歴史館

Japan förklarat ur ett historiskt perspektiv

Ny ambassadpersonal i Tokyo

Lämna en kommentar

Det är snart fem år sedan Magnus Robach presenterade sitt kreditivbrev för den förre kejsaren. Normaltid för en postering utomlands för UD personal är närmare fyra år än fem. Eftersom det heligaste av heliga står i farstun, nämligen semester hemma i Sverige, är det således inte osannolikt att Hans Excellens inte enbart packar resväskor, utan även beställt flyttcontainer. Dessutom är han inte ensam om att ha tjänstgjort länge på ambassaden så det lär komma fler nya svenska ansikten i Roppongi. Utöver det börjar ambassadbyggnaden visa tecken på begynnande medelålder. Källaren med sin pool och squashbana är så pinsam att de boende ogärna visar upp det för gäster längre, även majestätet lär ha uttryckt viss förvåning för ett antal år sedan. Således är det inte orimligt att konsulära sektionen utökas med en temporärt ansvarig för ombyggnation. Bloggen funderar i detta inlägg lite på vad som kommer att ske med ambassaden framöver.

Bloggens långvariga historia och japanska kontaktnät innebär att det understundom inkommer förfrågningar om referensyttringar från japaner. De kan inget om Sverige och begriper inte språket och då bloggen sjungit karaoke med tidigare premiärministrar kommer det ibland hänvisningar från de mest oväntade håll. Bland annat från rektorer på Tokyos internationella skolor. Det verkar som om ett ambassadråd skall flytta bopålarna från Beijing till femte eller sjätte våningen i bostadskomplexet bakom kanslibyggnaden. Det ger fortfarande ambassadens bemanning en viss manlig övervikt, men med en kvinnlig ambassadör skulle könsfördelning bli lika eminent som i regeringen. Kan Sveriges feministiska regering avstå från en sådan markering gentemot ett av världens mest paternalistiska länder?

Bloggen har tidigare argumenterat för att Mona Sahlin eller Cecilia Malmström skulle utgöra eminenta representanter för Sverige. Argumenten kvarstår, men samtidigt har det dykt upp en ny spelare, eventuellt två, på banan. Liberalernas avgående partiledare, Jan Björklund, får trots sitt olyckliga kön nog, även rent objektivt, betraktas som en gedigen feminist. En sådan övergång skulle för japanerna te sig mjukare, och en man som övertygande argumenterar för ökad kvinnorepresentation har onekligen ett visst nyhetsvärde i Japan. Men viktigare än så är hans bakgrund i försvaret. Sverige har i mer än ett decennium försökt stärka de militära relationerna, Japans nära försvarsrelation till USA innebär att nästan allt i vapenväg som inte produceras inhemskt köps in från amerikansk försvarsindustri. Samtidigt finns det, inte minst inom officerskåren, en önskan att göra sig mindre beroende av Amerika. Vapenexport till Japan är dessutom ett mottagarland som inte skulle skapa problem för exportkontrollen. Här är det tveklöst så att Jan Björklund skulle kunna göra en stor insats. Samtidigt har han tydliggjort att hans avsikt är att återgå till försvarsmakten och UD faller onekligen utanför de ramarna såvida han inte tillåter sig en vid tolkning.

Valet av efterträdare som partiledare i Liberalerna står idag mellan Erik Ullenhag och Nyamko Sabuni, den senare är i skrivande stund favorit bland medlemmarna, medan Ullenhag är partiaristokratins kandidat. Det skall således inte hållas för osannolikt att Liberalernas näste partiordförande heter Erik Ullenhag. Frågan är då om Sabuni vill återgå till Ångpanneföreningen. Om inte skulle hon onekligen bli den mest intressanta ambassadören i Tokyo sedan Gunnar Heckschers dagar. En svenska med rötter i Afrika, i ett land som lever i en stark övertygelse att svenskar är blonda och blåögda är garanterad att bli ett samtalsämne bland den politiska eliten i Nagata-cho. Dessutom är hon kortväxt, en klar tillgång i ett land där mindervärdskomplex gentemot de över 180 cm ligger och bubblar under ytan.

Skulle valet gå till Sabuni har Ullenhag möjligheten att återvända till residenset i Amman. Samtliga tre liberaler har erfarenhet som statsråd och en flytt från Jordanien är ett steg upp i den interna UD hierarkin. Björklund och Sabuni har kanske ingen konkret erfarenhet från Arvfurstens palats, men bägge har gedigen internationell erfarenhet. De har dessutom större tyngd än Ullenhag inom de kretsar i Sverige som behövs för att åstadkomma något på hemmaplan. Japanska ambassadörer i Stockholm är vanligtvis kortlivade historier, få är stationerade där mer än två år. Det innebär också att de har svårt att vara effektiva budbärare, medan en svensk ambassadör med den bakgrund som bloggen förespråkar kan vara betydligt mer framgångsrik och därmed också befrämja Sveriges intressen.

I sammanhanget skall det noteras att det inte kommit några signaler från UD om Robachs efterträdare. Rent personaladministrativt borde detta redan vara klart, åtminstone om Robach skulle efterträdas av en karriärdiplomat. Ett agrément borde med andra ord ha inkommit till Gaimusho och bloggens källor gör gällande att något sådant ännu inte framlagts, men det skall inte uteslutas att källorna anser att bloggen inte har med saken att göra. Skulle det däremot stämma kan det vara ett tecken på att regeringen överväger att göra en politisk tillsättning och att detta dragit ut på tiden. Inte minst om deras avsikt är att invänta utgången av Liberalernas partiledarval.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.