歴史館

Japan förklarat ur ett historiskt perspektiv

Japansk och svensk press i jämförelse

Lämna en kommentar

Vad är skillnaden mellan svensk och japansk press? Det är noga räknat 57 år sedan bloggen läste sin första tidning, sedan har jag arbetat på några svenska tidningar, men även tidskrifter. Japanska tidningar har jag läst sedan ungefär 1985, inledningsvis affärstidskrifter eftersom jag fungerade som frilansande Tokyo korrespondent för Veckans Affärer. Har förvisso inte arbetat på någon av de japanska tidningarna, men understundom hjälpt till när de varit på reportageresor till Sverige eller Danmark och har därför också haft möjlighet att diskutera skillnader och likheter i hur såväl tidningar som individuella journalister arbetar och varför slutresultatet skiljer sig åt. I det här inlägget gör vi en nostalgisk resa genom svenskt och japanskt pressliv, men tittar också på hur saker och ting förändrats.

När jag började första klass frågade fröken Elsa Jönsson varje barn vad de vill bli när de ”blev stora”. Jag svarade ecklesiastikminister. Barnen såg förvånade ut och mammorna, för det var de som åtföljde barnen första skoldagen på den tiden, brast ut i gapskratt. Alla utom min egen mor, för hon begrep inte vad det var. Fröken Jönsson tittade lite snett på mig och undrade om jag visste vad det var. Jag svarade att det var vad Ragnar Edenman sysslade med i regeringen. Hon nickade stillsamt och tittade på min mor, än idag vet jag inte om det var en medlidsam eller undrande blick. Som alla andra sjuåringar visste jag naturligtvis inte vad jag vill bli som vuxen, men jag gillade ordet ecklesiastikminister. Det låg bra i munnen på något vis och det lät bildat. Anledningen till att jag visste vem som ansvarade för Ecklesiastikdepartementet var att jag som fyraåring börjat läsa Sydsvenska Dagbladet Snällposten som den hette på den tiden.

Och jag läste grundligt eftersom pappas arbetsgivare försåg familjen med Berlingske Tidende varje dag, och på den tiden anlände den med tidningsbuden, så var föräldrarna upptagna med danska nyheter och eftersom jag lärt mig mina ABC året innan och redan läst sådant som Rasmus på Luffen, Emil i Lönneberga, Barnen i Bullerbyn, De Fem böckerna av Enid Blyton och Pippi Långstrump kände jag förmodligen att det var dags att attackera mer kvalificerade texter. Jag låg på föräldrarnas sovrumsgolv med tidningen uppslagen och efter en genomgång av första sidan, som på den tiden även innehöll kompletta artiklar, var det dags för sidan två, och den innehöll tidningens ledare. Som på den tiden var anonyma. Det som förmodligen lockade mest av allt var Figge, signaturen för Anders Sten som var ledarsidans politiska karikatyrtecknare. Och för att förstå illustrationen fullt ut behövde man, åtminstone som fyraåring, även göra sig ledaren till godo.

Redan här kan det då vara på sin plats med en jämförelse. Japanska tidningar innehåller än idag kompletta artiklar på första sidan, även om antalet hänvisningar ökat på senare år, medan svenska tidningar har allt mindre innehåll på ettan, inte minst eftersom de i princip alla övergått till tabloidformat. Japanska morgontidningar serveras fortfarande i broadsheet eller Berlinerformat och har därmed utrymme för en eller två kompletta artiklar på framsidan. Ett oundvikligt intryck som läsare blir att redaktörerna vill framhålla att om du inte har tid att läsa mer än en eller två artiklar idag så får du inte missa detta. En svensk morgontidning är numera enbart hänvisningsingresser och är det till en annan sektion som läses av annan familjemedlem går de flesta nog vidare till en annan artikel.

Min barndoms ledarsida var mer partipolitiskt bundna än dagens. När jag började läsa tidningen var den lojal mot dåvarande Högerpartiet, några år senare bytte den till Oberoende Liberal, men jag kan inte påminna mig något större politiskt skift i liberal riktning, däremot en försiktigt förändrad färdriktning från didaktik till politisk analys. Sannolikt berodde detta på att ägaren och chefredaktören Olof Wahlgren hade fått upp intresset för borgerlig samverkan då Högerpartiet på egna meriter aldrig skulle klara av att förpassa Socialdemokraterna till oppositionsställning. Ledarsidan blev mer eller mindre ett propagandaorgan för Medborgerlig Samling, ett försök att gå fram med en enhetlig borgerlig vallista som delvis lyckades i det som då hette Fyrstadskretsen; Malmö, Lund, Landskrona och Helsingborg. Men istället för att bidra till borgerlig samling blev det en katalysator för borgerlig split. Tidningen förlorade respekt bland de borgerliga partierna och i ett försök att blidka alla borgerliga inriktningar blev ledarsidan under en övergångsperiod precis lika splittrad som de borgerliga partierna.

I jämförelse är de japanska tidningarna, med undantag för Akahata (赤旗), Röda Fanan˟ (den läsare som inte kan gissa vilket parti tidningen stödjer ombedes att gå om samhällskunskapslektionerna från gymnasiet), inte knutna till något specifikt parti. Den allra största tidningen, Yomiuri Shinbun (読売新聞), ung. Härolden med en daglig upplaga på ca. 10 milj exemplar, är tydligt konservativ. SvD bör kanske ta sig en funderare på varför de inte går om DN? I praktiken innebär det att Yomiuri ofta stödjer sittande LDP regering, men långt ifrån alltid. De anser det japanska rättsväsendet konstruerat för mjäkisar och tycker det tar för lång tid att verkställa utdömda dödsstraff. Utrikespolitiskt intar den en stark pro-amerikansk och anti-kinesisk inställning, de är inte heller särskilt imponerade av Korea, åtminstone inte den norra delen. När det gäller Europa är de mer ambivalenta. Thatcher och Camerons England, Kohl och Merkels Tyskland, de Gaules, Chiracs och Sarkozys Frankrike stod alla högt i kurs, Berlusconis Italien likaså. De undviker att ta upp de nordiska länderna och deras välfärdsstater, lite märkligt med tanke på att inget land erbjuder mer statlig välfärd än Merkels Tyskland.

Dess motsats är Asahi Shinbun (朝日新聞) vars upplaga kretsar kring 8 milj om dagen. Där Yomiuri är konservativ, även lite knökig ibland, så är Asahi liberal så det närmast skriker om det. Pro-kinesisk, pro-europeisk, pro-koreansk (mindre så mot Norr, men inte tillnärmelsevis lika fientlig som Yomiuri) och anti-amerikansk när det gäller utrikespolitik. Tidningen fascineras också av nordiska välfärdsstater, men begriper dem inte särskilt väl. Inrikespolitiskt kan man sammanfatta tidningens linje som ständig opposition. Det spelar inte så stor roll vilka partier som ingår i en regeringskonstellation, alla deras förslag är ogenomtänkta, ogenomförbara eller bara olustiga. Det är också tidningen som satsar lite mer på stilister och en personlig ton. Japanska tidningar skrivs fortfarande utifrån mallen efter de fyra V:na och ett H, vem, vad, var, varför och hur.

Det innebär att misstänkta anges med namn, ålder, yrke och adress när de anhålls. Tidigare var adressen specifik, nu är den vagare. Det har lett till protester bland de som delar områdesadress, de vill att den skall vara konkret och specifik så de inte dras in i skvallret om den misstänkte. Ofta publiceras också en bild, men då utrymmet i en japansk tidning är oerhört dyrbart, så är bilderna oftast av frimärksstorlek. Anledningen till att det inte förekommer en debatt om att folk inte skall dömas i pressen utan domstolar beror på två faktorer. Den ena är att japanska åklagare får 99 % av de åtalade dömda. Och om de frias blir det en ännu större nyhet, då hamnar de med stor bild på ettan, istället för frimärket nere på sidan sex. Systemet korrigerar således sig självt. Japan har dessutom en tendens att alltid låta allmänintresset gå före den enskilda integriteten.

Den tredje största oberoende tidningen är också den äldsta självständiga tidningen på japanska, de första var på engelska och en japansk översättning av en officiell holländsk från Batavia. Från början hette den Tokyo Nichinichi Shinbun (東京日日新聞) Tokyos dagliga nyheter, men idag är den känd som Mainichi Shinbun (毎日新聞) eller Dagens Nyheter, med en upplaga på strax under 4 miljoner. Den tredje största upplagemässigt är Seikyo Shinbun (聖教新聞) med lite drygt 5 miljoner i daglig upplaga. Den är nära knuten till Soga Gakkai (創価学会) som kan beskrivas som buddismens Pingströrelse, och där framträdde bloggen i sin okyssta ungdom på första sidan när jag varit i Japan mindre än en vecka. Jag var nämligen utbytesstudent på deras universitet, den första som var blond och grönögd. Rörelsens hedersordförande Ikeda Daisaku, som tydligen normalt inte medverkade vid inträdesceremonin, såg sig plötsligt föranledd att göra ett gästframträdande. När han talat, kanske fem minuter högst, steg han ned från scenen, kom fram till mig där jag satt längst fram med andra utländska studenter. Uppmanade mig att stå upp, skakade vänligt min tass och genast sprang det fram några personer med kameror och intensiva blixtar. Nästa morgon såg jag mig själv hälsandes på en man som jag aldrig träffat förr, inte kände och aldrig sett därefter (nåja, jag är i gott sällskap, Ingvar Carlsson råkade ut för något liknande när han besökte Tokyo). Jag sparade artikeln tills jag kunde tråckla mig igenom den med hjälp av lexikon. Jodå, jag personifierade de internationella framsteg som Soka Gakkai gjort, nu kom de enda från Sverige för äran och nöjet att studera på Sokas universitet.

Ytterligare två tidningar bör nämnas, även om det finns några andra som är större. Den första är Nihon Keizai Shinbun (日本経済新聞) som betyder Japans Ekonomiska Nyheter, och är således samma typ av tidning som Dagens Industri. Den står på industrins sida, den är således politiskt konservativ, men ekonomiskt liberal. Bägge tidningarna delar den myopi som kännetecknar kvartalskapitalismen och förstärks av ett slags hejarklacksmentalitet. DI har aldrig haft ett kritiskt ord att säga om svensk industris passivitet visavi utvecklingen i Japan, Korea eller Kina. På samma vis har Nikkei, den normala förkortningen för tidningen, varit osedvanligt tyst om konsekvensen för japansk industri av Koreas och Kinas ekonomiska utveckling. Likaså har de varit osedvanligt tysta om Brexit och dess konsekvenser för japanska företag verksamma i Europa. Tidningens upplaga är strax över 3 miljoner.

Den andra är Sankei Shinbun (産経新聞) Industri och Ekonomi Nyheter, för mig liknar den nedlagda Göteborgs Handel- och Sjöfartstidning, men med en stor och synnerligen markant skillnad. GHT var liberal långt ut i fingerspetsarna, men Sankei är närmast reaktionär, den konsekvente försvararen av kejsarsystemet. Kejsaren abdikerar den 30 april och den 1 maj tillträder kronprins Naruhito som ny kejsare, Nyligen uttalade hans lillebror Prins Akishino att det kejserliga hushållet borde bekosta kröningsceremonin med egna medel. Att ta emot ett budgetanslag för detta borde vara i konflikt med konstitutionen menade han. Enligt Sankei skulle han avstått från den sortens politiska ställningstaganden och skulle, för att citera Margot Wallström, krypa in under den sten…

Japan har 98 tidningsföretag som utger lite drygt 300 tidningar, därav två engelskspråkiga, fyra på kinesiska och två på koreanska. När vi trädde in i det nya milleniet fanns det 105 företag, antalet anställda var då 57 860, idag jobbar 41 504 personer som skrivande journalister. Tidningsbranschen är således inte lika drabbad av internet som den är i USA eller Europa. De allra flesta japaners koppling till internet är via telefonen och samtliga stora tidningsföretag har appar som gör nyheterna lättlästa på den lilla skärmen, antalet digitala prenumeranter ökar också snabbt, men än så länge är det få som accepterar endast en digital prenumeration, men det är på väg att svänga i takt med att redaktionerna föryngras.

Under dessa drygt 50 år har svensk press, inklusive morgontidningarna, gått mot mer snuttifiering och verkar se sig själva som en del av underhållningssektorn. Det blir mer och mer åsikter på nyhetsrapporteringens bekostnad. Det verkar som om de känner ett behov att tillhöra bloggosfären trots att de varit med i närmare 150 år längre. Dessutom märks en tydlig tendens att denna opinionsjournalistik ofta står i opposition till ledarsidans åsikter. En bidragande orsak till denna förändring kan härledas dels till att medias ägarstruktur har skiftat från enskilda individer till institutionella aktörer. De är nästan enbart intresserade av siffrorna och inte bokstäverna. Även japanska tidningar ägs också ofta av institutioner, men bolagsstyrelsen domineras av redaktionella chefer, förutom chefredaktör och redaktionschef kan personer som featurechef eller sportchef också ingå och det är inte ovanligt med två eller flera skrivande journalister. Resultatet blir att tidningarna i högre grad än de svenska verkar prioritera redaktionell utveckling. Det har också inneburit att digitaliseringen i ett inledande skede släpade efter då trycksvärta var mer nostalgiskt än elektroner.


˟Dagliga upplagan är 1 680 000. Läser Anna Herdy detta lär hon få ett anfall av krupp.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.