för renheten av vår ras som en brunn och underjordisk pelare i den nya efterkrigstidens sociala ordning… vi offrar oss själva i skyddet av vår nation.


Okichi kan sägas vara den första japanska ianfu, inte minst med tanke på termens ordagranna betydelse; ”tröstefru”. De frammanade därmed svårigheterna och det nationella trauma som nationen genomled 90 år tidigare då de öppnades upp för omvärlden efter mer än 200 års självpåtagen isolering. En av samurajens främsta dygder var att offra sig för sin furste, men det fanns inga furstar längre, i dess ställe hade nationen vuxit fram. Genom eden fick de en stund känna sig som samurajättlingar, men det gav också myndigheterna möjligheten att kontrollera dem. Policyn verkar dessutom ha fungerat ungefär som de tänkte sig. Under det halvår verksamheten pågick begicks det ungefär 40 fall av sexuellt våld om dagen, men efter de stängdes ned ökade det omedelbart till 330 fall dagligen.

Anledningen till verksamhetens kortlivade existens berodde till stor del på general Douglas MacArthurs politiska ambitioner. Hans namn hade testats som en potentiell presidentkandidat och efter segern stod generaler i hög kurs vilket bevisades av Dwight D. Eisenhowers seger i presidentvalet 1952. Men att stå bakom legaliserad prostitution, om än enbart som en underlåtelsesynd, hade inte varit gångbart 50-talets USA. Redan 21 januari 1946 gav han order 642 som deklarerade att ”bordeller inte stod i samklang med demokratiska ideal”. RAAs svar var att göra de prostituerade till oberoende entreprenörer, istället för att ta procent, tog de hyra för rummen som nyttjades. Svaret den 25 mars GHQ – General Head Quarters – blev att förbjuda soldaterna tillträde till bordellerna. Över en natt fick MP kvällstjänstgöring och plockade upp varje GI som närmade sig områdena. Det fanns ingen möjlighet att hålla dem gående i dåvarande format. Samtidigt innebar det att oerhört många kvinnor, det fanns även servitriser, städerskor, tvätterskor som indirekt försörjdes, drabbades av massarbetslöshet.

Om amerikanska GHQ inte ville samarbeta var den japanska regeringen villig att gå sin egen väg. Inte minst för att få bukt med de veneriska sjukdomar som började florera efter nedläggningen. Hos de australiensiska styrkorna konstaterades det att 55 % av soldaterna hade drabbats av gonorré eller syfilis. De ville inte ha det spritt ut bland allmänheten. Istället infördes det som benämndes akasen (赤線) och aosen (青線), röd, respektive blå linje. Det var kartor där man märkte ut gränserna för det som varit de traditionella bordellstäderna som Yoshiwara där driften fortfarande pågick som återfanns bakom de röda linjerna. Medan de blå linjerna representerade nöjesetablissemang av en icke-sexuell natur. För att undvika ockupationsmaktens MP omvandlades de flesta till kaféer eller restauranger. Damerna utgjorde konversationssällskap och om soldaten anslog rätt ton (uppvisade kontanter) fick han följa med upp på andra våningen där det fanns ett antal bås.

Anledningen till att damerna fortsatte med verksamheten var att RAA betalat dem dubbelt så mycket som de tjänade under krigsåren. Då såg det som att de stöttade soldaterna och krigsansträngningarna. Men när de skulle tvingas till det vämjeliga att ligga med stora stinkande västerlänningar som inte tog dagliga bad behövdes det extra incitament ansågs det. Deras ersättningsnivå fördubblades över en natt och då blir det svårt att återgå till tidigare låglönenivåer. Dessutom visade det sig att krigspropagandan inte överensstämde med verkligheten. Ingen käkade deras bebisar och det stora flertalet soldater visade sig vara artiga belevade troende från mellanvästern som dessutom hade begränsad erfarenhet av kvinnor och därför var extra läraktiga. För många blev det också en möjlighet att komma bort från det krigshärjade Japan, fånga en godtrogen ung soldat som snart skulle skeppas hem och det fanns möjlighet att påbörja ett helt nytt liv i USA. Men de flesta föredrog naturligtvis att stanna hemma i Japan, trygga med kulturen, samhället och språket. Då japaner ogillar att vara bråkiga och stökiga, har de japanska ianfu därför legat lågt och inte gjort anspråk på ersättningar. Visst gick de in i verksamheten frivilligt, men de flesta gjorde det i tron att de skulle vara servitriser, inte sällskapsdamer.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.