歴史館

Japan förklarat ur ett historiskt perspektiv

Daniel Suhonen och Japans socialdemokrater

1 kommentar

Igår bildades en ny socialdemokratisk förening med namnet Reformisterna av en krets vänsterintellektuella kring Daniel Suhonen, chef för den fackliga tankesmedjan Katalys. Den kan ses som ett slags motvikt till SAF:s Timbro. Anledningen till bildandet av Reformisterna är att de anser det Socialdemokratiska Arbetarepartiet har svängt för mycket åt höger de senaste decennierna, och bägaren som ruckades och fick droppen att spilla ut var sannolikt januariuppgörelsen med Centern och Liberalerna. Att det bildas en ny förening inom S är i sig föga nyhetsmässigt, men i detta fall får man onekligen intrycket att media känner krutröken av ett nytt Rosornas krig, och därför vill vara med på första parkett från början. Att Suhonen flitigt medverkar i TV-soffor, Agenda, Opinion Live och liknande program har säkerligen också bidragit. Anledningen att bloggen inleder med detta lilla referat beror på att det genast väckte tanken på att beskriva de japanska socialdemokraternas partihistoria.

De japanska socialdemokraternas skapande var skakigt, första embryot var 1906 i samband med bildandet av den första Saionji regeringen. I protest mot den regeringen bildade Nishikawa Kojiro Japanska Medborgarpartiet och Sakai Toshihiko Japanska Socialistpartiet och dessa slogs snabbt ihop under det senare namnet. De fick sitt stora genomslag senare under året när Tokyos spårvagnar beslöt höja biljettpriset och de organiserade en proteströrelse. Därmed kom de också under regeringens lupp och vid denna tid var lagar kring allmän ordning hårda. Regeringen utnyttjade detta för att upplösa partiet. Istället bildade vänsterinriktade ett antal olika jordbrukare- och lantarbetarepartier, sedermera även arbetarepartier men de aktade sig noga för att ta med ordet socialist i sina beteckningar. Partierna var lokala och regionala, många hade mindre framgångar i kommunalval, men på riksplanet organiserade man sig inte.

Under den japanska militarismens framfart på 30-talet gick de under jorden och det var först efter förlusten som de kom upp med näsan över ytan. Det uppstod nästan omedelbart tre olika ”icke-kommunistiska” socialistiska rörelser såsom de själva definierade sig i ljuset av den amerikanska ockupationen. Det var en mera pragmatiskt ”högerinriktad” Socialdemokratiska Partiet, den mer centristiska Bondearbetare Partiet och det marxistiska Medellösas Parti. De två senare partierna arbetade i uppförsbacke eftersom Stalin inledde en invasion av Japan i krigets slutskede och intog såväl Manchuriet som Kurilerna. Även marxistiskt inklinerade japaner var primärt patrioter och i andra hand socialister. De upplöstes och aktivisterna sökte sig till Socialdemokraterna som under deras inflytande bytte namn till Japanska Socialistpartiet, på japanska Nihon Shakaito (日本社会党) men på engelska behöll de det mer reformvänliga Social Democratic Party of Japan för att underlätta samarbetet med socialdemokratiska partier runt om i världen, främst Europa. Men när vänsterfalangerna inom partiet tagit kontrollen har de ändrat den engelska benämningen till Japanese Socialist Party för att sedan återgå till den tidigare ordningen när högerfalangen har återtagit makten. Så även om dess engelska namn har svängt fram och tillbaka har det japanska partinamnet varit det samma.

Ett problem som alltid pyrt under ytan för socialistpartierna är hur de skall förena systemet med en kejsare inom parametrarna för jämlikhets retorik. I Sverige har Bernadotte dynastin 200 år på nacken medan kejsardynastin har 1 500 dokumenterade år och med stor sannolikhet 2 000 år ifall arkeologerna fick tillgång till de äldsta kejsargravarna. Kejsaren sitter således mycket djupare rotad i den japanska nationalsjälen, det är ungefär som om Sveriges tron fortfarande intogs av någon ifrån Vasa ätten. Precis som de svenska socialdemokraterna hänvisar de till grundlagen och att de har otillräckligt mandat för att ensidigt ändra i den, precis som regeringspartierna har svårt att själva ändra i § 9 om krigsförbudet.

Bloggen är gammal nog att minnas valrörelsen 1976 när Sverige fick sin första – ganska misslyckade – borgerliga regering. Under den valrörelsen tog Gösta Bohman varje chans han fick att påminna om socialdemokraternas 44 år långa styre. Implicit att om vi nu hade demokrati vad var meningen med den om det inte skedde ett maktbyte emellanåt. Efter sin bortgång har han i TV intervjuer fått medhåll av självaste Ingvar Carlsson som menade att socialdemokratin mådde bra av att gå i opposition en period. Detta blir nämligen en intressant fond till det som i Japan benämns ”55 års system” efter 1955 då ockupationen avslutades och Liberal Demokratiska Partiet förkortat till LDP bildade regering och i realiteten blev statsbärande parti, precis som Per-Albins och Tage Erlanders socialdemokrater varit. Det japanska var något mer kortlivat, 38 år höll LDP i taburetterna. Detta är intressant såtillvida att trots att SAP och LDP i princip befinner sig på diametralt motstående sidor på den ideologiska vänster-höger skalan har de drivit en förvånansvärt likartad politik. Varje gång LDP har höjt skatten eller när de införde momsen, i Japan kallad konsumtionsskatt, har Socialistpartiets partiledare skällt som den värste Högerledare. Något för statsvetare att bita i eftersom det blir en indikation på att den s.k. verkligheten kanske bestämmer hur politiken utformas betydligt mer än ideologiskt formulerade partiprogram.

Socialdemokraternas långa regeringsinnehav var delvis en följd av det som kallades eftersläpande majoriteter, val till första kammaren var mindre frekventa och ledamöterna valdes indirekt via landstingskommunerna, så när valresultatet resulterade i borgerlig majoritet i andra kammaren kunde socialdemokraterna tryggt regera vidare med hjälp av den majoritet de besatt i första kammaren och det faktum att riksdagsutskotten var gemensamma för kamrarna. För LDP gällde en likartad situation, SDPJ hade vid flera tillfällen flera ledamöter än LDP i underhuset, shugiin (衆議院), Japans andra kammare, men de satt ändå kvar vid makten med hjälp av överhuset, sangiin (参議院) eller första kammaren med svensk beteckning. Och precis som socialdemokraterna tappade sitt monopol på makten i Sverige, skulle LDP göra det i Japan. Delvis för att deras olika fraktioner frigjorde sig och bildade egna partier. Det tvåpartisystem som utgjorde ryggraden i 55 års system, eller gojugonen taisei (55年体制) på japanska, knäcktes därmed och precis som Sverige fick man vänja sig vid olika former av minoritetsregeringar som skulle tolereras av gamla partivänner.

I juli 1986 hölls val till bägge kamrarna och Nakasone Yasuhiro, som var Ron och Yasu med Ronald Reagan, vann en närmast jordskredsliknande seger eftersom han fick Japan att framstå som USAs jämlike och inte knähund. SDPJ förlorade hela 27 mandat, från 112 till 85 i underhuset. Det stod klart att socialdemokraterna skulle behöva bygga upp sig själva från grunden. Partiet valde Doi Takako, Japans första kvinnliga partiledare och professor i konstitutionell juridik som sina nya partiordförande. Hon förde försiktigt partiet högerut, de släppte kravet på socialistisk revolution till förmån för demokratisk socialism, det gjordes försök att byta det japanska partinamnet till Shakai Minshuto (社会民衆党) som betyder just Socialdemokratiska partiet, men de föll knappt på partistämman. De accepterade självförsvarsstyrkorna, ändrade inställning i relationen till Korea och ville ha en ”balanserad relation” mellan nord och syd, där de tidigare ensidigt stött Kim Il-sung.

Vid denna tidpunkt var den japanska fackföreningsrörelsen delad i offentligt anställda och privatanställda där Socialistpartiet utgjorde de offentliganställdas politiska gren. När dessa två slogs ihop, ungefär som om LO och TCO skulle gå ihop i Sverige, så tappade partiet sitt finansiella stöd från facket och det fick en del allvarliga konsekvenser då flera ledamöter i Nationalförsamlingen, Kokkai (国会) saknade erfarenhet av bidragsinsamling. LDP lyckades till och med att köpa en del av deras röster mot ekonomiskt stöd. SDPJ befann sig plötsligt i ett moraliskt moras, allt de tidigare anklagat LDP för när det gällde maktmissbruk började nu flera av deras ledamöter att själv hänge sig åt. Lyckligtvis för partiet drabbade väljarnas vrede LDP betydligt värre än dem själva.

Under inledningen av 90-talet ägnade sig LDP närmast åt hela havet stormar, det var nya partiutbrytningar var och varannan vecka. Detta försökte Shakaishugi kyokai (社会主義協会) eller Socialistiska Förbundet, en motsvarighet till Reformisterna, utnyttja och pressade partiet till att inta en tydligare vänsterprofil. Detta skapade slit och förstämning inom partiet och skulle efter ett tag leda till partisplittring, en högerinriktad gren som kallade sig Minshuto (民衆党), Demokratiska partiet efter amerikansk modell. De mindre fraktionerna Shakai minshu rengo (社会民衆連合), Socialdemokratiska Federationen och Minshu shakaito (民衆社会党), Demokratiska Socialistpartiet, sögs upp av Shinshinto (新進党), Nya Progressiva Partiet vars ideologiska inriktning är svårgripbar. Partiet leddes av Ozawa Ichiro en f.d. LDP politiker som var en oerhört skicklig maktspelare och vars enda syfte var att sätta så pass många käppar i LDP:s ekrar att hjulen inte gick runt utan hans medverkan.

Han lyckades tillsätta en anti-LDP ministär under ledning av premiärminister Hosokawa Morihiro, som kan dra en rät linje tillbaka till Ashikaga shogunatets viktigaste rådgivare. LDP förstod nu att systemet som servat dem utmärkt sedan 1955 fallit sönder och gjorde nu en oväntad manöver. De sökte en koalition med resterna av sin forna nemesis som var en del av Hosokawas regeringsunderlag, genom att helt enkelt erbjuda dem posten som premiärminister. Något de inte varit i närheten av sedan 1947. Den 30 juni 1994 utnämndes Murayama Tomiichi till Japans premiärminister. Vill vi dra en parallell till Sverige är det således lite som Löfven II, han sitter på nåder av C och L. Och det är naturligtvis det som är själva knäckfrågan för Reformisterna. Uppgörelsen med mittenpartierna innebär inslag i politiken som en traditionell socialdemokratisk regering dragit sig från att genomföra såvida inte den faktiska situationen, finanskris eller liknande, krävt det. Den faktiska situationen nu är helt enkelt mandatbrist.

På samma sätt tvingades premiärminister Murayama i långa stycken driva en politik som dikterades av LDP. Full konstitutionell acceptans av självförsvarsstyrkorna, säkerhetsfördraget med USA, små fåmans valkretsar (den främsta anledningen till att LDP kan hålla sig kvar vid makten) och kärnkraftverk blev genom regeringsarbetet en del av Socialistpartiets praktiska partiprogram. Rättrogna socialister vred sig som ormar när de tvingades försvara denna politik och flera bröt sig ur partiet och bildade radikalare partier, men de saknade entydigt program och mot bakgrund av de ekonomiska problem Japan stod inför klingade den socialistiska retoriken illa i mångas öron. I valet till underhuset 1996 och till överhuset 1998 förlorade samtliga radikala utbrytare sina platser. Och då bör man ha i åminne att japanska parlamentariker inte alls är lika beroende av sina partiorganisationer som svenska.

Partiet insåg att en radikalisering – åtminstone för tillfället – inte var en framkomlig väg. De radikalas misslyckande banade väg för de mer pragmatiska centristiskt inriktade socialdemokraterna som också hade passade på att byta det japanska partinamnet till Shakai Minshuto (社会民衆党) oftast förkortat till Shaminto, just för att understryka den demokratiska dimensionen. Partiets ledare sedan ett år tillbaka är Mataichi Seiji som saknar sina föregångares karisma och dras med en potentiell skandal runt nacken. I valet av vice-talman i överhuset 2013 lade han dubbla röster, röster avges med papperssedlar, på Itokazu Keiko, men då samtliga ledamöter röstade upptäcktes det att det fanns en röst mer än antalet ledamöter, och Mataichi har erkänt att han lade den extra rösten.

Under efterkrigshistorien har det gått som bäst för de japanska socialdemokraterna när de agerat som ett konsekvent oppositionsparti gentemot LDP, även om det inneburit att de egentligen tvingats inta positioner som rimligen strider mot socialistisk ideologi. Kombinationen regeringsställning och radikaliserade falanger är det som kostat partiet mest. Ansvarstagande pragmatisk politik och ideologiska drömmare är två ytterligheter inom en och samma politiska rörelse och det är svårt med samexistensen. Huruvida Reformisternas bildande är järtecken för en liknande utveckling inom de svenska socialdemokraterna är naturligtvis omöjligt att sia om. Förra gången frondörer rörde på sig och ville radikalisera partiet var på Zäta Höglunds tid, de bröt sig ut och bildade det som idag är Vänsterpartiet. SAP gick stärkta ur den striden och har sedan dess alltid kunnat förlita sig på V som en passiv knähund, ständigt villig att slicka husses hand ifall han hotar med borgerligt övertagande.

Annonser

En tanke på “Daniel Suhonen och Japans socialdemokrater

  1. Ping: Vila i frid Heisei, välkommen Reiwa | 歴史館

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.