歴史館

Japan förklarat ur ett historiskt perspektiv

Ashikaga Yoshimasa den kulturella shogunen

3 kommentarer

När han som sjuåring tillträdde som den 8:e shogun i Ashikaga dynastin kallades han Yoshinori, det var först långt senare han tog sig namnet Yoshimasa, det namn han är känd under för eftervärlden. Det var med Yoshimasa som Ashikaga dynastins fall inträdde i en direkt aktiv fas, men det var också Yoshimasa som efterlämnade ett arv som lever vidare ännu in i våra dagar. Som statsman var han en dilettant, men samtidigt en intellektuell och kulturell ikon. En sammansatt figur med en komplex personlighet som har paralleller till såväl Nero som Churchill. När Kyoto stod i brand under Onin kriget 1467 – 1477 föredrog han att, likt en Nero, njuta av sin trädgård i Blomsterpalatset, på japanska Hana no gosho (花の御所), endast ett hundratal meter bort från de mest intensiva striderna. Samtidigt hade han Churchills språkliga begåvning samt intellektuella bildning och han behövde också omge sig med skönhet och prakt för att stilla sitt sinne. Och precis som den engelske premiärministern drog han sig inte för att regera från sitt badkar. Välkommen till Ashikaga Yoshimasas bisarra värld.

Hans storebror, Yoshikatsu, hade inte ens fyllt nio år när han avled. Måna om att bevara Ashikaga linjen utsågs gossen till shogun redan vid sju års ålder. Det skulle dock dröja tills han genomgått sin genpuku, vuxenceremoni som 13-åring, innan han formellt mottog kejsarens utnämning. Självfallet innebar det att seniora rådgivare i shogunatet regerade i hans namn, men redan som elvaåring, tydligen väl medveten om familjens historia, började han insistera på att lägga sig i besluten. Inte alltid med optimalt resultat. När han väl mottagit kejsarens utnämning finns det anteckningar som tyder på att han blev mer påstridig och mindre villig att lyssna på omgivningens råd. Men i inledningen av 1460-talet, då han som 25-åring fortfarande var barnlös verkar han ha blivit mindre kaxig. Oron för dynastins fortlevnad blev ett ok på den unge mannens axlar. Hans primärhustru, Hino Tomiko, kommer från en släkt som försett Ashikaga klanen med många hustrur och som han gifte sig med som 19-åring, upptäcker att en sekundärhustru, Oima, var gravid i 8:e månaden och hon knuffar henne då utför en lång stentrappa så hon får missfall. Men hennes egen förstfödda avlider strax efter förlossningen och hon har svårt att bli gravid igen.

Trots hustruns protester och eget personligt tvivel ger han efter för rådgivarnas påtryckningar och adopterar sin lillebror Ashikaga Yoshimi och utnämner honom som sin designerade efterträdare. Därmed torde successionsordningen vara säkerställd, men två år senare blir Tomiko gravid igen och denna gång föder hon en frisk gosse. Därmed börjar hon genast smida ränker för att ersätta Yoshimi med sin egen son, Ashikaga Yoshihisa. Detta skapar interna slitningar, dels mellan bröderna, men det skapar också fraktionsbildningar inom shogunatet. Successionsstriden får effekten att shogunatet tappar fokus på det som sker ute i riket. Det viktigaste de missar är framväxten av jizamurai (地侍) lokala samurajklaner som är lokala mot lokalbefolkningen och inte någon feodalherre. För att förstå deras framväxt behöver vi gå tillbaka till lönnmordet av Yoshimasas far, Ashikaga Yoshinori. Under hämndkampanjen mot Akamatsu Mitsusuke i Harima provins valde Yamana Sozen att stanna kvar i provinsen för att plundra den då han misstänkte att shogunatet inte hade resurserna att belöna honom för sin insats.

Det var säkerligen en rimlig bedömning då Kyoto mer eller mindre stod obevakat under denna period. Det fick bönderna i byarna runt huvudstaden att resa sig i ett uppror, på japanska känt som tsuchi ikki (土一揆), gentemot shogunatet där de begärde tokusei (徳政) ett ord som betyder ”moralstyre” men som är en eufemism för finansiell amnesti. Shogunatet fungerade som landets centrala utlåningsinstitut, och har man monopol på kapitalmarknaden sätter man räntorna därefter. Det innebar att bönderna som var illitterata och även hade dyskalkyli hamnade på pottkanten rätt snabbt. Tokusei innebar att återbetalades tio procent av skulden så avskrevs resten av räntorna och skulden. De lyckades i sitt uppror mot shogunatet, det var första gången i historien som de stackars bönderna fått rätt mot överhögheten. När den informationen spred sig ute i riket fick det effekten att landets bönder blev mer bestämda i sitt agerande och lokala feodalherrar, som egentligen inte kontrollerade några större styrkor såg nu möjligheten att rekrytera en personlig armé i utbyte mot olika löften.

Däremot såg Yoshimasas hustru detta som ett tillfälle att berika sig själv. Bönder som ansökte om tokusei fick sina ansökningar beviljade av henne, gentemot att de tio procenten betalades direkt till hennes egen personliga skattkista. Hon började helt enkelt att berika sig själv på shogunatets bekostnad. Tomiko ansåg sig behöva pengarna för att gynna sonens karriär och köpa lojalitet för hans räkning. Men det innebar också att shogunatets finansiella ställning försvagades.

Successionstvisten inom Ashikaga klanen spred sig till Kyotos två inflytelserika klaner. Kyoto kontrollerades förutom av Yamana klanen också av Hosokawa klanen och bägge lade sig i valet av klanarvinge. På var sin sida. Hosokawa stöttade brodern Yoshimi, medan Yamana ställde sig på Tomikos och Yoshihisas sida. 1467 bröt det som heter Onin no ran (応仁の乱) på japanska ut mellan de två klanerna. På var sida hade man ungefär 80 000 soldater. Problemet var att de var tränade för att slåss på ett slagfält, inte inne i den urbana Kyotomiljön. Det blev ett ställningskrig som delade staden i en sydvästlig och nordostlig zon. Ofta var det kvällsräder mot klanernas olika palats i staden, ibland var det regelrätta svårdsstrider på gator och i gränder. Striderna varade i tio år utan att frambringa någon segrare. Däremot lyckades man bränna ned i stort sett samtliga tempel så även om dagens Kyoto har historiska rötter i Heiankyo från 794 är staden ett resultat av återuppbyggnaden i slutet av 1400-talet.

Men i något slags betydelse kan landsbygden sägas ha avgått med en viss vinst. En konsekvens av striderna blev att Kyotos intellektuella, poeter, munkar, teologer, konfucianska tänkare, konstnärer och flera andra föredrog att lämna staden för tryggare omgivningar. De sökte sig ut till feodalherrarna i förskingringen, och upptäckte till sin fasa att dessa oftast var lika obildade som de bönder de var satta att förvalta. Det fanns ett uppdämt behov av bildning och upplysning ute i bygderna, så mitt i förstämningen kunde de glädjas åt att deras kunskap var efterfrågad och uppskattad. Dessa bildningspilgrimer blev nu rådgivare till feodalherrarna i förskingringen och då shogunatet uppenbarligen inte ens kunde upprätthålla ordningen i sin egen huvudstad hur skulle de då kunna göra det ute i provinserna. Fler och fler militärt skickliga lydherrar sökte stöd hos dessa intellektuella för att rationellt rättfärdiga lokala uppror mot shogunatets utsända provinsherrar. Det medförde att Ashikaga shogunatets sista 90 år kännetecknades av ett fissionskrig på hemmaplan som splittrade riket i ett stort antal oberoende provinser som benämns sengoku jidai (戦国時代) ung. Stridande Staters Era, uppkallat efter en liknande period i kinesisk historia.

Det var först senare i livet som Yoshimasa kom till insikt i de samhälleliga förändringar som pågick under näsan på honom. I ett brev till sin son 1482 beklagade han sig. ”Daimyo gör som det passar dem och följer inte direktiv. Därför kan inget styre fungera.” Sannolikt var det anledningen till att han istället valde att ägna sitt liv åt kulturen. Därmed slapp han troligen också att betrakta sina politiska tillkortakommanden. Kulturperioden är känd som Higashiyama bunka (東山文化), Östbergens kultur. Uppkallad efter bergen öster om Kyoto där Yoshimasa byggde sig en sommarvilla och Ginkaku-ji (銀閣寺) allmänt kallad Silverpaviljongen som kontrast till farfar Yoshimitsus Guldpaviljong. Templets formella namn är Jisho-ji (慈照寺), men nästan ingen använder det namnet idag. Den var en manifestation av hans intresse för Zenbuddhismen och dess asketiska livsstil. Silverpaviljongen har inte fått sitt namn för att den är klädd i silver, utan för att den är omålad och träet som användes mattades till en gråaktig, närmast silverliknande färg. Ginkaku-ji är födelseplatsen för den japanska théceremonin, chanoyu (茶の湯) som i hela sin utvecklade form benämns sado (茶道) eller théets väg. Än idag inträffar det att någon japan hittar en enkel thévisp, gjord av bambu, som kan spåras tillbaka till templet och Yoshimasa, över en natt blir de multimiljonärer.

Thé var inte på något sätt nytt i Japan, det återfinns i källor från åtminstone 800-talet där det berättas om hur präster och munkar kommer hem från Kina med träd och frön i bagaget. Man lärde sig också tidigt att rosta och mala bladen för att få ut mer kraft ur dem. Men då var det huvudsakligen en medicinaldryck som efter 1000-talet kom att ersättas av mjölk. Det var således ett slags renässans för théet när det togs upp igen på 1400-talet. Det thérum på endast fyra och en halv mattor som Yoshimasa lät bygga i Silverpaviljongen blev ett riktmärke för den nya estetik som skulle följa théet på dess väg ända in i det moderna Japan. För att upplevelsen av thé skall bli fullständig krävs det också en vacker trädgård att betrakta från det lilla thérummet, eller cha no ma (茶の間) som japanerna kallar det. Yoshimasa lade därför också ned massor av kraft och pengar på att anlägga en storslående trädgård i sin Higashiyama villa.

Här blir det tydligt att han satte konsten före allt. Han insisterade på att Zen’ami var den som skulle hjälpa honom att få trädgården som han ville ha den. Det är anmärkningsvärt eftersom Zen’ami i källorna, inklusive shogunatets egna, beskrivs som kawaramono (河原者) ordagrant ”flodbanksindivid” som var föregångare till det som senare kallades eta (穢多) och idag benämns burakumin (部落民) en hårt diskriminerad minoritet som tilldelades lite land på flodbanken, som de ofta tvingades lämna när vårfloden anlände, för att sedan återvända till när plommonregnen avslutats. Att en shogun umgicks med en kawaramono ansågs högst anmärkningsvärt och samtliga rådgivare framförde sina reservationer, som han helt sonika ignorerade. Han värdesatte talang och förmåga långt över gamla vidskepliga fördomar och ur den synvinkeln var han sannolikt något av ett unikum i 1400-talets Japan. Däremot såg han ingen anledning att korrigera vidskepelsen eller vidta åtgärder för att avskaffa diskrimineringen. Han var, något brutalt uttryckt, mer intresserad av sin trädgård än deras trygghet och vällevnad, även om han kompenserade Zen’ami frikostigt för insatserna.

Den kanske, åtminstone för japanerna, mest bestående insatsen från Yoshimasas sida var hans förkärlek för renga (連歌) som är ”länkad poesi”. Vill man skulle man kunna kalla det 1400-talets motsvarighet till en ”poetry slam”. Det går tillväga så att den första personen förser de andra med en första rad på 17 stavelser. Det är sedan de andra medverkande som skall färdigställa poemet inom ramen för såväl metrik och stilistik för waka (和歌) eller den inhemska japanska poesin som under Heian perioden allt mer tog över från den importerade kinesiska. Yoshimasas förkärlek för renga fick till följd att varje bildad japan lade ned stor möda på att behärska konstarten och Japan producerade aldrig mer poesi än under denna intensiva period.

Skall Yoshimasa och Higashiyama bunka sammanfattas blir det att japansk kultur övergick i en fas av social interaktion. Waka lyriken skrevs av enskilda poeter på kammaren, medan renga övergick till att bli en kollaboration mellan poeter, en skärningspunkt mellan professionella och glada amatörer. På samma sätt blev det med théceremonin, ofta betraktad som formalistisk och asketisk av västerlänningar medan japanerna finner trygghet och harmoni i rigorösa ritualer. På det sättet bidrog han att få japanerna närmare varandra och 70 år senare skulle jesuiterna i brev hem till Europa berömma även japaner av enkel börd för att vara artiga och kultiverade. Utan Yoshimasas insatser är det inte säkert att de hamnat där, och än idag är det starkast bestående intrycket västerlänningar tar med sig hem efter ett besök i Japan att folket är artiga och belevade. Få av dem vet idag att det var den 8:e Ashikaga shogunen som lade grunden för den utvecklingen.

3 tankar om “Ashikaga Yoshimasa den kulturella shogunen

  1. Ping: Ashikaga Yoshihisa stubinen till 100 års inbördeskrig | 歴史館

  2. Ping: Aisai bento och dess historia | 歴史館

  3. Ping: Den japanska trädgårdens historiska utveckling | 歴史館

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.