歴史館

Japan förklarat ur ett historiskt perspektiv

Televisionens historia i Japan

Lämna en kommentar

John Logie Baird, en skotsk uppfinnare, beskrivs ofta som televisionens fader. Det beror på att historiker inte förmår lyfta blicken över den europeiska horisonten. Hans mekaniska TV förmedlade bilder skannade på 30 linjer. Hans experiment 1926 beskrivs som den första lyckade elektroniska distributionen av rörliga bilder. Året innan hade Takayanagi Kenjiro gjort samma sak i Japan, men med 40 linjer, inom ett år hade han utökat kapaciteten till 100 linjer. Men resultaten publicerades inte i västerländsk press eller vetenskapliga tidskrifter, så utanför Japan är det ingen som känner till honom, eller vad han åstadkom. Dessutom blev världen fientligt inställd till Japan så därmed minskade intresset ännu mer. Under brinnande krig fanns det varken intresse eller praktiska möjligheter att utveckla tekniken. Den fick husera i de bakre regionerna av ett laboratorium. Med detta inlägg tar bloggen en närmare titt på hur televisionen utvecklats i Japan.

Det skulle dröja till 1950 innan Japan kom igång med provsändningar. Precis som i Sverige ledde det till etablerandet av ett statligt public service företag. Nihon Hoso Kyokai (日本放送協会) oftast förkortat till NHK betyder Japanska Sändningsförbundet och är numera indelat i ett generellt bolag och ett utbildningsbolag, ungefär som SvT och Utbildningsradion. NHK finansieras genom licenser, alla som äger en TV, numera också dator eller smartphone, förväntas betala in en licens på mellan 15 000 yen och 28 000 yen, ungefär 1 200 till 2 200 kronor på årbasis. Men det går utmärkt att strunta i det, det blir inga böter eller indrivning. Däremot får man inte ett litet klistermärke att sätta upp ovanpå yttersdörren. Finns det inte där kommer licensindrivaren att göra regelbundna besök, tanken är att skammen tar över och att man inte vill utsättas för grannarnas skvaller och därför betalar. Systemet är förvånansvärt effektivt, de allra flesta betalar utan att grymta. Men i sommarens val till Överhuset ställde ett parti upp enbart för att lägga ned NHK, så det är inte fritt från kontroverser. I Sverige är det mycket kritik om att SvT är vänstervridet och de flesta anställda stödjer Miljöpartiet. I Japan kritiseras det för att gå regeringen Abes ärenden och vara allt för konservativt.

Förutom NHK finns det sex kommersiella mer eller mindre landstäckande nätverk som ägs av de stora mediekoncernerna. NNN, Nippon News Network ägs av Yomiuri Shinbun, landets största tidning och brukar oftast benämnas TV Tokyo efter huvudstationen. ANN, Asahi News Network ägs såklart av Asahi Shinbun, Japans DN och kallas i folkmun TV Asahi och är den av de kommersiella kanalerna som lägger ned mest resurser på seriös nyhetsbevakning. JNN, Japan News Network ägs av Mainichi Shinbun, Japans tredje största tidning och benämns oftast TBS och är kanske den mest kommersialiserade av dem. TXN eller TX Network är det finansiella nätverket ägt av Nihon Keizai Shinbun, Japans Dagens Industri och lägger därför ned mycket av sina resurser på finansiella nyheter och golf. FNN är Fuji News Network och ägs av Sankei Shinbun, ungefär motsvarigheten till Svenska Dagbladet eller möjligen Nya Wermlands Tidningen. Slutligen finns det ett mera löst sammansatt oberoende nätverk där de enskilda stationerna har stor frihet till egen programproduktion som ägs av Chunichi Shinbun i Nagoya.

Där svenska kommersiella aktörer, speciellt MTG/Stenbäck sfären, till 90 % sänder amerikanskproducerad billighetssmörja så sänder de japanska kommersiella kanalerna japanskproducerad billighetssmörja till 90 % och 10 % som håller någorlunda kvalitativ klass. Undantagen brukar vara en långfilm i veckan, de flesta har en fast programpunkt som Fredagsfilm eller Onsdagsbio då de visar Hollywoodproduktioner som har några få år på nacken, men även här kan en utveckling skymtas mot ett ökat utbud av japanska filmer. TV bolagen sänder ljud i stereo, det innebär att filmerna delas i en kanal för originalljud, den andra med dubbad japanska. Ungefär 95 % lyssnar på den japanska kanalen. Meryl Streep låter som en ung flicka och Clint Eastwood som en erfaren gangster. För många röstskådespelare kan det här innebära en gyllene karriär ifall man har turen att tilldelas rösten till en Tom Cruise eller Nicole Kidman eftersom man då kallas in varje gång de är med i en film.

Däremot visar de japanska TV kanalerna aldrig sådant som Friends, Seinfeld, This is Us, Big Little Lies, Poldark, Kommissarie Morse, Blackish eller Orange is the New Black, och det är bara att glömma allt som är på franska, italienska, spanska, men även koreanska och kinesiska. Ingenstans blir japanernas språkbarriär tydligare än i TV-utbudet. Men det är inte enbart språket, de kan helt enkelt inte relatera till andra kulturers värderingar. På samma sätt fungerar det åt andra hållet, mer om detta längre ned. En konsekvens av detta blir att i dagens mediala värld blir det svårare och svårare att relatera till varandra när kulturella skärningspunkter inte uppstår naturligt. En tysk som finner Kramer rolig kan dela det nöjet med en spanjor som också gör det, men en japan har ingen susning om vem Kramer är, lika lite som att en västerlänning vet vem Enraku är.

Eftersom de skall producera ett stort utbud för egen maskin är de desperata på att hålla produktionskostnaderna så låga som möjligt. Det blir då en hel del av det vi i Sverige kallar morgonsoffor, men i Japan är det på bästa sändningstid och istället för soffor är det paneler, som regel sex personer som sitter uppradade. En del av programmen får lite av frågesport över sig då panelen, som kommer från kändislistans fjärde eller femte sida skall försöka gissa allt mellan halten av giftighet i ett ormbett till batterikapaciteten i nyaste Nissan Leaf (smygreklam någon?) och resultaten skall alltid följas av stor förvåning och mycket skratt med utrop av sugoi (fantastiskt, otroligt). En intressant aspekt är att i de kommersiella kanalerna får det aldrig förekomma kritik, annat än i nyhetsinslag eller politiska debattprogram. Och då skall det helst vara kritik riktad utanför Japan. När detta skrivs pågår ett mindre handelskrig med Sydkorea, då är det ok att framföra kritik, men inte mot Sydkorea per se utan kritik mot den kritik de framför mot Japan. Och den gemensamma nämnaren är, trots all den kultur och språkliga bakgrund länderna delar, att de inte förstår Japan och japaner.

En annan populär programform är att ta med sig en av dessa halvkändisar på rundresa i Japan. Då skall det alltid provas lokala läckerheter, inget folk äter lika mycket i TV som japaner. Sedan bloggens ankomst 1983 har det inte en enda gång hörts ett ”underlig smak”, eller ”det här var lite lömskt” utan precis allting är oishii (gott) i gäll hög röst från kvinnorna ibland uppblandat med ett mera dovt umai (smarrigt) från en manlig deltagare. Skall man således tro TV-programmen går det inte att uppbringa något smaklöst i Japan. Västerlänningar med lång erfarenhet brukar önska att de kunde få vara med bara en enda gång i ett sådant program för att utbrista i ett mazui (smakar apa), mest för att skåda reaktionen hos inspelningspersonalen.

Dessa två exempel på program har funnits på de kommersiella kanalerna i åtminstone 45 år, den enda förändringen är att sedan mitten på 90-talet fylls rutan allt mer av stora textblaffor. Det kan stå sådant som bakusho (爆笑) eller vrålskratt när studiopubliken snällt skrattar eftersom den lampan tänds. TV producenterna är allt mer övertygade om att deras publik består av imbecilla, kretiner, idioter och svagsinta som måste ledas i hand hela tiden. De har inte fel. Program som dessa går under benämningen Waido show som är japanisering av ”wide show” i betydelsen att de tar upp ämnen ur ett brett perspektiv.

Anledningen är att färre och färre tittar på gratiskanalerna, istället är det allt mer satellitkanaler och kabelkanaler som dominerar utbudet. Det sofistikerade utbudet har flyttat dit. En typ av populär dramaserie som i princip lämnat de kommersiella kanalerna är det som kallas jidaigeki (時代劇), det vi skulle kalla kostymdrama. Ofta en ronin eller herrelös samuraj som åker land och rike kring och med sin katana räddar bondbyar från elaka taxeringsintendenter. Det är en genre där NHK fortfarande är kung då de har ett entimmes drama varje söndag på bästa sändningstid med kända japanska skådespelare där de lägger ned stor möda på äkta historicitet. Men de kommersiella kanalerna försökte ha något likvärdigt på vardagarna, även om de saknade NHKs resurser. Numera återfinns det här istället på WOWOW en av de stora satellitkanalerna. Det finns också en satellitkanal som enbart sänder dessa kostymdrama.

Ett utmärkande drag för japansk television, inte minst med NHKs dominerande tekniska roll, är att just tekniska nyheter har snabb och stor genomslagskraft. Inte minst understödd av en stor elektronikindustri som gärna ser att nationen vart tionde år skiftar ut sina TV-apparater. Den första skedde i samband med olympiaden i Tokyo 1964, den första som skulle sändas i färg. Folk amorterade huset för att få tag i en färg-TV. Efter olympiaden inleddes utvecklingen av HDTV och 1972 kunde presentera ett system med 1 125 linjer med en 5:3 aspekt och 60Hz bildförnyelse. 1979 had de ett system, kallat NHK Colour som var redo och de förevisade det i USA. På olympiaden i Los Angeles 1984 sände de HDTV hem till Japan från vissa tävlingar. Metoden de använde byggde till stora delar på den samplingsteori framtagen av den svenske elektronikingenjören Harry Nyquist som flyttade till USA vid 18 års ålder.

Nästa år är det dags för olympiad i Tokyo igen, och det betyder introduktion för regelrätta sändningar i 4k. Än så länge är det mesta 4k materialet tillgängligt via Netflix, YouTube och liknande strömningstjänster. Men nästa år är det således dags för TV-bolagen att träda in på scenen. Dock inget besked på om SvT tänker hänga på och erbjuda olympiaden i högupplösning.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.