歴史館

Japan förklarat ur ett historiskt perspektiv

Ashikaga Yoshimochi den stabilaste shogun

2 kommentarer

Den fjärde shogun i Ashikaga dynastin var den som styrde över den mest stabila perioden under den andra shogun dynastin. Han föddes 1386 och tillträdde som shogun redan 1394 endast åtta år gammal. Fadern Yoshimitsu var uppenbarligen mån om att stärka och fasthålla den primogenitur som företrädarna etablerat. Det innebar också att även om Yoshimitsu inte längre höll i titeln som Seii Taishogun (征夷大将軍) så behöll han makten, i det långa loppet skulle det straffa sig eftersom det urholkade dynastins anspråk på formell makt då den utövades av folk utan tillhörande titulatur. Men det innebar också att den lilla gossen fick en förstklassig mentor i statskonstens hemligheter och mysterier. Han tog lärdomen till hjärtat eftersom han själv överlämnade posten till sin son när denna fyllde 18.

Som underårig shogun fick han inte de högsta hovtitlarna, men de första fem åren steg han snabbt, men inte snabbt nog för att fadern skulle vara nöjd. Det finns en gel del korrespondens bevarad mellan shogun och hovet där fadern framför önskemål om högre titlar än vad hovet vill medge, vid flera tillfällen höll de sig konstant en rang under det shogun efterfrågade. Detta tolkas av historiker som en pågående maktkamp mellan shogunat och hov, inte minst intressant eftersom hovet inte suttit där de gjorde om det inte var för Ashikagas insatser. Då det saknas anteckningar om hovets agerande tvingas historikerna förhålla sig till de fakta som existerar, så om det var ett uttryck för maktspel eller en strävan att försöka kvarhålla ett uns av oberoende gentemot shogunatet är svårt att fastställa. Att Yoshimitsu frustrerades över hovets agerande råder det däremot inget tvivel om.

Men när Ashikaga Yoshimochi inträdde i tonåren uppbar han nödvändiga hovtitlar för att axla en del av faderns mer ceremoniella uppgifter och därmed även uppgiften som shogun. Sexton år gammal inledde han inspektioner hos shugo daimyo (守護大名) och därmed visade också krigarklanerna att de accepterade honom som sitt överhuvud. Likaså avlade han visiter vid de stora templen och helgedomarna, ett bevis på att även prästerskapet nu accepterade hans roll som nationell hegemon. Under slutet av faderns liv blev de ovänner och fadern förkastade sonen, han försökte även installera Yoshimochis ettåriga lillebror Yoshitsugu som shogun, men insåg att hans hälsa var för svag för att kunna skydda barnet tills han blev vuxen uppgiften. Yoshimochi insåg vad fadern försökte driva igenom och manövrerade bort sin lillebror genom att flytta runt honom på olika borgar så fadern aldrig var riktigt säker på var han befann sig. Det är också ett tecken på att han internaliserat maktens agerande och vikten av symbolhandlingar för projicerande av kontroll.

Efter Yoshimitsus frånfälle föreslog hovet att postumt utnämna honom till dajo hoo (太上法皇) en titel begränsad till abdikerade kejsare som lämnat kejsarklanen för att etablera en kadettgren. Detta var ett sätt för hovet att stärka sina relationer till Ashikaga klanen. Men en av Ashikagas främsta vasaller, Shiba Yoshiyuki och Yoshimochi protesterade kraftigt mot förslaget så hovet drog tillbaka propån. Även detta kan ses som ett tecken på att Yoshimochi, trots att han ännu inte var 20 fyllda mycket väl begrepp vad hovet försökte åstadkomma.

Även om kunskapen och insikten verkar ha funnits, kom han inte ut ur faderns skugga förrän efter dennes bortgång. Det är på intet sätt ett ovanligt tema för söner till fäder som var starka innehavare av landet högsta militära post, och därmed i praktiken också landets regeringschef. 49 dagar efter att en högt uppsatt person avlidit hålls en speciell minnesceremoni. Dagen efter den ceremonin flyttade Yoshimochi in i Hana no gosho (花御所), Blomsterpalatset som varit faderns bostad, men året efter flyttade han till Sanjo bomondono (三条坊門殿) som var farfaderns palats. Sannolikt ville han ogärna bli påmind om faderns storhet, eller de minnen som kringgärdade honom i palatset. Ett annat sätt han visade sitt avståndstagande från fadern var att shoguns personliga stöd för det som lyfte ”apspel” eller sarugaku (猿楽) till Noh teater (能) drogs tillbaka till förmån för dengaku (田楽) eller ”åkerspel”, mer traditionell underhållning som användes för att blidka skördegudarna i samband med sådd och skörd av risplantor. Inom såväl kultur som administration kännetecknas Yoshimochis styre av konservativ revisionism. Läsaren kan säkerligen uppfatta det som ett kritiskt postulat, men det tilltalade dåtidens shugo daimyo som ibland uppfattade förändringarna under Yoshimitsu som väl progressiva och snabba.

Speciellt uppskattade provinsfurstarna Yoshimochis insatser för landreformer som strävade till tydligare gränsdragningar och därmed lättnader i beskattningen. Även baserat enbart på extant material är det uppenbart att Yoshimochi var den shogun som mer än någon annan strävade efter att skapa balans och rättvisa mellan de olika provinserna, betänker man sedan att en betydlig del av materialet gått förlorat blir det uppenbart att det var ett högt prioriterat område för honom, och det var också dessa reformer som bidrog till att hans styre betraktas som det mest stabila av samtliga Ashikaga shoguner. En konsekvens av landreformerna blir att provinsfurstarna är fullt upptagna med interna angelägenheter och således får mindre tid över till att blanda sig i shogunatets inre angelägenheter.

När hans viktigaste, men inte alltid komplett lojala, rådgivare Shiba Yoshiyuki gick bort ersattes han med barnbarnet Shiba Yoshiatsu som t.o.m. var yngre än Yoshimochi. Den tretton år gamla rådgivaren var betydligt enklare att kontrollera, därmed kan Yoshimochi sägas ha fått komplett grepp om shogunatet. Men i samma veva passar Go-Kameyama, den sista kejsaren av det Södra Hovet, att lämna sitt kloster och bege sig tillbaka till Yoshino, deras tidigare temporära huvudstad. Provinsfurstar som tidigare stöttade den södra klanen ser potentialen för ett nytt uppror mot shogun. Men Yoshimochi lyckas med övertalning förmå Go-Kameyama att återgå till sitt kloster. Det finns dagboksanteckningar som nämner att Yoshimochi ”talade klarspråk med Hans Höghet”, den moderna tolkningen är att han framfört direkt hot mot den tidigare kejsarens liv. Om sant är det ett oerhört brott mot traditionerna, men det visar också att kejsarens ”upphöjdhet till gudom” inte alltid varit allom accepterat.

Den beskrivning av Yoshimochis läggning som återkommer oftast är kanshaku (癇癪), raserianfall. Tydligen skulle det inte mycket till för att han skulle explodera som en vulkan. Noteringarna är intressanta eftersom de kontrasterar mot det lugn han uppvisade vid visiter hos vasaller eller vid tempelbesök. Förmodligen har pressen från fadern under uppväxten, i kombination med förväntningarna på honom som shogun inneburit en press som endast fått sin utlösning genom raseriutbrott. Medan formalismen i samband med artighetsvisiter upplevts som ett bekvämt avbrott och därmed verkat lugnande.

2 tankar om “Ashikaga Yoshimochi den stabilaste shogun

  1. Ping: Ashikaga Yoshikazu kortlivad shogun | 歴史館

  2. Ping: Lotterishogunen Ashikaga Yoshinori personifierade kolerikern | 歴史館

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.