歴史館

Japan förklarat ur ett historiskt perspektiv

En blattes fortsatta tankar

Lämna en kommentar

I tidigare inlägg, här och här exempelvis, har min dubbla bakgrund som blatte, först i Sverige och senare i Japan, varit föremål för bekännelser och jämförelser. Den senaste tidens debatt i Sverige om multi-kultur, invandring, integration och allt grövre våld i kriminella kretsar, där skjutvapen verkar lika frekventa som bortslängda elsparkcyklar i städernas centrum, gör att det kan vara på tiden att återuppta tankarna. Men denna gång inte utifrån mitt personliga perspektiv utan istället hur de olika samhällena agerar i frågan om invandring och asylsökande. Skillnaden är markant och därmed också resultaten. 2005 ansökte 5 000 personer om asyl i Japan, 11 beviljades ställning som flyktingar. Istället är Japan världens näst största bidragsgivare till UNHCR, krasst uttryckt köper de sig fria från att behöva ta ansvar på hemmaplan. Samtidigt har man nyligen ändrat immigrationslagstiftning för att i högre takt ta emot okvalificerad arbetskraft. Slutsatsen blir att den japanska staten förbehåller sig rätten att välja ut dem de vill släppa in i landet. Och mera konkret, de ser helst att du stannar en begränsad tid.

Året var 1983 då bloggen för första gången beträdde japansk mark. Det fanns ingen motsvarighet till Sfi, och det saknas fortfarande. Eftersom japanska staten inte bett mig komma till landet, utan jag sökte hit på eget bevåg, var det upp till mig själv huruvida jag önskade lära mig japanska. Det var inget som skulle belasta japanska skattebetalare. På samma sätt var det när jag anlände till Sverige, fast å andra sidan var jag så liten att det varit meningslöst att sätta mig i skolbänken. Men samma sak gällde för föräldrarna, det erbjöds över huvud taget ingen undervisning i svenska, och vad värre var, till skillnad från i Japan, fanns det heller inga privata skolor. Sverige var ett slutet samhälle som aldrig ägnat en tanke åt att någon utifrån kanske ville slå sig ner i landet. I Japan fanns det – förvisso inte många – privata skolor där jag kunde lära mig språket. Idag är de säkert närmare 100 gånger fler. Men jag fick pytsa upp ungefär 10 000 kr per termin för nöjet. Vem som fastställer läroplanen för Sfi vet jag inte, men jag är ganska säker på att det finns något slags centralistisk likriktningsstruktur inom verksamheten, annars hade det inte varit Sverige. Ärligt talat, trots att det kostade mig, anser jag nog den japanska modellen är att föredra. När grunderna i språket var lagda kunde jag som kund, snarare än statligt finansierad elev, sätta dagordningen för undervisningens innehåll. Skolan anpassade sin undervisning till de behov som jag kände behövde uppfyllas för att göra framsteg. En lärare var motstridig och då var det enkelt att byta till en annan skola som förstod och var villig att uppfylla dessa behov. En invandrare till Sverige som fastnar hos en trött, besvärlig eller håglös svensklärare på Sfi har egentligen inga andra alternativ än att svälja vreden. Förmodligen ses detta som assimilering till den ”svenska modellen”.

Efter två års studier var japanska någonstans på en skala mellan halvtaskig och halvbra, med andra ord; halv. Visumet upphör och det är bara att lämna landet såvida man inte vill framleva som illegal invandrare, med risken att kastas ut och inte få lov att komma in igen på tio år, fem om man inte lyckats göra sig skyldig till något annat. Efter ett år i Sverige fick jag stipendium av japanska staten att studera i Japan. Nu var jag statens gäst, det innebar att alla studieavgifter betalades åt mig, bostad ordnades och jag fick ett skattefritt bidrag för levnadsomkostnader på ungefär 12 000 kr/mån i 1986 års penningvärde. Universitetet erbjöd extra undervisning i japanska för utländska studenter, men eftersom bloggen är en överambitiös jävel användes en del av levnadsomkostnaderna även på privata skolor i japanska under första året. Sedan var takten för hög med att skriva avhandling på japanska, men utan den egna investeringen i privat undervisning hade det senare åtagandet varit betydligt besvärligare.

Den här inställningen tydliggörs ännu mer när vi jämför hur Sverige och Japan hanterar u-hjälp. Bägge länder skickar nödhjälp när behoven uppstår, gräver brunnar i Afrika och liknande. Men på en intressant punkt skiljer det sig. I ett avsnitt av Veckans Brott för några år sedan visades ett inslag med svenska poliser i Kiev som undervisade ukrainsk polis hur man tvingas agera mer restriktivt i en demokrati än man kunde tillåta sig i den gamla sovjetrepubliken. Bloggen antar att det, åtminstone till del, bekostades över SIDAs budget. Således en del av god svensk välvilja riktad mot de gamla öststaterna. Tanken slog mig då hur annorlunda Japan agerar i samma situation. Istället för att skicka ett antal poliser till mottagarländer bjuder de in deltagare från dessa länders poliskårer som erbjuds specialanpassade program i allt från några månader upp till ett år.

Istället för att skicka ut fem poliser, kan de för samma pengar ta emot 50 poliser utifrån. Förmiddagarna ägnas åt studier i japanska så att de kan röra sig någorlunda obehindrat i samhället. Eftermiddagarna åt de polisiära ärendena. De lär känna Japan, kan inhandla, och skicka hem, produkter som är svåråtkomliga hemma, bygger kontakter inom olika delar av den japanska polisen och får bekanta sig med japansk kultur. Just den senare delen är intressant eftersom japanerna anser att deras kultur är en av de viktigaste brobyggarna de besitter då språkförbistringens tröskel är så hög. När väl utbildningen är färdig finns det således 50 poliser, i säg Vietnam, Thailand eller Kambodja, som är väl bekanta med japansk polis, deras arbetsmetoder, organisation och har massor av kontakter runtom i Japan. Medan Sverige har fem poliser som lärt sig en del om ukrainsk polis. De har i sin tur lärt sig hur polisen i en demokrati arbetar, men inget mer specifikt om Sverige och svenska förhållanden. De får inga språkkunskaper som gör att de kan hjälpa svenska turister till rätta i Odessa, medan japanen i Bangkok mycket väl kan stöta på en konstapel som förklarar var de bästa barerna finns, men att de kanske bör överväga att lämna före kl. 11 eftersom de planerar en razzia. Självfallet är det inte det ultimata syftet med u-hjälpen, men bloggen anser nog ändå att exemplet tydligt visar på hur olika inställningar vi har till verksamheten.

Likaså är skillnaden stor när det gäller inställningen till utbetalning av socialbidrag, eller om det numera kallas kontantstöd, till utländska medborgare. Har du inte kvalificerat dig för permanent arbets- och uppehållstillstånd, på japanska eijuken (永住権), kan du bara glömma det. Uppstår de behoven blir du utvisad eftersom du anses ha brutit dina visumvillkor, men har du PUA så har du också rätten att behandlas likvärdigt med övriga japanska medborgare. I första hand erbjuds du kortfristiga räntefria lån tills du är på fötter igen. Alla kan råka ut för oväntade problem. En kanadensisk dambekant till bloggen fick för några år sedan ett lovande jobb som innebar att hon behövde flytta. Den flytten åt upp alla hennes besparingar, men då det nya jobbet innebar en löneökning på mer än 50 % skulle hon snabbt återhämta utgifterna. Visade sig emellertid att hennes nya arbetsgivare primärt var intresserad av hennes prominenta byst och som löneutbetalare ansåg han sig ha erhållit massagerättigheter. Anställningen tog med andra ord ett abrupt slut redan efter några få månader. Hennes gamla arbetsgivare var besviken när hon flyttade, men villig att anställa henne igen. Åter behövdes det en massa pengar för att flytta tillbaka. Då fick hon hjälp av sin gamla kommun, trots att hon ändrat mantalsskrivning till den nya, med lån till samtliga utgifter och en återbetalningsplan på sex månader. I slutändan hade hon således kostat de japanska skattebetalarna lite obetydligt uteblivna ränteintäkter. Hon berättade för bloggen att en viktig faktor tydligen var att kommunen kontrollerat hennes skattebetalningar till kommunen och funnit att hennes bidrag vida översteg några uttag. Med andra ord såg de henne som en tillgång till kommunen, en bra investering som borde vårdas. Bloggen misstänker att den sortens resonemang aldrig förekommer på en svensk socialförvaltning.

Häri ligger också en av bloggens gamla käpphästar, nämligen att även om Japan ligger långt fram teknologiskt, så släpar det efter en 40 – 50 år socialt. På 60- och 70-talet hade svenska politiker och ämbetsmän också inställningen att skattebetalarnas pengar måste vårdas ömt, slå samman orden och vördas blixtrar till. Det fanns en inneboende reflex att man borde avstå från att slösa med offentliga medel. De skulle användas med omtanke och aldrig mer än nödvändigt. Det är en tankemodell som numera ter sig påtagligt främmande för många som har att förvalta offentliga medel. Vare sig det är moderata riksdagsmän som skriver sig hos mamma, vänsterpartistiska EU-parlamentariker som beställer 3D klitorisar, eller byggnadsnämnder som prompt skall besöka byggarbetsplatser i Bosnien-Hercegovina vid Medelhavet. Japan representerar här naturligtvis en gammalmodig, för att inte säga försoffad, inställning i många svenskars ögon. Men bloggen erkänner oförblommat att den sortens naivitet appellerar då den är ett uttryck för att bygga förtroende mellan medborgare och samhällsförvaltare.

Det sägs att bygga gemenskap i en nation är lättare när den är liten, anonymiteten blir inte lika påtaglig. På Island använder man en app för att kontrollera att man inte är varandra för närstående genetiskt innan man har sex första gången. Andra européer bosatta i de nordiska länderna förundras ofta över hur mycket outtalade regler det finns i gemenskapen mellan oss. De är naturliga och självklara eftersom vi uppfattar dem som universella och rationella. Men sådant kan även gälla i en stor nation. Japan har fem gånger så många invånare som Norden, på samma yta som Norges. Men även här vimlar det av självklara regler som inte är lagstadgade, att bryta mot dem, även om det är omedvetet är att ställa sig utanför samhällsgemenskapen. En anledning till att många utlänningar känner sig övertygade om att de aldrig kommer att smälta in och accepteras.

Den osynliga väv som håller samman samhället, ibland benämnd ”svenska värderingar”, har fått knutor och revor, är inte lika stark och självklar som den en gång var. Gruppvåldtäkter och våld med skjutvapen hörde till undantagen i den svenska kriminalstatistiken, numera går det inte en vecka utan att dessa brott syns i rubrikerna. Men typsnitten blir mindre och rubrikerna återfinns inne i tidningen, brotten börjar normaliseras. Ungefär som bilinbrott på 90-talet, idag återfinns de senare inte ens bland notiserna. Kontrasten mot en händelse på Okinawa tidigare i veckan belyser skillnaden. Polisen upptäckte en grupp gymnasieelever som sålde marijuana med hjälp av koder på sociala medier. Tio greps, totalt lär 23 personer vara inblandade. Polisen avsatte 40 poliser till att snabbutreda brottet. Två dagar efter gripandet överlämnades utredningen till åklagare som snabbt väckte åtal. Svensk polis i samma situation hade förmodligen tvingats nedprioritera ärendet, inte för att de inte inser vikten av ett snabbt ingripande så att ungdomarna kanske hinner ändra inriktning innan det gått för långt åt andra hållet. Men för att det finns så många grövre brott de tvingas hantera, brott som förekom mer sällan tidigare.

Japan har genomgått ett flertal nationella trauman under sin historia, buddistpräster som försökte manipulera kejsarens politik så han kände sig manad flytta till Kyoto, två försök av Kublai Khan att invadera öarna via Korea, jesuitpräster som försökte emulera sina buddistiska företrädare, tvångsöppningen av amerikansk kanonbåtsdiplomati och som enda land i världen fick de känna på konsekvenserna, inte av en men två, atombomber. De har således lärt sig att samhällsväven är vävd av tunna trådar, man behöver tråckla på den ständigt för att revor inte skall uppstå och de som inte förstår den japanska kulturen och deras speciella sedvänjor är också de som utgör hoten. De beklagar sig över att landet inte är som andra länder, vill ha specialbehandling och undantagsregler. När det kommer på tal sätter japanerna instinktivt ned foten hårt och det senaste exemplet upplevs garanterat som reaktionärt av svenskar. Det är rörelsen som går under benämningen #KuToo som är en ordlek med kutsu (靴) som är skor och handlar om att en grupp kvinnor vill slippa bära högklackat till jobbet, men inte vågar komma i kicks eller lågklackat då det ingår i klädkoden att kvinnliga anställda skall gå i högklackade skor.

Inom politiska kretsar upplevs det här som ett slags kryptoinvasion av #MeToo folket. Hälsovårdsministern var därför snabbt framme och påpekade att det var naturligt och traditionellt för kvinnor på arbetsplatser där man tar emot besökare, kunder och gäster att bära högklackade skor. Vi har säkert inte hört sista ordet i denna utveckling. Men ponera för några sekunder att ett svenskt statsråd hade gjort samma uttalande. Vederbörande hade bokstavligen blivit halstrad på sociala medier och deras meme, för att inte tala om traditionella medier. En överlevnadstid på mer än en vecka hade varit förvånansvärt långlivat.

Grubbla nu istället en liten stund på andra sidan av detta mynt. Ett samhälle som reagerar så hårt på förändringar de inte välkomnar, även om bloggen medger att detta är väl magstarkt, är också ett samhälle där betydligt värre avarter stävjas innan de ens hinner etablera sig. Antalet japaner som skjuts ihjäl uppgår till en på 10 000 000, i Sverige är den fyra på 1 000 000, sannolikheten att du blir ihjälskjuten i Sverige är således 40 gånger högre. Det betyder inte att grova våldsbrott inte förekommer i Japan, men de utförs inte med skjutvapen utan med kniv, eller en enstaka gång gift. Rent statistiskt är således risken att bli ihjälskjuten i Japan ganska exakt lika stor som att bli träffad av ett blixtnedslag, medan den i Sverige är ungefär som en drunkningsolycka. Något brutalt uttryckt är priset japanska kvinnor betalar för att slippa skjutas ihjäl, högklackade skor. Nädå, bloggen är bekant med kausalitet, och här råder ingen direkt sådan. Istället handlar det om hur man vårdar samhällsväven, visst går man för långt när det gäller högklackade skor på kvinnor, men inställningen är ett uttryck för att man i gammaldags konservativ anda vill vara försiktig med snabba samhällsförändringar eftersom det öppnar upp för oförutsedda konsekvenser.

Den stora flyktingvågen 2015 var ett exempel på en av dessa yttre störningar som Japan lärt sig hantera, men där Sverige som ställt sig utanför världskrigen, aldrig upplevt en tyfon eller jordbävning, saknar vulkaner och aldrig invaderats av främmande makt helt enkelt stod handfallen då man saknade all historisk klarsyn för vad detta skulle innebära för landet. Det är väldigt lätt att i efterskott beskylla politikerna för bristande handlingskraft, men ingen svensk, åtminstone inte de som fick spelrum i media, kunde vare sig presentera lösningar eller ens troliga utvecklingsscenarier. En annan av bloggens käpphästar är att svensk eurocentrering medför att man blockerar sig från alternativa synsätt och lösningar på samhällsproblem. Historiskt, kulturellt och värderingsmässigt ligger västländerna så pass nära varandra att influenserna är marginella snarare än essentiella. Därmed delas också problemen och när lösningarna är otillräckliga blir de det över hela linjen. Sverige var tidigare orädd för att gå sin egen väg med välfärdslösningar som skulle vara universella, inte behovsprövade. Det fungerade när befolkningen delade samhällssynen och det på sin höjd var perifera element i samhället som försökte överutnyttja förmånerna. När samhällsväven rämnat finns det två vägar att gå. Blunda för verkligheten och låta 50- och 60-talets mönsterritningar styra inriktningen, eller inse att broderboken behöver ritas om ifall revorna skall lagas.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.