歴史館

Japan förklarat ur ett historiskt perspektiv

Meisho den nionde kvinnliga kejsaren

Lämna en kommentar

Efter att kejsare Shotoku (称徳天皇) avled 859 år tidigare hade ingen kvinna intagit kejsartronen. 1629 blev det dags för den sjunde kvinnan, men den nionde regerande, att inta Krysantemumtronen. Hon har gått till historien som kejsare Meisho (明正天皇) ett tronnamn som förärades henne av fadern, kejsare Go-Mizuno (後水尾天皇), i regentlängden är hon den 109:e kejsaren. Det som gör henne helt unik är att hon också var barnbarn till Tokugawa Hidetada, den andra shogun i Tokugawa dynastin, och därmed barnbarnsbarn till Tokugawa Ieyasu, första och enda gången som en shogunklan placerat en av sina egna på kejsartronen. En dröm som tidigt framfördes av hennes morfars far.

Redan den förste regerande shogun, Minamoto Yoritomo, hade försökt att få en blivande kejsare att gifta sig med en av hans döttrar. Försöket misslyckades då dotterns mor av alldeles för låg börd. Yoritomos försök skedde då hans antagonist, Taira Kiyomori, lyckats med det och hans barnbarn, Antoku, för en kort tid varit barnkejsare innan han kastades överbord i Shimonoseki sundet under slutet av 1100-talet. Ieyasu önskade upprepa detta då en familjekoppling till kejsaren skulle innebära att varje försök till uppror mot hans klan kunde utmålas som ett uppror mot kejsaren. Visserligen hade han tagit kontrollen över Japan efter slaget vid Sekigahara 1600, men han visste också att hämndens begär pyrde ute i bygderna.

Därför föreslog han hovet i Kyoto att Hidetadas dotter Kazuko borde giftas med prins Sannomiya, som senare skulle bli kejsare Go-Mizuno. Förslaget togs emot ovilligt, men ingen vågade sätta sig upp emot honom. Tanken var att hon skulle presenteras vid hovet redan som tvååring som judai (入内), ett slags presumtiv gemål. Hovet drog emellertid ut på det i sex års tid med allehanda ursäkter om astrologiska svårigheter och annat, men 1614 anlände två bud till Sunpu från hovet och förklarade att hovet var redo att ta emot henne samtidigt som de ville erbjuda Ieyasu titeln som Junsango (准三后), en titel som skulle ge honom tre gånger de inkomster som utbetalades till en kejsarinna. Eftersom Ieyasu inte accepterade titeln var den med stor sannolikhet en gest för att blidka honom. Förmodligen har han tillkännagett hovet sitt missnöje med deras långbänk, antagligen muntligt eftersom inget återfinns i skriftliga källor.

Men det skulle dröja ytterligare några år innan hon kunde introduceras. Den vintern och påföljande sommar var Ieyasu fullt upptagen med att belägra Osaka borg för att annihilera Toyotomi klanen genom att besegra Toyotomi Hideyori, och året därpå avled Ieyasu. 1617 var det kejsare Go-Yozei som avled och efterträddes av Go-Mizuno. Innan han avled hade Ieyasu också promulgerat en grundlag som belade kejsaren och hovaristokratin med restriktioner som inte mottogs välvilligt. Go-Mizuno framförde vid flera tillfällen sina intentioner att abdikera då han ansåg att den nya grundlagen gjorde det meningslöst att vara kejsare (han hade inte fel). Till detta skall läggas Incidenten med Purpurdräkterna, på japanska Shie jiken (紫衣事件). För en modern läsare ter den sig säkert besynnerlig. Det som skedde var att kejsaren förärat ett antal präster purpurfärgade klädedräkter som var ett tecken på att man var präst vid några av de förnämsta kejserliga templen. Således var det också ett verktyg för kejsaren att bygga allianser med prästerskapet. Under den avslutade Sengoku perioden hade dessa varit några av samurajledarnas svåraste motståndare. Tokugawa var övertygade att kejsaren bakom ryggen på dem försökte bygga upp en anti-Tokugawa allians.

1613 utfärdade shogunatet ett dekret som tydligt uttryckte att kejsarhovet inte fick dela ut gåvor eller titlar utan dess godkännande. Go-Mizuno menade att då dräkterna endast hade religiös innebörd och inte politisk stod det honom fritt att dela ut dem, medan shogunatet hävdade att Japans traditionellt politiska styre hade sina rötter i religionsutövning och därmed var de inkluderade. 1627 hotade han åter att abdikera, men Hidetada, nu i sin egenskap som Ogosho, eller Shogun emeritus och far till hans hustru, vädjade och fick genomslag. Men helt utan förvarning två år senare utnämnde han hastigt och lustigt prinsessan Onna Ichinomiya till sin tronarvinge, hon var inte ens tillfrågad, och abdikerade tronen till henne. Det hela skedde så snabbt att det närmast hade statskuppsliknande dimensioner. Ungefär som om Gustav V under midsommarkrisen 1942 plötsligt abdikerat till förmån för sin son. Shogunatet blev tagna på sängen, och hade egentligen inget annat val än att acceptera situationen. Av just denna anledning är det förmodligen så att Go-Mizuno valde dottern med Kazuko, just av den anledningen att hon var dotterdotter till Hidetada och systerdotter till sittande shogun, Tokugawa Iemitsu.

Relationen mellan shogunatet och hovet i Kyoto under denna period visar tydligt hur hovet hade hoppats på en positivare förändring när det mer än 100-åriga inbördeskriget avslutats. Sannolikt hoppades Go-Mizuno på att kejsaren och hovet skulle återfå den status och respekt som de hade under det första Minamoto shogunatet när de rådfrågades och beslut ofta togs i samstämmighet. Istället tydliggjorde shogunerna, från Ieyasu och framåt, att hovet var av det vi kan kalla modern konstitutionell modell. Kultur, ritualer och religiösa ceremonier var inom deras sfär, inget annat. Det är därför inte omöjligt att han valde att utse Meisho som sin efterträdare så att den restriktiva politiken skulle slå mot en av Tokugawas egna.

Meisho tycks ha funnit sig i sin nya roll snabbt. Förvisso var hon endast sju år gammal vid sitt trontillträde, men det var långt ifrån första gången som ett barn intagit tronen, däremot var det första gången för ett flickebarn. I hovets krönikor finns noterat att hon genomförde de ceremonier hon ålades med ”stoisk värdighet” och då fadern endast var 34 år gammal när han abdikerade var han som en skyddande ängel över henne. Trots att han ibland uppvisade fysiska åkommor skulle han leva till 85 års ålder.

Hon var kejsare under tre stora förändringar. Den första var att katolikerna förpassades ut ur riket, kvar av européer var endast holländare, inlåsta på en liten konstgjord halvö i Nagasaki hamn. Likaså under ”sista striden mot kristendomen” i slaget vid Shimabara och slutligen införandet av sankin kotai (参勤交代) eller växelvis tjänstgöring i Edo som fick till följd att alla daimyo som passerade Kyoto stannade till för en artighetsvisit hos Tokugawas ”borgmästare” Kyoto shoshidai (京都所司代) vars palats låg precis utanför kejsarpalatsets murar. Från sin balkong i palatset noterade hon hur stora delegationer de olika daimyo medförde. Även holländarna passerade under sina hofreis på väg till och från Edo.

Vid 21 års ålder abdikerade hon till förmån för sin halvbror. Hon gifte sig, så vitt vi vet, aldrig och hade inte heller några barn. Men med tanke på att hon aldrig var gift hade eventuella barn inte heller tagits upp i längderna utan förärats till någon hovdam för uppfostran för att sedan lämna palatset vid femton års ålder eller så. Till skillnad från de flesta av sina företrädare och efterträdare efterlämnade hon inte heller någon poesi som kan tänkas ge insikt i hennes personlighet eller känsloliv. Däremot finns det ett antal brev som hon skrev till en buddhistpräst bevarade och hennes kalligrafi är erkänt känslosam, närmast djärv. Hon avled 1696 vid 74 års ålder och det var då hon erhöll sitt dödsnamn Meisho, som är det som hon är känd under för omvärlden. Namnet 明正kombinerar 明 från 元明 och 正 från 元正, två av hennes framträdande kvinnliga företrädare från Nara perioden.

Däremot finns det ett annat och betydligt mera påtagligt arv från hennes tid som kvinnlig kejsare. Prästen Takuan ställde sig på Go-Mizunos sida och påtalade i skrift för shogunatet deras inskränkthet. Som uppskattning förvisade de honom till Kamiyama där kom han att ägna sig åt sitt stora intresse, inläggning av grönsaker. En speciell inläggning av rättika som gör den gul kallas än idag takuanzuke och är ett mycket populärt inslag i japansk diet. Det andra var en kinesisk präst som medförde väldigt avlånga bönor från Kina. Hans japanska namn var In’gen och än idag kallas dessa avlånga bönor in’gen och är minst lika vanliga på det japanska köksbordet som takuan. Nästa gång du bjuds på detta kan du för din värd nämna att dessa hamnade på bordet första gången under Meishos regenttid.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.