歴史館

Japan förklarat ur ett historiskt perspektiv

Bristande Asienkunskap är forskarnas ansvar

2 kommentarer


Den 22 mars publicerade fyra Asienforskare ett inlägg på DN Debatt med titeln ”Alltför dåliga kunskaper om asiatiska samhället i Sverige”. Hur fyra meriterade forskare kommit fram till slutsatsen att Asien och dess samhällen är en monolit med ett enda enat samhällssystem ligger bortom en enkel bloggares fattningsförmåga. De flesta som besökt kontinenten, såvida de inte enbart rört sig inom några få km2 omkrets, skulle nog hävda att det är en kokande smältdegel av diversifierade språk, kulturer, civilsamhällen, kök, musik, litteratur, dans, umgängesformer, media, industrier, statsskick och även akademiska traditioner. Horisonten från Lund och Stockholm måste vara snävt tilltagen, någon annan förklaring är svår att se. För inte är det väl så att debattredaktören på DN sätter en rubrik utan att först kontrollera med artikelförfattarna?


Skulle fallet vara så, får ju onekligen skriftställarna vatten på sin kvarn. Sorgligt nog finns det betydligt fler problem med inlägget än enbart rubriken. När bloggen läser igenom debattartikeln är det tveklöst så att jag delar skribenternas inställning att kunskapsnivån i Sverige om Asien, dess länder, kultur, civilisation, historia och allt annat onekligen befinner sig på en erbarmligt usel nivå. Tyvärr ställer de Fyras Gäng (de förstår säkerligen associationen) aldrig frågan om varför det förhåller sig på detta vis. Det skulle nämligen kräva en god portion självkritik. Marina Svensson doktorerade väl för si så där 25 år sedan, men sedan dess har hon inte gjort särskilt mycket för att höja kunskapsnivå eller intresse för Asien, i hennes fall främst Kina då hon är sinolog verksam vid Lunds Universitet. Visst hon har författat en monografi om mänskliga rättigheter som är en omarbetning av hennes doktorsavhandling, och som är rimligt tillgänglig för en person intresserad av mänskliga rättigheter i Kina. Missförstå mig inte, professor Svensson är produktiv när det gäller vetenskapliga artiklar och bidrag till akademiska konferenser. Men hennes aktiviteter utanför det rent akademiska såsom populärvetenskapliga böcker eller seminarier för allmänheten är synnerligen begränsat. Vad gäller Henrik Chetan Aspengren och Björn Jerdén verkar de mer intresserade av att ta den ”tredje uppgiften” på allvar, men när det gäller Andreas Johansson är det svårt att finna material, det blir då lätt att placera honom i samma hage som Marina Svensson. Detta är inte en osannolik slutsats då Aspengren och Jerdén är verksamma vid Utrikespolitiska Institutet, en institution som bygger på nära samverkan med det omkringliggande samhället, medan de övriga två tillhör LU och därmed en tradition tyngd av akademiska piedestaler. När de således beklagar sig över den usla kunskapen om Asien faller en tung del av ansvaret på dem själva. DN borde kanske ha övervägt att publicera inlägget bland nekrologerna på Familjesidan?

Det som genomsyrar deras inlägg mer än något annat är nämligen att bristen på Asienkunskap är något som exklusivt rör eliterna. Och så förstås deras egna behov av mer resurser till sin forskning. Detta får sägas vara ett något yrvaket uppvaknande. De själva hänvisar till den Asienstrategi som togs fram under regeringen Bildts tid – och som samtliga partier i Utrikesutskottet samlades kring – och varit verksam i mer än 20 år. Resultatet blev en tumme, ett forskningscentrum vid LU som inledningsvis användes av professorn i kinesiska för att lösa en personalsituation där han kände att hustruns position på institutionen kunde vara i fara. Samt ett motsvarande forskningscentrum benämnt EIJS (European Institute of Japanese Studies) vid Handelshögskolan i Stockholm inriktat på Japan som numera är nerlagt. Centrum för Öst- och Sydöstasien Studier fungerar betydligt bättre nu än då eftersom tidigare nepotistiska inslag i personalpolitiken lagts på historiens sophög. Men det illustrerar också ett av de mest fundamentala problemen med Asienstudier i Sverige. Och för att förstå detta behöver vi gå tillbaka till Sveriges inträde i EU.

Vid denna tid bedrevs det studier i asiatiska språk vid Lunds Universitet (LU), Göteborgs Universitet (GU) och Stockholms Universitet (SU), sedan dess har Linköpings Universitet (LiU) tillkommit. Vid denna tid var dessa språk styvmoderligt behandlade av sina respektive fakulteter. I Lund låg Institutionen för Östasiatiska Språk så långt bort från övriga språkinstitutioner det var geografiskt möjligt. Inhyst på en tidigare studentkorridor i Sparta, ett komplex som på sin höjd kunde glädja en arkitekt från Östtyskland. Representanter för andra språk benämnde lärare i kinesiska och japanska för ”teckentolkare” och institutionens representanter satt aldrig med i fakultetsstyrelse eller några av dess mer väsentliga kommittéer.

Men vid inträdet till EU skedde något som ingen av de andra förutsett, plötsligt hade svenska studenter rätt att läsa vid universitet ute i Europa. Institutionerna för engelska, tyska och romanska språk tömdes på studenter som föredrog att åka till de länder vars språk de studerade. Föreläsningssalar ekade tomma, alla lärare som saknade fast anställning avpolletterades, fimbulvintern stod för dörren om inget drastiskt skedde. Institutioner som inte påverkades av inträdet var semitiska och östasiatiska språk. Det var ingen större idé att bege sig till Berlin och studera japanska om man inte redan behärskade tyska felfritt. Eftersom institutionernas budgetar var beroende av den heliga ”genomströmningen” så tedde sig institutionerna med kvarvarande studenter som levande byten för predatorerna på de övriga språkinstitutionerna som stod utan studenter. Språkinstitutioner slogs samman för att skapa illusionen att det fortfarande fanns studenter och intresse.

En konsekvens av att de små språkens institutioner sögs upp av de större var att det försvårade nepotism, i gengäld dök ett nytt problem upp på horisonten, för att föra över resurser till de större språkinstitutionerna, behövde de få in personal som var lättare att kontrollera på de gamla småspråksinstitutionerna. Resultatet blev att rekryteringen fokuserades på lättmanipulerade personligheter, snarare än akademisk kompetens. Meritokratin, själva grundbulten i akademisk undervisning och forskning, åsidosattes till förmån för kortsiktigt fiskala fördelar. Allt detta har självfallet bidragit till att den akademiska kunskapsbanken som de skriver i sin

artikel ”står svenskt Asienkunnande och stampar”. Ingen av skribenterna noterade några protester mot denna utveckling under andra halvan av 90-talet och dess fortsättning under 00-talet, därmed kan de heller inte friskriva sig från ett ansvar för att ”Asienkunnandet står och stampar”.

I den tidigare nämnda Asienstrategin från 1998 rekommenderades en ”en fördjupning och breddning av Asienkunnandet i Sverige” (min kursivering) och det förra är det som primärt intresserar forskarna, men det senare är en absolut nödvändighet i en demokrati där stödet för verksamheten måste byggas upp underifrån. I Kina går det utmärkt med dekret från partitoppen när det skall göras satsningar, men i Sverige behövs det folkligt stöd. Universiteten är väl medvetna om detta och det har varit lagstadgat sedan 1977 under begreppet ”tredje uppgiften”, nämligen att dela med sig av sin kunskap till det omkringliggande samhället. Det bästa exemplet på en som tar denna uppgift på största allvar är historieprofessorn Dick Harrison, och det utan att det går utöver hans två andra utgifter; forskning och undervisning. Hans betydelse för historieämnet i Sverige är omöjligt att underskatta. Jämför det med när det finns behov av kunskap hos svenska media om Asien. Istället för någon av de nämnda forskarna är det nästan undantagslöst journalisten Ola Wong, tidigare SvD snart Kvartal, som efterfrågas. Anledningen är att han besitter alldeles utmärkta kunskaper, huvudsakligen om Kina, och dessutom förstår medias arbetsvillkor. Denna underlåtenhet inom akademierna är också en delanledning till den bristfälliga Asienkunskap som bekymrar undertecknarna. Intrycket hos gemene man blir att expertisen finns bland journalister, inte akademiker. Varför då avsätta skattemedel till deras verksamhet?

Intressant nog understryker de – sannolikt omedvetet – sitt eget misslyckande. ”Antalet studenter som läser kinesiska har sjunkit med nästan en tredjedel sedan toppåret 2012”, skriver de och bevisar därmed att de saknat förmågan att uppbringa något intresse bland generationerna som skall hantera Sveriges relationer till asiatiska länder och bära kunskapsansvaret vidare eftersom de själva när vi skriver 2050 har gått, eller möjligen står på tröskeln till, pension (men med svenska politikers oförmåga att skapa ett stabilt pensionssystem vet man aldrig). Med tanke på att Kina idag är världens andra största ekonomi är yngre generationer naturligtvis inte omedvetna om dess betydelse, samtliga, även de som äger en iPhone, går runt med en smartphone tillverkad i Kina. De spenderar sannolikt mer tid med den än både sina vänner och föräldrar. Att i det läget inte förmå att uppbringa ett större intresse för landet, språket, kulturen eller samhället faller på skribenterna, att ungdomarna själva skall ta initiativet är att sätta sin tillit till otyglad verklighetsfrånvänd optimism.


Tyvärr är bristfärdig verklighetsuppfattning närvarande på fler platser i deras debattinlägg. De vill antagligen framhäva att det bristfälliga intresset för Asien sträcker sig utanför universitetens värld med deras tal om journalistförbundets stipendier, varav endast fyra gick till vistelser i Asien, och ingen av dem till Kina eller Indien. Med andra ord sitter de fast i en uppfattning att diskursen i samhällsdebatten fortfarande sätts av gamla förlegade media, och därav antagligen deras val av Dagens Nyheter som budbärare. Hade de använt internet för annat än JSTOR hade de också upptäckt att det finns ett stort antal sajter med kvalitetsmaterial om Asien. Men har de någonsin exempelvis föreslagit att en sajt som Japanbloggen borde erhålla stöd, eller någon form av pris för att den sköter den tredje uppgift som de själva avböjer? Underlåtenhetssynderna radar upp sig och man påminns om risken av att kasta glas i ett stenhus, den ende som får glassplitter är kastaren.

Men de har onekligen en poäng, även om de aldrig konkret uttalar den, att eurocentreringen i Sverige är massiv, något som bloggen pekat på ett flertal gånger, som här, här, här och här. Och det var själva bloggens raison d’être för fem år sedan då den skapades. De exemplifierar det med att de inte känner till en enda riksdagsledamot som behärskar något av de stora språken i Öst- och Sydasien och ställer den retoriska frågan ”Tänk om Sverige för 100 år sedan inte hade en enda engelsktalande parlamentariker när USA stod på tröskeln till att bli världens mäktigaste land?”. Med tanke på att franska för 100 år sedan verkligen var lingua franca är sannolikheten betydligt större än de tror. Dåvarande Statistiska Tabellkommissionen gjorde en heltäckande sammanställning av valen till första och andra kammaren 1918 – 20, men ingenstans nämns något om språkkunskaper. Däremot så är abstraktet för utländska intressenter författat på franska, inte engelska. Med andra ord förväntades man primärt behärska franska, sekundärt tyska. Först därefter kom engelska.

De avslutar sitt inlägg med förslag till sex olika insatser som behövs för att uppnå bättre Asienkunskap. Det första är att Asienstrategin behöver uppdateras, med tanke på att den har 20 år på nacken finns det inget att invända mot den inställningen. Alla strategier behöver uppdateras då och då, verkligheten förändras, det måste man förhålla sig till. ”Strategin bör vara resurssatt och innehålla konkreta rekommendationer för en samlad kompetenshöjning inom det offentliga (min understrykning) Sverige”, skriver de. Varför bara det offentliga? Behöver det privata Sverige inte veta mer om Asien?

Punkten 3 i deras förslagslista är ”En nationell forskarskola etableras med ett antal lärosäten som noder”. Detta är dessvärre kvalificerat trams, de sitter kvar i nationalstaten som ensam aktör. Om det finns något område som skriker efter nordiskt samarbete så är det Asienkompetens. Norge, Danmark, Sverige och Finland (på Island existerar det inte, men de får gärna vara med) är var för sig för små för att bygga upp den Asienkompetens som efterfrågas. Här finns det således all anledning att varje lands regering kommer överens om att ställa nödvändig budget till Nordiska Rådets förfogande. Men inte endast forskning, även grundutbildning i asiatiska språk, kultur, historia m.m. bör förläggas till en central plats. Jönköping utgör den plats som någorlunda kan sägas vara ett geografiskt centrum mellan Stockholm, Göteborg, Oslo, Köpenhamn, Lund och Helsingfors. Idag erhåller studenter ett par timmars undervisning om dagen, men de asiatiska språken är nybörjarspråk på universitetsnivå. Det innebär att det är en förmåga studenten behöver ta till sig, inte en massa teorier om grammatiska och lingvistiska strukturer. En centraliserad plats med kanske 200 studenter fördelade på de olika områden, skulle möjliggöra sex timmars undervisning om dagen och support för övningar utanför schemat.

Dessutom skulle samtliga Asienforskare finnas samlade på en plats, det i sig genererar ett ständigt utbyte av information, tips på ny litteratur, diskussion kring hypoteser, seminarier med kort varsel, en mer produktiv miljö helt enkelt. De som av olika anledningar har svårt, eller inte vill, flytta till Jönköpingstrakten kan erbjudas arbetsscheman som skulle innebära två veckors arbete, en vecka fritt, med generösa flygresor hem. Och för den som eventuellt förfasar sig över detta i flyghatets tid bör det påpekas att ingen Asienforskare blir långlivad som inte årligen besöker kontinenten och upprätthåller kontakten med sina asiatiska kolleger. Tåg- och båtresor till Asien blir ur ett produktivitetsperspektiv närmast förödande.

En sådan koncentration av verksamheten innebär också att deras punkt 6 tillgodoses, nämligen ”Möjligheter införs att studera de av SUHF utpekade större asiatiska språk där kurser idag helt saknas på svenska lärosäten”. Det krävs en viss kritisk massa av studenter för att det skall vara meningsfullt att ge kurser, när det underlaget saknas i Sverige måste det breddas. Nordiskt samarbete skulle lösa upp den knuten.

Slutligen, i punkt 5 vill de ha ”riktade medel för forskning om Asien ur ett utvecklings-, utrikes- och säkerhetspolitisk perspektiv” och låt oss för ett ögonblick ignorera att just detta är de fyra forskarnas gebit. Men utveckling? Var inte deras inledande argument att Asien har tagit över som ekonomisk utvecklingscenter? Behövs det då inte nationalekonomer som kan ta till sig data i rå form från dessa länder, snarare än utvecklingsekonomer som funderar kring hjälpinsatser?

2 tankar om “Bristande Asienkunskap är forskarnas ansvar

  1. Jag kontrolläste min dotters geografibok någon gång på slutet av suttiotalet. Allt som stod om Kina och Japan var sant. d
    Det var bara det att allt som stod om Kina var positivt och allt som stod om Japan var negativt.

    Gilla

  2. Ping: Konsekvenser av ”Den nya oredans tid” | 歴史館

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.