歴史館

Japan förklarat ur ett historiskt perspektiv

Koken och Shotoku var Japans sjunde och åttonde kvinnliga kejsare

1 kommentar

Den sjunde kvinnliga kejsaren var också den åttonde, precis som Kogyoku/Saimei, den andre och tredje kvinnliga kejsaren som besatte tronen två gånger, skulle den kvinnliga kejsaren Koken (孝謙天皇) regera under två perioder och under två olika namn, under den senare perioden gick hon under namnet Shotoku (称徳天皇). Hon är unik i så motto att hon redan före sitt tillträde var den ende av de kvinnliga kejsarna som utnämndes till tronarvinge av sin far, och var således förutbestämd att tillträda ämbetet som kejsare innan det ens blev ledigt. I rollen som tronarvinge bistod hon sin far, kejsare Shomu, under tolv år med att styra riket. Hon var således den mest vältränade i statskonstens mysterier.

Hennes far tillträdde som kejsare vid endast 24 års ålder och gifte sig med en dotter till Fujiwara klanen, det var första gången en kvinna utanför den kejserliga klanen upphöjdes till kejsarinna. Fujiwara såg detta som ett gott omen och försökte nu på alla vis förbättra sin situation inom hovet. Men Shomu drabbades av ständiga bakslag, missväxt, jordbävningar, markras, vulkanutbrott och tropiska skyfall om vartannat nästan månatligen. År 737 var speciellt svårt, då dog på löpande band ett flertal högt uppsatta hovtjänstemän och ministrar under en mindre smittkoppepidemi. Shomu bad, delade ut böneband, och gav offergåvor vid ett flertal tempel samt deklarerade ett flertal generösa amnestier, men allt detta var naturligtvis inte medicinskt relevant.

I ett desperat försök att vända utvecklingen beslöt Shomu att bygga en gigantisk bronsstaty av Vairocana Budda i Todai-ji templet i Nara. Dagens staty är femton meter hög och hallen den står i mäter 57,5 gånger 50,5 meter och det gör den till världens största enskilda träbyggnad, men då är den ändå endast ⅔ så stor som byggnaden var på 700-talet. Koken kom att spela en viktig roll i bygget av statyn då hon i praktiken kom att leda arbetet med at gjuta och sätta samman Buddastatyn.

De ackumulerade svårigheterna medförde att Shomu fattade det drastiska beslutet att huvudstaden måste flyttas. På sina resor hade han blivit förtjust i en villa i norra delen av Yamashiro, dagens Kyoto prefektur, och inledde bygget av ett nytt kejsarpalats. Delvis inspirerad av att man funnit guld uppe i nordvästra Japan, ansåg han sig ha råd till omkostnaderna, men folket var ointresserade av guld, de ville ha ris. Efter fyra års intensivt konstruktionsarbete var den nya huvudstaden knappt halvfärdig och de kejserliga kassakistorna tomma. Projektet fick avbrytas och det vara förmodligen ett så tungt avbräck för kejsaren att det påverkade hälsotillståndet. Han blev snabbt dålig och därefter sämre. Under ett års tid flyttade han huvudstaden mellan det halvfärdiga palatset, det kejserliga palatset i Naniwa, dagens Osaka, och det existerande i Nara. Byråkratin stannade emellertid kvar i Nara, så det är diskutabelt huruvida de andra platserna någonsin praktiskt fungerade som huvudstäder, även om de tilldelades rollen i kejserliga dekret.

Shomu abdikerade den andra dagen i sjunde månaden i Tenpyo Shohos första år, motsvarande den 19 augusti 749 i den julianska kalendern. Kronprinsessan Abe som var hennes dåvarande namn, är såväl den förste som siste, såvida inte nuvarande lagstiftning ändras, kvinnliga tronarvingen i det japanska hovets flertusenåriga historia. Därmed är hon också en vagel i ögat på konservativa historiker som framhärdar att de kvinnliga kejsarna varit tillfälliga platshållare i väntan på att en manlig arvinge skulle mogna. Dessutom gjordes hon till tronarvinge just för att den kejserliga arvslinjen skulle beskyddas och leva vidare, den finns därför en tendens att förbigå hennes tid på tronen.

Koken var den som slutligen lyckades färdigställa den stora Buddastatyn i Todai-ji och den invigdes under hennes tredje regentår. Inte mindre än 10 000 buddistmunkar traderade unison sutror vid invigningen. I annalerna beskrivs invigningsceremonin som den mest storslagna ”sedan buddismen anlände i östra världen”. Denna överdrift bör kanske tillskrivas bristande information och kunskap om hur det gick till i Kina. Men ett kännetecken för Kokens regenttid är hennes hängivenhet till buddismen. Hon utnämnde ett stort antal präster som skickades ut för att bygga eller underhålla tempel ute på landsbygden, även till rena glesbygdsområden. Själv studerade hon åtminstone tio olika sutror, med ibland diametralt motsatt världsbild. Hon tog även emot Jianzhen en av Kinas främste buddistiska teologer. Sju gånger hade han försökt fara över till Japan, varje gång stoppad av antingen väder eller kinesisk byråkrati. När han äntligen anlände hade han tappat synen. Men Koken fascinerades av hans läror och lyssnade på hans föreläsningar, ofta mer än två gånger i veckan. Hon lät bygga ett tempel till honom, Toshodai-ji där de förvarar en staty av honom som endast visas upp för allmänheten under en dag i juni.

En av den abdikerade kejsare Shomus sista beslut innan han avled var att utnämna prins Funado till Kokens tronarvinge. Men under sorgeperioden ägnade sig den unge prinsen åt homosexuella nöjen, ett absolut tabu. Inte den homosexuella delen, utan att det skedde under officiell sorgeperiod för en avliden kejsare. Koken hade inget annat val än att upphäva utnämningen. Därmed skapade hon sig också fiender inom hovförvaltningen. Fyra kejserliga prinsar, däribland Funado, konspirerade och planerade att omringa en kejserlig villa när Koken befann sig där för att avsätta henne och utnämna någon av de fyra till ny kejsare. Men då de var oense om vem den mest lämplige var läckte planerna ut och Koken satte stopp för dem, de arresterades och placerades i inre exil. Hennes förmåga att hantera detta uppror blir något av en definierande demarkationslinje i hennes karriär som kejsare. Från denna tidpunkt framåt blir det färre dekret kring buddism, tempel och präster, och betydligt mer kring hovförvaltningen, särskilt dess övre delar.

Hon abdikerade 758 efter nio år på tronen, sedan 630-talet hade detta organiskt utvecklats till något av en norm, de flesta kejsare satt som regel mellan åtta och tolv år för att avgå och befriade från sina ceremoniella plikter hade de bättre tid att ägna sig åt politiskt beslutsfattande. Hon efterträddes av kejsaren Junnin som tidigare kallades kronprins Ooi, en post han endast innehaft ett år innan han upphöjdes till kejsare vid 24 års ålder. Krönikorna framställer honom som omogen, illa förberedd och lättmanipulerad. Hovets starke man var Fujiwara no Nakamaro, som steg snabbt i graderna under kejsare Shomu och som via ärkekejsarinnan Komyo utövade ett lika starkt inflytande på Koken.

Kejsare Junnin var så överväldigad av Nakamaros lojalitet att han förärade honom titeln Emi no Oshikatsu (恵美の押勝) en munfull som ungefär är ”den av dygd välsignade som besegrade de som orsakade nidingsdåd”. I kombination med att vara Minister till Höger gav det honom en enastående maktposition inom hovet då mänsklig dygd och nitälskande var några av de mest värderade egenskaperna i Nara Japan. Den unge kejsarens beslut skulle visa sig förhastat. Nakamaro styrde riket efter eget huvud och besvärade sig inte med att förankra sina beslut hos vare sig kejsare eller kejsare emerita.

Under ett besök i en av de kejserliga villorna upp i de norra bergen blev Koken sjuk. Munken Dokyo tog sig an henne och satt bredvid hennes sjukbädd och bad för hennes tillfrisknande. Nakamaro oroade sig för att Dokyo försökte manövrera in sig på de politiska domänerna och vid minsta tillfälle lt han viska i kejsarens öra hur olämplig en relation mellan abdikerad kejsare och en lågt stående buddistmunk var. När hon tillfrisknade återvände hon till Nara och samlade samtliga närvarande i palatset och läste upp ett dekret, i det sade hon bl.a.:

”På kejsare Shomus befallning ärvde jag, som kvinna, tronen för att upprätthålla den kejserliga ättens linje. Jag lämnade vidare tronen till den nuvarande kejsaren som inte har visat ämbetet den respekt det förtjänar, som har sagt sådant som inte borde sägas och gjort sådant som inte borde göras. Med stor skam känner jag att detta är ett resultat av mina dygders tillkortakommanden och att detta allvarligt försvårar min önskan att uppnå buddastatus.”

Detta åtföljdes av att hon tog tonsuren, alltså rakade huvudet, och blev buddistnunnan Hokini samtidigt som hon tydliggjorde att hädanefter skulle ”kejsaren handha frågor om gudarna och mindre angelägenheter” medan hon själv skulle ta hand om de stora politiska besluten.

Nakamaro ansåg att Dokyo låg bakom detta beslut och alla hans strävande att komma nära kejsare Junnin gick i kras när han inte längre skulle ha den formella beslutanderätten i politiska spörsmål. I största hemlighet började han mobilisera en privat armé på 600 man med målet att omringa templet där Koken/Hokini spenderade sina dagar. Men ett uppsatt statsråd fick reda på vad som försiggick och skickade ett sändebud till templet. Koken blev rasande och samlade sin egen armé som hon sände för att infånga Nakamaro ”död eller levande, hellre död” och de lyckades annihilera inte enbart Nakamaro utan hela hans styrka av legosoldater.

Därefter omringade de kejsare Junnins kvarter. Hoken var osäker på om han varit del av konspirationen, men under alla omständigheter var han illojal och inkompetent. Han tvingades återta posten som tronarvinge och landsförvisades till inre exil på Awaji, en ö mellan Honshu och Shikoku. Junnin är därför känd som den avsatte kejsaren.

Koken hade inget annat val, hon var tvungen att återbesätta tronen och eftersom det inte fanns lämpliga kandidater bland de kejserliga prinsarna återtog hon tronen, men nu under kejsarnamnet Shotoku (称徳天皇) som ungefär är ”moralförhöjare”. Hon ville således understryka behovet av moralisk renhet och dygdigt beteende med sitt nya namn. Hon höll ingen formell kröningsceremoni, då hon ansåg att den hon genomgått som Koken var tillräcklig. Och vid första stora kejserliga banketten hade håret ännu inte vuxit ut så hon deltog formellt som buddistnunna. Normalt sett var det shinto präster som närvarade, men i sin nya roll som beskyddare av Buddha inbjöd hon också ett stort antal buddhistiska präster, munkar och nunnor. Religionshistoriker ser gärna denna bankett som det första steget mot den unika japanska synkretism som råder mellan shinto och buddhism i Japan.

Shotoku, som var en ensamstående medelålders kvinna utan egna barn, och därmed tronarvinge, fann tröst och försoning hos Dokyo och gav honom därför en utnämning som Minister för Buddhistiska Angelägenheter. I den egenskapen kunde han komma och gå i kejsarpalatset som han ville. Kejsarregeringens mest inflytelserika ministrar var den till Höger och till Vänster. Efter Nakamaros uppror placerades politisk svaga herrar på dessa poster. Huruvida Dokyo låg bakom dessa utnämningar går inte att bekräfta i källorna, men det gav honom ett betydligt handlingsutrymme och suddade ut gränserna mellan statens och religionens funktioner. Hon fortsatte på denna väg och utnämnde honom också till Stora Statsrådet och introducerade en ny post som Dharma kung, Hoo (法王) på japanska, ungefär att jämställa med en buddhistisk påve.

Men även Dokyo skulle med tiden överspela sin hand i det som gått till historien som Usa Hachiman incidenten, där namnet hänför sig till ett av Japans äldsta shinto helgedomar tillägnad krigsguden Hachiman. Vid denna tid anlände ett orakel från Hachiman till Shotoku med budskapet ”gör Dokyo till kejsare och riket vill ha stor fred” där en stor fred skall likställas med en långvarig. Men Shotoku fann denna spådom alldeles för timlig och skickade en pålitlig medarbetare med namnet Wake no Kiyomaro för att närmare undersöka omständigheterna. Han fick veta att prästen på eget bevåg författat oraklet i hopp om att komma i god dager hos Dokyo. Dokyo blev så ursinnig att han ändrade Wake no Kiyomaros namn (renlighetsman) till Wakege no Kegaremaro (besudlad man). Historiker har alltid förundrats över att hon tillät honom göra det, men sannolikt har hon varit så beroende/förtjust att hon valde se igenom fingrarna när det stod klart att Dokyo själv inte låg bakom oraklet. Hon reste även med honom till hans familjehem där de stannade i två månader. Men hennes hälsa fallerade och hon förstod att slutet närmade sig så hon återvände till Nara där hon avled efter en kortare vistelse 53 år gammal.

Då hon saknade egna barn beslöt ministerrådet att utse prins Shirakabe till tronarvinge, då han var den äldste av de kejserliga prinsarna. Han anklagade omedelbart Dokyo för att ha försökt usurpera tronen, en tydlig indikation på att detta har diskuterats ingående bland ministrar och hovfolk. Men eftersom han utgjort ett viktigt stöd för Shotoku beslöts det att han kunde undvika straff om han tog på sig rollen som vice-abbot i tempel i dagens Tochigi, vid denna tid nästan så långt bort från Nara man kunde åka. Som kejsare Koken var hon hängiven buddhismens framväxt, men efter Fujiwara no Nakamaros förräderi ändras hennes personlighet och hon förlitar sig allt mer på sitt eget omdöme. Men hon klarar det inte själv utan förlitar sig på Dokyo, en närmast Rasputin liknande figur i de japanska annalerna, som visar sig minst lika ambitiös som Nakamaro. Koken/Shotoku skulle bli den sista kvinnlige kejsaren på 859 år, nästa gång en kvinna intar tronen är på 1600-talet.

Annonser

En tanke på “Koken och Shotoku var Japans sjunde och åttonde kvinnliga kejsare

  1. Ping: Meisho den nionde kvinnliga kejsaren | 歴史館

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.