歴史館

Japan förklarat ur ett historiskt perspektiv

Dolly style vs. AKB48

1 kommentar

Bloggen var inne på SvT Play för att få sig en dos svensk media när jag på avdelningen Dokumentärer fick syn på ett program som heter Dolly style-fabriken och den sura gamla gubbe som invaderat bloggens lekamen tänkte ”bläh” när jag noterade deras ansträngning att efterlikna japanska anime figurer. Nåja, tänkte jag, några minuter medan yoghurt och granola intages är väl knappast någon större förlust. Redan efter en minut eller två inser jag att Emma Nors och Palle Hammarlund helt har kopierat konceptet från japanska grupper som Morning musume och AKB48, men utan att förstå hur de egentligen fungerar. Det finns faktiskt inte tillstymmelsen till en enda egen kreativ tanke i sammanhanget, men att de inte lyckas beror på att de inte förstår själva essensen i hur dessa grupper fungerar. Så i detta inlägg tänker bloggen ta upp japanska tjejgrupper utifrån perspektivet Dolly style.

Kvinnliga sångidoler blev ett fenomen i Japan under slutet av 70-talet och slog igenom stort under 80-talet med sångare som Matsuda Seiko, Koizumi Kyoko och Nakamori Akina, de kunde alla sjunga, särskilt Nakamori Akina har en alldeles säregen röst, men deras gemensamma nämnare var att de var näpna. Seiko var 18 när hon slog igenom, Kyoko 16 och Akina 17. I princip skrev de över sina liv till skivförlaget och samtliga lanserades utifrån sin gulliga framtoning, det var nu begreppet kawaii fick sitt stora genomslag i japanska språket. Nedan visas de en bildserie från när de slog igenom och hur de framtonar idag som mogna kvinnor som passerat 50.

 

Nakamori Akina, till vänster som 18 årig popidol, till höger som 53 årig sångerska.

 

 

Koizumi Kyoko, till vänster från andra albumet 17 år gammal, till höger som 52 år gammal skådespelerska.

 

 

 

 

Matsuda Seiko, till vänster 20 år gammal och till höger 56. Hon är fortfarande verksam som sångerska.

 

 

När vi träder in i 90-talet dalar deras popularitet, att få 30 åriga kvinnor att se ut som om de fortfarande var 17 är en utmaning som sminköserna inte bemästrade. Och efter att ha varit under skivbolagets tumme vill de ta kontroll över sina karriärer. Bolagen stämmer dem och de stämmer tillbaka samt säger upp sina kontrakt. Eftersom deras agenter och TV producenter är tajta, de får allt som oftast procent under bordet på skivförsäljningen under månaden som följer ett TV framträdande, torkar deras TV framträdanden upp. Skivförsäljningen dalar, de får svårt att skriva nya skivkontrakt. Marknaden behöver nya idoler, men agenterna är inte intresserade av att kontraktera enskilda sångerskor som efter tio år börjar bråka. Lösningen blir stora grupper där individualiteten försvinner och varje enskild medlem är lätt utbytbar. Mornings musume, som betyder ”morgonflickorna” ser dagen gryna 1997.

Idag består gruppen av elva tjejer mellan 16 och 22 år och det finns åtminstone 30 tidigare medlemmar. Och detta är en poäng som Nors och Hammarlund aldrig greppade när det gäller den här typen av konstruerade flickband. De måste vara så många att ingen enskild medlem börjar se sig som oersättlig. Tidigare bestod Morning musume av verkliga småflickor, många var i åldern 12 – 15 år, men så småningom uppstod det kritik mot den låga åldern så de tog in Nakazawa Yuko som var 24 år när hon blev medlem och lämnade när hon var 27. Med hennes hjälp justerade åldern uppåt kontinuerligt till dagens nivåer. De flesta ingår i gruppen under två till fyra år, även om det numera är flera som har varit med i både sju och åtta år. Det beror på att de efter kritiken införde det som i NHL sammanhang kallas farmarliga. Ett slags division ett där man först måste kvalificera sig för att få spela med de stora flickorna. Även om det formellt är sång och dansrutiner som inövas i ettan är det egentliga syftet att lära ut absolut lydnad. Den som trilskas, ställer till besvär eller har allt för många egna synpunkter flyttas helt enkelt inte upp. De som sköter sig får ledarskapsroller och bonusar av olika slag.

Den som tog hela konceptet snäppet upp på ett högre plan var AKB48, en skapelse framvärpt av Akimoto Yasushi och det verkar som om denna grupp är målet Emma Nors och Palle Hammarlund strävar efter. AKB48 finns nämligen inte enbart i Japan, konceptet har exporterats till Kina, Indonesien, Thailand, Taiwan, Vietnam, Filippinerna och på tur står Indien. För att få Dolly style konceptet att verkligen fungera borde de ha konsulterat Akimoto innan de satte igång. AKB i AKB48 är en sammandragning av Akiba som är japansk slang för Akihabara, Tokyos elektronikdistrikt som numera är ett otaku paradis. Här införskaffade han nämligen en lokal som han byggde om till en teater.

Tanken var att istället för att ta artisterna till publiken, varför inte ta publiken till artisterna? Åka på turné är en omständlig procedur, kommunikationerna i Japan är superbra så det är enkelt att från vart som helst i Japan ta sig till Akihabara och teatern ligger i direkt anslutning till stationen. På det här sättet kunde man också utöka antalet konserter till flera om dagen. 48 i gruppens namn skulle nämligen representera totala antalet medlemmar, de skulle i sin tur delas in i tre lag om 16 medlemmar var. Från början var tanken att ett av lagen dagligen skulle ge tre 90 minuters konserter på teatern, ett lag repetera och ett lag vara ledigt. På detta sätt kunde man köra ett rullande schema och ha teatern fullbelagd tre gånger varje dag. Fråga vilken teaterdirektör som helst om han skulle vilja ha de besökssiffrorna.

För att klara beläggningen räckte det inte med 48 medlemmar, inte minst som det kom in önskemål från alla möjliga kanter runtom i Japan. Skulle ett nytt varuhus öppnas ville de ha AKB48 där, så efter några år uppgick medlemskadern till hela 120 personer. Utifrån Akimotos perspektiv var detta ett drömläge, med så många medlemmar var det ingen som kunde sticka ut och skaffa sig en egen individuell profil. Akimoto kunde därmed också skriva kontrakt som fått en slavhandlare i Södern att bli lätt grönaktig i ansiktsfärgen. Japanbloggen har flera exempel. Anledningen är naturligtvis att tjejerna inte är artister, de är en produkt. Och skall affärskonceptet fungera så måste de också agera som en produkt. Genom att, åtminstone utifrån våra synpunkter, strypa deras frihet kan de också kontrolleras på samma sätt som en produkt. Det de erhåller i gengäld är möjligheten att tjäna pengar, inte minst när de lämnat gruppen, men även under tiden. Inom varje lag finns det en massa ”chefer” som får bättre betalt och mer i bonus genom att gå Akimotos ärenden och hålla flickorna i tyglarna och fostra dem i affärskonceptet.

Ett sådant inslag är ”meet & greets”, fansen får helt enkelt några sekunder där de får skaka tass med flickorna. Det låter naturligtvis oskyldigt, men för japanen där vidröring närmast är tabu – kom ihåg att de bugar till varandra – så är en handskakning mer sexualiserad än en svensk kram. Vad Akimoto lyckats göra på detta sätt är att skaffa AKB48 två starka kärntrupper av fans. Småflickor som själva drömmer om att en dag stå på scenen, och väldigt, väldigt ensamma medelålders män. Det florerar rykten, hur sanna de är kan bloggen inte bedöma, att en del av tjejerna till de här männen på sina visitkort, som ju japanerna gärna utbyter, har fått in osynliga QR koder som skall gå att få fram för de med kunskapen och att dessa QR koder tar männen till en .onion adress där medlemmarna privat säljer trosor och behå. Till det facila priset av 50 000 yen i bitcoin kan man tydligen köpa ett komplett set som även inkluderar ett foto där hon bär underkläderna som bevis på att det är flickans privata. Detta är självfallet ett grovt kontraktsbrott och om ryktena stämmer lär vi inte få veta förrän den dagen någon åker fast.

Medlemmarna och Akimoto lever således i ett slags tyst symbios med varandra. De accepterar närmast trälens villkor mot möjligheten att tjäna en rejäl hacka. Att Akimoto kommer undan med detta beror egentligen på en enda sak, han rekryterar flickor som – och här får läsaren ursäkta bloggens usla finska – är ”dumma som spån”. De tillhör gruppen som drar begåvningsreservens medianvärde ned mot botten. Får perennen på fönsterkarmen att framstå som konversabel. Hur lyckas han hitta detta intelligensens bottenskrap?

Svaret är enklare än man tror; genom jättelika auditions runt om i Japan. Auditions som får American Idols att framstå som en släktträff. Hans stab har endast ögon för två saker, hon skall se söt ut, eller åtminstone kunna fixas till så hon framstår som gullig, och hon skall helst ha skumgummi mellan öronen. Sjunga? Kan hon det? Utmärkt. Om inte? Det finns något som heter auto tune och ekoeffekter. Just det faktum att många av dem egentligen inte har den talang man förväntar sig av en artist är det som Akimoto ser som deras största tillgång. Han vet från början att de inte har några alternativ och det gör det enklare att forma dem till den produkt han eftersöker. Här gjorde således Fors och Hammarlund ett grundläggande misstag genom att rekrytera tjejer som kunde sjunga och därmed hade artistiska ambitioner. Dessutom var de tre, då finns det fortfarande sammanhållning och solidaritet. När de är 16 i laget som hos AKB48 kan man alltid lita på att det finns en som gärna vill ställa in sig hos chefen och kommer med det sladder och information som behövs för att kvarhålla kontrollen. Och när man har flera lag går det att flytta runt medlemmarna, några under skenet att det är en belöning, andra att det är en bestraffning eftersom de hamnar i laget som håller i måndagens eftermiddagskonserter.

I programmet berättar Sarah von Reis att hon ”inte fick vara feminist i Dolly Style”, och det har hon helt rätt i. Konceptet går ut på att sexualisera det näpna, det gulliga, det oskyldiga. Madonnan och horan i en och samma person, och då finns det inget utrymme för politiska ställningstaganden. Akimoto har dragit det så långt att tjejerna inte tillåts ha pojkvänner, det besudlar deras gullighet. Blir de påkomna med en i smyg så åker de ut, omedelbart och obönhörligen. Och här går en oerhört stor skiljelinje mellan Nors/Hammarlund och Akimoto. Han slår till först och slänger ut dem som bryter mot konceptet, Dolly styles medlemmar lämnade i protest, därmed håller de också i narrativet och Nors/Hammarlund hamnar på defensiven där Akimoto är den som både håller offensiven och berättelsen. Skulle Akimoto sett dokumentären hade han garanterat kallat paret Nors/Hammarlund för mesar då de tvingas vara reaktiva istället för proaktiva. Och efter ett tag verkar det som om de själva uppnått satori (悟り), den buddistiska upplysningen, när de till slut fattar beslutet att sparka von Reis ur gruppen.

Kommer Nors/Hammarlund att lyckas i sitt syfte att skapa en europeisk motsvarighet till AKB48? I västra Europa är det tveksamt, unga tjejer är för självständiga, har egenhändigt utmejslade värderingar och håller inte inne med sina åsikter. I det gamla Östeuropa är sannolikheten att lyckas något högre, längtan efter framgång och idolstatus är starkare än individens önskan att skydda den personliga värdigheten, och i Asien har Akimoto redan dominerat marknaden. Skall de klara av uppgiften i länder som Sverige, Tyskland, Frankrike och Storbritannien krävs det andra sammansättningar och så länge de inte förstår det inre arbetet hos AKB48 kan de heller inte komma fram till en skräddarsydd lösning som passar unga tjejers ideal i jämställda länder. Och första steget är att först förstå själva essensen i AKB48s existens. Först då kan det anpassas till västerländska självständiga tjejers begreppsvärld.

En tanke på “Dolly style vs. AKB48

  1. Ping: Kändis i 1700-talets Japan | 歴史館

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.