歴史館

Japan förklarat ur ett historiskt perspektiv

Japanska skattesystemets historia

Lämna en kommentar

I moderna samhällen är skattesystemet en komplex skapelse, ofta med motsägelsefulla inslag. Stat, kommun och prefekturer tar en stor andel av folkets blod, svett och tårar i anspråk för sina egna ändamål, allt för stor andel tycker många, Mona Sahlin är förmodligen i minoritet som tycker ”det är häftigt att betala skatt”. Politiker försöker därför dölja skatteuttaget genom indirekt uttag, det kan kallas trängselskatt, bilaccis, moms, arbetsgivaravgift, värnskatt, lyxskatt eller något annat, men i slutändan kommer alltihopa ur medborgarens fickor, ingen annan är beredd att överta ditt skatteansvar, de har nog med sitt eget. Japan är naturligtvis inget undantag så bloggen tänkte det kunde vara på tiden att beskriva det japanska skattesystemet och dess historia.

Enligt de äldsta skrifterna fanns det redan under Yayoi perioden – århundradena före och efter Kristi födelse – ett skattesystem på plats som gick under benämningen etsuki, det bestod av tre sorters skatt. Tachikara (税) som var skatt betald i sädesslag, huvudsakligen då ris, mitsugi (調) som var skatt betald i andra varor, huvudsakligen siden och bomull, och slutligen edachi (役) som var skatt betald i dagsverken, byggnadsarbeten, soldat, vakt och liknande. På 600-talet fick Japan en fungerande nationalstat med en central byråkrati som bestod av det kejserliga hovet. Därmed fick man även lagar & förordningar som även medförde en administrativ indelning av riket och med det tillhörande mer komplicerade skattesystem benämnt soyocho (租庸調) där so (租) var bondens risskatt, för en tan (段) risåker som motsvarar drygt 991 m² fick bonden avstå två kärvar och två nävar ris, i fält som gav god skörd utgjorde det ungefär 3 % men i sämre jordar eller vid dåliga skördar kunde det uppgå till 10 % och eftersom skatten betalades in natura innebar det att uppbörden skedde under månaderna september, oktober och november. Förvisso gick en del av riset till att livnära kejsare och hov, men huvudsakligen skulle det sparas i kura (蔵) eller rislager, för att utgöra nödhjälp vid naturkatastrofer. Det fanns även regler som stipulerade att ifall skörden understeg normen med 50 % så befriades bönderna helt från risskatten. Det finns även noteringar i skatteliggarna om att bönder som haft problem med översvämningar eller lokustanfall har undkommit med halverad skatt.

Yo (庸) var dagsverken. Friska män mellan 21 och 61 skulle arbeta av 60 dagar om året och män 61 år eller äldre kom undan med 10 dagar. Arbetena skulle utföras i eller kring huvudstaden, det innebär att de kunde få resa långa avstånd för sin skattebetalning. Det gick emellertid att köpa sig fri från sina dagsverken, 3,4 meter tyg eller 5 to (斗) ris, strax över 90 liter, men det finns variationer i den mängden, medan ersättningen i tyg verkar ha varit mer stabil. Cho (調) är, åtminstone ur vårt perspektiv, en något annorlunda skatt, den plockades ut av unga män, mellan 17 och 20 år gamla skulle de betala in skatter från en lista på 34 olika produkter som betraktades som lokala specialiteter som siden, linne, karamushi (bohmeria nivea) vars fiber användes för textiltillverkning eller kuzu (pueraria montana) som användes som medicin. Intressant nog var lättnaderna stora för de närliggande provinserna och Hida som huvudsakligen bestod av berg nordost om dagens Kyoto var helt skattebefriade. Att det togs ut av de unga männen har sannolikt med de långa resorna för att avlägga skatten att göra. Unga män från Mino (美濃の国) och Kazusa (上総の国) kom också lite billigare undan, ashiginu (絁) var en speciell sorts högkvalitativt siden som endast tillverkades i Mino och användes i prästerskapets och hovets klädedräkter. De kunde därför förhandla ned vad de tvingades avstå. Likaså var modanonuno (望陀の布), ett linnetyg från Kazusa eftertraktat på grund av sin tunna tråd som sommarplagg.

Strax före ingången i 800-talet flyttades huvudstaden till dagens Kyoto som blev en betydligt mera påkostad huvudstad än Nara varit. Kejsaren kunde bekosta projektet tack vare att risbönderna utökat sina arealer, anlagt effektivare bevattningssystem och byggt dammar för reservvatten när torkan slog till. Riket sträckte sig också längre österut än tidigare, för att skattesystemet skulle fungera i provinser där det var svårt att utöva konkret kontroll behövde det förenklas och när väl Dairi (内裏), kejsarens palats i huvudstaden, stod klart var behovet av dagsverken som skatteinkomst lika påtaglig som tidigare. Japan var redo för nengu (年貢) eller ”årligt bidrag” och det hade vuxit fram en välmående klass bland bönderna som gick under benämningen tato (田堵) som understundom skickade andra att utföra deras dagsverken mot ersättning. Riktigt hur utbrett problemet var vet vi inte, allt vi har anekdotiska beskrivningar om företeelsen. Men övergången till att betala skatten i nengumai, alltså årligt risbidrag, verkar vara ett gensvar på missnöjde med att de rika bönderna kunde undkomma sitt skatteansvar genom att skicka ersättare som utförde deras dagsverken.

Framväxten av shoen (säterier) medförde att större arealer kunde odlas effektivt och det växte upp samhällen kring dessa för att förse dem med allt från arbetskraft till gödning och kvällsunderhållning. Det skulle medföra allt för negativa konsekvenser om byar plötsligt tömdes på manliga invånare för att de var tvingade att bege sig till Kyoto för att gräva kanaler eller anlägga vägar. Istället kom fogden en gång om året med några vagnar som fylldes med risbalar för vidare transport till något av de kejserliga lagren. Tidigare skatter räknades om till ”risekvivalenter” och Japan kom därmed också i realiteten att införa en risekonomi. Priset på en kärve ris kom att avspegla sig i andra priser, tyg, metaller, kimono, sandaler, svärd o.s.v. byggde allt på det officiellt fastställda rispriset. Det blev då också tydligt för det styrande skiktet att en del risbönder blivit rikare än medlemmar av hovet som ägde ”officiell rismark”, altså det som betraktades som kejsarens egendom, men i praktiken administrerades av olika hovofficerare. Med stor sannolikhet har de sett sin situation som hotad, men genom att undanta sig själva från hård beskattning kunde de gå efter den nya tato klassen. För att kontrollera utvecklingen infördes även skatteliggare, kallade fumyo (負名) där vi för första gången noterar skattepålägg för dem som inte inbetalt sin skatt i tid, en ränta som benämndes shozei shukkyo (正税出挙). Därmed kan vi notera att när vi stiger in i 1000-talet har Japan etablerat skatteavhållsamhet som ett brott med en påföljd av ekonomisk karaktär.

Men alla var inte risbönder och de som inte tillverkade eftertraktade produkter var fortsatt tvungna att betala sin skatt genom dagsverken som bytte namn till kuji (公事) ung. ”hovsak”. De indelades i tretton olika grupperingar, alla kopplade till det offentliga livet, inklusive tempel och helgedomar. Det fanns t.o.m. en grupp för tillfälligt uttag kallad chokuji (勅事) som särskilt verkar ha nyttjats vid naturkatastrofer för att snabbt få samhället på rätt köl igen. Under första shogunatet, Kamakura perioden verkar Minamoto shogunerna ha följt den praxis som etablerades under Heian kejsarna. Men då vi nu också har tillgång till räkenskapsböcker för de mer bemedlade bönderna går det se att shogunatets skatteuttag låg på mellan 30 – 40 % av skördarna. Den högre siffran börjar dyka upp efter Kublai Khans två misslyckade invasionsförsök under 1200-talets senare hälft. Vi vet att Kamakura påbjöd utbyggnad av kustförsvaret på Kyushu, ett projekt som sannolikt har krävt större skatteuttag. Även kuji genomgick förändringar, bokföringen uppvisar dagsverken som kolminering, salttillverkning och även fiskfångster som gick till hovet. Genom att studera skattesystemets utveckling kan vi således också dra lärdomen att den japanska ekonomin blev mer diversifierad över tid, men också synen på det relativa värdet mellan olika produkter. Under Kamakura perioden börjar vi också se i bokföringen att vissa familjer betalade sin nengu i senka (銭貨) alltså mynt. Det höll på att växa fram en klass av köpmän som inte endast ägnade sig åt en produkt och därmed inte heller kunde betala sin skatt in natura och genom att studera hur beloppen förändrades över tid får vi också en god blick över rispriserna eftersom skatten utgick från hur mycket ris som skulle levereras till staten.

Under den påföljande Ahikaga perioden steg de monetära skatteintäkterna påtagligt, Japan övergick allt mer från en risekonomi till en penningekonomi. Påföljden blev att de storskaliga säterierna sakteliga kollapsade och istället uppstod byar och handelsköpingar (村町), det var inte längre hovbyråkraterna eller shogunatets rådmän som utövade kontrollen, istället blev bönderna bykooperativ där de praktiska besluten fattades efter rådgivning och gemensamma överläggningar. Det vore förmätet påstå att det var en demokratisk omställning, men bönderna fick mer kontroll över sina skördar och de lärde sig att lägga ris på lager och sälja när det var dyrt, därigenom lättade de också sin egen skattebörda. Shogunatets roll som centralmakt försvagades under perioden, istället blev bönderna allt mer underställda sengoku daimyo (戦国大名) som taxerade dem i shogunatets ställe. I provinser med frodiga risåkrar blev därför uttaxeringen mindre betungande och folket, särskilt då bönderna, fick en allt mindre likriktad taxering. Några av dessa daimyo insåg att de hade en konkurrensfördel gentemot sina grannar och erbjöd emellanåt hela byar att plocka ihop sitt pick och pack, flytta in i den egna provinsen där de fick sig områden tilldelade och löften om skattebefrielse under fem eller tio år, lite beroende på furstens behov.

När Toyotomi Hideyoshi blev hegemon med titeln kanpaku (関白) genomförde han den första landstäckande lantmäteriundersökning känd som taiko kenchi (太閤検地) och Japan fick därmed sitt första fastighetsregister. Det innebar en stor omvandling av skattesystemet, uppbörden räknades från denna tid och fram till moderniseringen i kokudaka (石高), där en koku skulle motsvara den mängd ris en vuxen mansperson förtärde under ett års tid. I stora tal motsvarar det 150 kg, fördelat på 100 gram till frukost, och 150 gram till lunch och middag. Varje enskild provins fick därför ett schablonvärde baserat på hur många koku de kunde förväntas producera. Därigenom fick Japan då ett skattesystem som beräknades i förväg och centralstyret kunde upprätta en budget baserat på förväntade inkomster. Det innebar också att provinsfurstar kunde anskaffa skattefria inkomster genom att frilägga ny åkermark, åtminstone fram tills nästa lantmäteri.

Systemet övertogs av Tokugawa shogunatet när centralmakten flyttade från Kyoto till Edo och 1644 genomfördes en ny lantmätning som i stora delar är extant, den visar att Japan då totalt uppgick till 26 miljoner koku och det borde indikera en befolkning på ungefär 30 miljoner människor. Detta kan jämföras med Englands som uppskattats till 5 310 000 invånare vid denna tid. I norra Japan där det inte gick att odla ris lades schablonbeloppen lågt, och Matsumae klanen som fanns på en halvö på södra Hokkaido skattebefriades helt. Konceptet att alla skulle betala samma skatt existerade således inte, men i realiteten var det ändå ett rättvisebaserat system eftersom det utgick från deras praktiska förutsättningar. Och när det gäller Matsumae så bidrog de till shogunatets skattekistor genom sin handel med ainu, det lokala folket på Hokkaido.

Tokugawa genomförde fem rikstäckande lantmätningar under sitt 250 åriga styre, 1604, 1633, 1634, 1697 och därefter ett jättekliv fram till 1831. Det betyder dock inte att de var helt passiva under 1700-talet, istället för mätningar genomförde man en sammanräkning 1721 där antalet åkerlappar räknades för att sedan tilldela dem en kokudaka värdering. Nästan samtliga uppvärderades mellan sju och tio procent. Det här var en tid då Japan drabbades av såväl tyfoner, jordbävningar som vulkanutbrott, kraven på att shogunatet skulle ställa upp och hjälpa till med såväl nödrationer som återuppbyggnad var stora, man hade helt enkelt inte tid att genomföra en regelrätt lantmätning för att öka på skatteunderlaget. Uttaget av skörden låg redan på 40 % så man vågade helt enkelt inte öka de direkta bördorna utan gick omvägen genom att utöka skatteunderlaget.

Trots dessa åtgärder minskade i många fall det reella skattetrycket på de japanska bönderna, schablonuppskattningarna blev föråldrade, bättre gödning och skadebekämpning medförde att skördarna ökade, nere på Kyushu och i Tosa på södra Shikoku fick man fram två årliga skördar, i absoluta tal medförde det att deras skattebörda halverades. I gengäld växte det fram byråkratisk korruption, bonden fick avstå några procent av den andra skörden till lokala kommissarier mot att de inte rapporterade in den andra skörden till shogunatet. Det hjälpte inte, runt 1770 kommer det indikationer på att man i Edo förstod att det fanns risbönder som samlat på sig förmögenheter, men istället för att uttaxera dem valde man att införa överflödsförordningar så att de lokala samurajklanerna inte skulle flyga i taket. Ryssar, engelsmän, fransmän och amerikaner började dyka upp med oroande regelbundenhet i de japanska farvattnen och man hade inte råd med interna sociala störningar ifall hotet utifrån skulle konkretiseras. De lyckades motstå propåerna utifrån i nästan 90 år, så ur den aspekten lyckades de bra, men det var naturligtvis en tidsfråga innan tekniska landvinningar i västvärlden omöjliggjorde isolationspolitiken.

Det nya Meiji styret hade inledningsvis inget annat val än att behålla det gamla kokudaka systemet, men då många av dem varit de som dragit nytta av korruptionen kring de gamla schablonbeloppen ville de ersätta det mot något annat, och det helst snabbt. 1875 införde de en tobaksskatt, tre år senare en skatt på fartygsbyggen, 1882 en fastighetsskatt och 1885 en skatt på sojasås, som sedan drogs tillbaka 1926. När man väl den 15 april 1869 införde yen som enhetlig nationell valuta blev det också möjligt att utforma ett skattesystem baserat på inkomstskatt, det såg dagens ljus 1887 och inkomster upp till 300 yen – där dåtidens yen motsvarade en amerikansk dollar – var skattefria. Därefter betalade man 1 % i skatt i en skala på fem steg där den högsta skatten var 3 % på inkomster över 30 000 yen. Idag är procentsatserna naturligtvis högre, men det är förvånansvärt lite som förändras i ett påtagligt stabilt skattesystem. Idag är det sju steg i systemet. Årsinkomst under 1,95 miljoner yen (≈150 000:-) beskattas med 5 %, mellan 1,95 och 3,3 miljoner yen med 10 %. Nästa tak är vid 6,95 miljoner yen, gapet där den stora majoriteten japaner befinner sig, och de betala 20 % i skatt, upp till 9 miljoner och skatten ökar till 23 %, dubblas siffran till 18 miljoner, här befinner sig övre skiktet av mellancheferna, blir skatten 33 %, den som tjänar upp till 40 miljoner yen (≈3 200 000:-) får avstå 40 % och den som har högre lön än så betalar 45 % i inkomstskatt.

Idag utgör inkomstskatten 32 % av statens inkomster, och momsen, eller konsumtionsskatten som den heter, shohizei (消費税) på japanska, bidrar med 27 % baserat på de 8 % som tas ut på konsumtionen. Men den största inkomstkällan är socialförsäkringarna som utgör nästan 40 % av statens intäkter. Det är inbetalningar till pensionssystem, sjukförsäkringar och liknande. Här finner vi också den mest påtagliga skillnaden mellan Japan och Sverige, japanska staten utbetalar ingen sjukpenning till korttidsfrånvaro. Och det förklarar också varför japanerna inte tar ut all sin semester, de vill spara semesterdagar ifall de behöver stanna hemma vid feber, förkylning eller liknande. Den som är fast anställd i Japan får sina socialavgifter betalda av arbetsgivaren, men den som är deltidare eller arubaito som de också kallas, får själva stå för kostnaderna. De är dock inkomstrelaterade och därmed inte särskilt betungande för den som betalar själv, och om maken har fast anställning betalar hens arbetsgivare också in en del av partnerns sociala avgifter. Däri ligger en delförklaring till att många japanska kvinnor är mer måna om makens arbetsgivare än utseende och personlighet, och i takt med att deflationstendenserna i den japanska ekonomin förstärks blir också detta beteende tydligare. Praktiskt innebär det en tudelning inom det yngre kvinnosläktet, antingen struntar de helt i män och fokuserar på en egen karriär med alla tillbehör som medföljer, familjebildning undantaget. Eller så fokuserar de all sin energi på att plocka hem en ung man som tillgodoser deras ekonomiska begär, ofta benämnt hypergami. Just för att de önskar sig barn.

Det japanska skattesystemet bygger nämligen fortfarande på hushållet som minsta beskattningsbara enhet och det innebär då avdrag för försörjningsbörda. Konkret innebär det att en familjeförsörjare med en årslön på dryga 4 miljoner yen och två barn, kan dra ned sin beskattningsbara inkomst under 3,3 miljoner yen och därmed halvera sin skattebörda. Numera är skattelagstiftningen könsneutral i sin skrivning, det är således inget som hindrar en kvinna att ta ett välbetalt jobb och sedan be mannen stanna hemma med barnen. Det förekommer, men inte i större skala än att de hamnar i tidskrifter som något som tydligen behöver uppmärksammas. Kaffe latte pappor är således inget vanligt inslag i gatubilden, men det är inte heller alltid ett aktivt val eftersom någon riktig motsvarighet till föräldraledighet inte existerar i Japan. En ung pappa som väljer att stanna hemma oavlönad förlorar inte endast inkomster utan också fortsatta karriärmöjligheter.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.