歴史館

Japan förklarat ur ett historiskt perspektiv

Bloggens 750:e inlägg

6 kommentarer

Detta är bloggens 90:e inlägg för året och 750:e inlägg totalt, det har tagit fem år att komma hit. I snitt 150 inlägg per år. Nästan, men inte riktigt, ett inlägg varannan dag. Bloggen är nog mer konfunderad än läsaren. De allra flesta av alstren tillkommer hos Mister Donuts, en kedja av japanska fik som erbjuder påtår. Som regel går det åt fem, sex koppar för ett kortare inlägg, de längre tar som regel mer än ett besök. För det mesta består bränslet av en Old Fashion som sköljs ned med svart kaffe. Det är två olika butiker som besöks, mest för att få lite variation, men lika ofta för att det skall kombineras med något inköp. Dessutom kommer personalen inte bara med ett leende och fyller på kaffekoppen, de är också ytterst behjälpliga när det gäller att tolka namn. På japanska kan 英子 läsas antingen Eiko eller Hideko, det är ungefär fifty-fifty. För den som skall använda alfabete är det en förbannelse. Lösningen blir ofta att fråga någon som sitter i närheten, eller om det är tomt i lokalen, någon ur personalen. I sanningens namn är de oftast lika konfunderade som bloggen, tänker man på kanji behöver man ju inte direkt dechiffrera läsningen. Som regel försvinner de ut i köksregionen mumlandes ursäkter, men efter tio minuter återvänder de triumferande. Diskaren var säker på att hon kallades Eiko. Glädjen över att ha hjälpt en gaijin i förskingringen smittar av. Skrivarglädjen förstärks, manuskriptet växer till sig.

Tre fjärdedelar av att nå fram till 1 000 inlägg. Något liknande gjorde bloggen vid det 500:e inlägget. Då i en något mera dyster stämning. Bristen på reaktioner störde. Känslan att läsaren ansåg sig berättigad att ta del av innehållet var påfrestande. Men i sanningens namn är det ju ingen läsare som håller en knutpiska över bloggens rygg. Är det inte roligt är det bara att sluta. Precis när som helst. Utan konsekvenser. Sedan hjälper det säkert att det varit fler reaktioner under 2019 än någonsin tidigare. Det intressanta är att många har en gemensam nämnare. Felfinneri. Missförstå mig rätt. De inleder alltid med att det är intressant, eller välskrivet, eller åtminstone annorlunda. Men har du inte blandat ihop… och joo det kan mycket väl ha skett. Det är en sak att ha kunskapsomfång om Japan, en helt annan att ha expertkunskap om byggnadskonst, fiskeredskap och när det gäller populärkultur är bloggen ofta rätt svepande eftersom det är ett område där det saknas genuint personligt intresse. Det handlar mer om att få fram en poäng istället för exakta fakta. Bloggen medger gärna att det är önskvärt att inte slarva med det bara för att det personliga intresset inte föreligger. Dessutom är det en vanligt förekommande ovana att tänka tre meningar framåt, men endast teckna ned en eller två av dem. Korrigeringar görs alltid om det visar sig att kritiken är befogad — och det är den som regel. Det bloggen finner intressant med läsarreaktionerna är att svensken tydligen inte längre känner något behov av att uttrycka uppskattning. Först när hen upptäcker att något inte stämmer kommer reaktionen.

För den som befinner sig ett halvt jordklot borta blir perspektivet naturligtvis annorlunda än hos den som för tillfället befinner sig mitt i smeten. Så när bloggen sitter på Mr Donuts, dricker sitt kaffe och tuggar på en donut samtidigt som tangentbordet skall producera något tänkbart om Meiji eller Ashikaga kommer tanken krypande. Hur blev det så här? Går svensken ständigt omkring i något slags melankoliskt rus för att vakna till liv när det finns något att gnälla på? På FNs lista över lyckligaste länder kommer vi måhända inte i topp (det gör våra danska grannar), men vi ligger högt uppe, betydligt högre än Japan. Ändå framstår japanerna som gladare, mer samarbetsvilliga med en vilja att bidra konstruktivt. Är det möjligen så att svenskens lyckorus uppstår när hen kan påpeka något felaktigt? Är missnöje svenskens verkliga glädje? Då borde förstås en blogg fylld av felaktigheter och provokationer som folk kunde bli förbannade på ligga i topp. Så vitt bloggen förstår, är det emellertid inte fallet.

I den förra reflektionen över bloggens existensberättigande konstaterades det att antalet besökare och lästa inlägg hade ökat. De flesta läsarna kom till bloggen via någon form av Google sökning. Det gör de fortfarande, men andra vägar har ökat kraftigt. Numera är Flashback den näst största leverantören av läsare, följt av Twitter. Bloggen antar att bägge faller någorlunda inom ramen för sociala medier, om än med väldigt olika inriktning. Ur bloggens perspektiv är det skiljelinjen som är fascinerande. Inlägg som handlar om kvinnor, sex eller porr är de som Flashback läsarna hittar. Medan de som är inriktade på huvudfåran, historia, kommer via Twitter. Bloggen tolkar detta som att den numera når ut till en bredare läsekrets än vad fallet var då 500:e inlägget publicerades. Antalet lästa snittsidor uppgår numera till 95 om dagen. Det är ungefär 50 % mer än då, men samtidigt har materialet också växt med 50 % så om det är en reell ökning är svårt att bedöma. Rekordet, som sattes i mitten av januari 2018 var 776 sidvisningar och i år var det mer än 500 visningar under en dag i maj. Bloggen blir alltid nyfiken på vad det är som föranleder denna virala spridning. Lika frustrerad över att svaret är så vagt i konturen.

Inlägget om Japans alla huvudstäder är fortfarande det avlägset mest lästa, nästan tre gånger mer än det nästa som är Passar japanska kvinnor och svenska män ihop. Detta är i jämförelse med dess könsjämlika motsvarighet; Passar svenska kvinnor och japanska män ihop läst fyra gånger så mycket. De japanska männen har det inte lätt, åtminstone inte jämfört med kvinnorna., eftersom Fördelar och nackdelar med japanska kvinnor kommer in på 4:e plats. Knappt hundra sidvisningar mer har När Japan hade högertrafik, tydligen är svensken inte medveten om att det är vänstertrafik som gäller i Japan. WordPress som är bloggens publiceringsplattform ger ingen information om könsfördelningen bland läsarna. Bloggen vet, via direkt kommunikation med läsare att det visst finns kvinnor som också läser den, men män är sannolikt mer än 80 % av läsarna. I ett försök att appellera till kvinnliga läsare har bloggen därför publicerat en serie om Japans kvinnliga kejsare. Väldigt övertygad att ifall man inte har ett specialintresse för japansk kvinnohistoria kommer det som en liten överraskning för de flesta. Dessutom något som borde kunna locka även moderna feminister. Men icke sade Nicke, artiklarna har dragit ett minst sagt modest intresse. Artiklar om sexualmoral, prostitution eller relationer med japanska kvinnor hamnar däremot högt upp på listan över lästa artiklar.

Eftersom artiklarna om Japans olika huvudstäder utgör närmare 10 % av alla artiklar som läses, tänkte bloggen naivt att då kunde det kanske var på sin plats att ge en exakt redogörelse och publicerade därför Den ultimata sammanställningen av japanska huvudstäder, i tron att det skulle röna intresse. Men även här bedrog sig bloggen. Rejält. Den har en procent av alla visningar relaterade till huvudstäder. Men att material som är intellektuellt krävande alltid lockar färre läsare än det lättlästa är naturligtvis inget att förvånas över. Aftonbladet har trots allt oerhört många fler läsare än Scientific American, The Economist eller The Lancelet, eller för svenska omständigheter Kvartal, Focus och Tempus. Där melankolin tidigare smugit sig på av denna insikt är den utbytt mot en insikt att svensk fördumningsprocess är som ett herrelöst tåg. Det kommer rusa på tills spåret tar slut och man ställer sig inte i vägen och försöker stoppa det. Åtminstone inte så länge det finns ett uns av överlevnadsinstinkt kvar. Även i en atrofierad kropp gör det märkligt nog det.

Istället blir det fokus på de bristfälliga krafter som försöker mobilisera något slags intellektuell motståndsrörelse. Att genom inläggen slå ett, förvisso sorgfälligt, möjligen endast tillfälligt, men förhoppningsvis samfälligt slag för intellektuell upprustning. Det innebär inte att de mer lättsinniga inläggen försvinner till förmån för de djupsinniga, men de blir kanske mindre skarpsinniga, även mer sällsynta. Kopplade till den ursprungliga ambitionen att förklara Japan ur ett historiskt perspektiv. Annars förlorar bloggen sin inriktning. Att vissa kompasskorrigeringar sker under resans gång är oundvikligt ifall kursen inte riktigt längre ligger fast. Efter fem år har bäringen skiftat, förmodligen i en missriktad ambition att locka läsare. Den skall naturligtvis ha siktet inställt på de som just är intresserade av historia generellt och den japanska specifikt. Även om det är en marginaliserad grupp. Eller kanske snarare just för att det är en marginaliserad grupp. Ingen annan källa finns för denna sortens material. Svenska bokförlag ger inte ut böcker om Japans historia, inte ens inför nästa års olympiad. Därmed återstår endast nätet, och för fem år sedan bestod det av Japanbloggen när Rekishikan tillkom, dagens situation är likartad. Det görs små försök att starta något nytt, men efter några månader verkar de puttra ut, får slut på energi.

Har nu bloggen orkat med 750 inlägg och fem år borde det finna tillräcklig mycket ork och lust kvar för nästa stora mål på 1 000 inlägg. Därmed är vi framme vid dagens dilemma. För att producera ytterligare 250 inlägg om Japans historia skulle bloggen vara behjälpt av förslag från läsekretsen. Skådar bloggen ner i brunnen må den vara djup, men också allt tommare. Visst Minamoto dynastin är fortfarande något av en tabula rasa på bloggen, likaså är Heian perioden tämligen orörd, men det rör sig knappast om mer än ett 40-tal inlägg. Dessutom skulle säkert en stor del av dem handla mer om kulturell utveckling istället för den politiska. Däremot leker bloggen lite med tanken på att ta upp de stora japanska städernas historia, men är samtidigt lite orolig för att skillnaderna inte är så markanta. Japan delade inte ut stadsprivilegier så de flesta har vuxit organiskt. Men visst kan man i en del av dem skåda skillnaderna mellan klanerna. Samtidigt skall det ju vara fortsatt fokus på historia och inte primärt bli geografi. En viss oro över den balansgången kan bloggen förnimma. Det gäller att undvika irrgång, men också tomgång. Så, käre läsare, dra dig inte för att ställa frågor om något du undrar över när det gäller Japan. Bloggen kommer att göra sitt bästa att försöka belysa den utifrån dess historiska perspektiv.

Eller har tiden kommit då det är dags att låta ridån gå ned? Dra för sin shoji? Deklarera kapitulation mot fördumningen?

Annonser

6 tankar om “Bloggens 750:e inlägg

  1. Med tanke på stundande OS i Tokyo så finns det kanske ämnen inom Japans idrottsliga historia att ta upp. Vad vet jag?

    Gilla

  2. Och en del (jag i alla fall) fölger med via RSS. Så jag läser de flesta artiklarna – mer eller mindre grundligt – men kommenterar inte så ofta. Hoppas du fortsätter för det är mycket intressant – och ett trevligt sätt att lära sig om Japan, när jag nu aldrig själv kommer att få uppleva det “live”. Så STORT TACK för 750 (and counting) artiklar.

    Gilla

  3. Även om jag misstänker att bloggen är mindre intresserad av idrottsliga aktiviteter än de mer intima, så vore det intressant att t.ex. ta del av ett ämne som “Japanska OS-hjältar”. Sist jag var i Japan såg jag en dramatisering i flera avsnitt av de två japanernas deltagande i OS i Stockholm 1912. Man hade spelat in bl.a. på Stockholms stadion med massor av tidsenligt klädda svenska statister. En av deltagarna, Kanaguri Shizo, är ju känd i Japan t.ex. som mannen bakom Hakone Ekiden, medan han i Sverige enbart är känd som “japanen som försvann” eftersom han bröt marathonloppet och sedan inte hördes av. Jag tror det var Ulf Thorén som inbjöd honom att symboliskt springa i mål på Stockholms stadion 55 år senare i ett tv-program från 1967. I dramatiseringen framhöll man hans patriotism då han stod upp för att landet inte skulle kallas för Japan utan Nippon. Men tyvärr missade jag den delen som handlade om hans ojapanska beteende att ge upp och sedan försvinna. Man hann dock antyda att det var fruktansvärt varmt (en löpare dog) och det kunde kanske delvis rädda hans ära. Skulle vara intressant att veta om du har sett dramatiseringen eller vet något mer om hur japanerna ser på honom idag.
    En annan intressant maratonlöpare var Kitei Son, som tog guld i Berlin 1936 och tävlade för Japan, men som egentligen var korean. Undrar om det var fler koreaner som vann idrottslig ära för Japan under den koloniala eran.
    Vill också tacka för alla underhållande och lärorika artiklar och hoppas att bloggen inte följer Kanaguri Shizos exempel utan går i mål tidigast vid den tusende artikeln.

    Gilla

  4. Ping: Är bloggen en gammal snuskhummer? | 歴史館

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.