歴史館

Japan förklarat ur ett historiskt perspektiv

Japanska kriminalvårdens historia

Lämna en kommentar

Ett tidigare inlägg beskrev fängelset i Fuchu, där dömda utlänningar förvaras. Det är därför på tiden att ta ett helhetsgrepp på den japanska kriminalvårdens historia. Dess första stapplande steg på 700-talet till det sofistikerade heltäckande system som existerar idag. De första lagsamlingarna intresserade sig föga för vålds- och förmögenhetsbrott. Taiho och Yoro kodexsamlingarna är i grunden civilrättsliga, de gick ut på att lösa tvister om risåkrarnas gränsdragningar eller fördelningen av bevattningskanaler. De eventuella brott som uppstod fick byrådet lösa efter eget gottfinnande och i fudoki (風土記), byarnas årliga redovisning till provinsherrarna, från 800-talet hittar vi rapporter om tjuvar som avrättats och kvinnor som byförvisats för att de varit otrogna, nästan undantagslöst med flera partners. Männen de var otrogna med lyser med sin frånvaro från de tidigaste rapporterna, och det tas till intäkt för att de undslapp konsekvenser.

Taiho kodexen består av 17 rullar, 11 som faller inom administrativa förordningar, och sex som kan beskrivas som lagar. Den skulle ta 20 år att sammanställa, arbetet inleddes 681 och en färdig kodex presenterades 701. Den innehåller lagar om utnämning av buddistiska munkar och nunnor, klädesplagg för upphöjda hovtjänstemän, men även regler för risåkrarnas storlek och skyldighet för byar att till kejsarens armé tillhandahålla en soldat med spjut, häst och tillhörande väpnare. Huvudsakligen handlar lagstiftningen om befolkningens skyldigheter gentemot överhögheten, men även skrivningar om ett gunstigt styre. Sannolikt skulle de skrivningarna ses som riktlinjer för byråden ute i landet som skötte den praktiska rättskipningen. Det finns naturligtvis ingen statistik att tillgå, men mycket talar för att brottsligheten vid den här tiden var begränsad. Ingen penningekonomi innebar att eventuellt stöldgods inte kunde omsättas, och det mest stöldbegärliga som existerade var riset som ändå var byns gemensamma egendom.

Riset användes nästan uteslutande som mat, sakébryggarna var få och drickandet var avgränsat till eliten i Nara. Således var fyllebråk och störande av allmän ordning inte heller något problem. Det betyder emellertid inte att livet i byarna var problemfritt och att annorlunda beteende kunde vara rotat i mentala störningar var fortfarande bortom horisonten. I byarnas rapportering dyker det då och då upp beskrivningar på bybor som är ”problematiska” (meiwaku på japanska) och som de då löst genom att förvisa dem ur byn. Grannbyarna informerades om deras beslut, i realiteten en garanti för att förövaren inte kunde finna tillflykt i närheten. Detta ges så småningom benämningen murahachibu, 村八分 på japanska, som kan tolkas som att de måste ge sig iväg åtminstone åtta byar bort innan de tas emot. Under Edo perioden skulle detta få en ny betydelse som blev ostracism i allmänhet, och som ibland slog över till ”mental lynchning”.

Men det ”normala” straffet, och det är det nästan inom all rättshistoria, var döden. Buddismens inträde i Japan, med dess syn på reinkarnation, innebar att döma någon till döden inte ansågs särskilt betungande då de förväntades återkomma på nytt i ny skepnad. Förvisso återföds de i ett lägre stadium, men så småningom skulle de återkomma som människor. En simpel avrättning kom därför att anses som väl mild och behövde således kombineras med olika former av förödmjukelse för att få avsedd effekt. Dessutom verkade japanerna ha fått upp ögonen för allmänprevention, eller ”avskräckande effekt” som de kallade det. På 1200- och 1300-talet blir avrättningarna mer spektakulära. Kuststäder med stora skillnader i tidvattnet valde att korsfästa förövare ute i havet på ett sådant djup att det kunde dröja tre dagar innan de drunknade. Ett annat populärt tilltag var att bränna dem levande på bål.

Vid en historisk genomgång slås man av hur buddismen medförde en tilltagande högaktning av allt levande – undantaget var människorna själva. Ett människoliv betraktades aldrig som något heligt med tillhörande rättigheter, endast skyldigheter. I gengäld medförde konfucianismens entré, särskilt i dess neo-konfucianska klädedräkt, att överhögheten också fick skyldigheter gentemot befolkningen. De antogs allmänt vara mindre kunniga och beskrivs i många texter som barn, oskuldsfulla och mindre vetande. Inom kriminalvården medförde detta en mera nyanserad straffskala. Brott resulterade inte omedelbart i dödsstraff, utan ibland räckte det med att bli pryglad eller få spöstraff, på japanska kallades dessa strafformer med ett samlingsnamn för taibatsu (体罰, kroppsstraff), men de ansågs väl förödmjukande och med införandet av ståndssystemet shi-no-ko-sho i slutet av 1500-talet övergår man till att dela upp straffskalan mellan de olika stånden.

Samurajen fick både mildare och hårdare straff beroende på gärning. Sådant som ansågs nedvärdera och besudla deras värdighet och status bedömdes hårdare, medan andra brott tenderade att rendera lindrigare straff. Exempelvis fanns det under Edo perioden ett flertal olika graderingar på husarrest. Hissoku (逼塞) innebar att porten stängdes, men att de kvällstid kunde lämna huset för att vistas i trädgården. Heimon (閉門) var hårdare, då stängdes även dörrar och fönster och man tilläts inte lämna huset vara sig dag- eller kvällstid. Ovanpå detta kunde de också dömas till chikkyo (蟄居) som innebar att de var avgränsade till ett rum i huset som de inte fick lämna. Om brottet utförts av en daimyo eller hatamoto var det inte ovanligt med ett tilläggsstraff benämnt genpo (減封) som innebar att delar av deras hus revs ned, eller ibland också att delar av deras domän togs ifrån dem och delades ut till andra, även om det inträffade att shogunatet beslagtog det för egen del också.

Likaså var seppuku (切腹) ett straff som var specifikt avdelat för samurajer, även om det finns ett fåtal historiska exempel på att andra tilldelats straffet. Det kommer sig av att samurajer som besegrat en fiende på slagfältet plockade upp den besegrades svärd och överlämnade det för att han skulle sticka ihjäl sig själv istället för att dö för fiendens svärd. Det medförde att det ansågs mera hedervärt att dö för det egna svärdet än en bödels, även om de i realiteten dog för sin väpnares (kaishakunin) svärd när han högg huvudet av sin herre efter att han skurit upp magen. Simpla tjuvar av folket hängdes som regel medan våldsmän, och det inkluderade våldtäkter istället straffades med sarashikubi (晒し首) som innebar att efter avrättningen tvättades och torkades huvudet innan det pålades i anslutning till stadsporten till varnagel för andra, den formen för straff avskaffades först 1879.

De äldsta benämningarna i skrifterna talar om hitoya no tsukasa (囚獄司) som ungefär betyder ”kejserlig fångvaktare” och det fanns två av dem, den vänstra och den högra. I anslutning till kejsarpalatset i Nara låg det två fängelser, ett till höger och ett till vänster om palatset. Men benämningen, ordagrant betyder det ”fånghelvete” får historikerna tro att det inte rörde sig om fasta institutioner, utan att de under dagtid utförde ”besudlade” arbeten som att begrava döda eller slakta djur, flänga hudarna och liknande. Därefter fästes de i bojor för natten i baracker så att de inte kunde avvika. Att det fanns två stycken kan bero på att det inte räckte med ett, men det finns inget som tyder på att det ena tillkommit efter det andra, eller så har det funnits någon form av kategorisering, men rimligen hade fångvaktarna då också haft olika titlar som återspeglat att den ene var viktigare än den andre. Att de låg i sådan nära anslutning till kejsarpalatset berodde sannolikt på det tidigare sarashikubi, platserna har även varit avrättningsplatser och den dömdes huvud har pålats vid portarna i palatsmuren, dels som en markering att kejsaren bestämde över liv och död, men också som allmänprevention.

När shogunatet förlades till Edo anlades ett förvaringshäkte i Kodenma-cho där misstänkta förvarades i väntan på rättegång, och dömda på verkställande av dödsdom, förvisning till en avlägsen ö, tatuering eller spöstraff. De införde också ett krav på skyndsam hantering, den som inte fått sin rättegång efter sex månader, eller straffet verkställt släpptes. I slutet av 1700-talet visar bokföringen att det som mest förvarades 900 personer inom palissaderna. Liknande anstalter fanns ute i provinserna och de gick under benämningen roya (牢屋), det var upp till varje provinsfurste hur de skulle skötas och då de främst sågs som en börda var de ofta mer arbetsläger än förvaringsplats. När shogunatet flyttade ansvaret från lag- och poliskommissarien till finanskommissarien ändrades synen på fängelserna och även shogunatets anstalter förväntades generera inkomster att betala för sin egen existens. Det gick inget vidare.

Efter inträdet i Meiji perioden försökte det nya styret reformera straffen, kroppsstraffen delades exempelvis upp i spö- och rottingstraff, likaså reformerades utvisningsstraffen till mer närliggande öar med hårt arbete, eller avlägsna öar där de i realiteten lämnades åt sitt eget öde. Fängelserna delades in i sex olika kategorier, hård förvaring, förvaring, strafförvaring, korttidsförvaring, tillfällig förvaring och ungdomsförvaring. Korttidsförvaring var det som senare blev häkten, men japanska åklagare har långt gångna befogenheter att hålla folk häktade lång tid. De behöver begära omhäktning var tionde dag och domstolarna beviljar det med automatik, efter fem omhäktningar kan den gripne begära att bli hörd i domstol, men även detta är en formalitet.

Med militarismens framväxt under 20-talet infördes militärdomstolar där garnisonschefen fungerade som överdomare, oftast utsåg han andra officerare som domare och den juridiska kompetensen ersattes därmed av disciplinära bedömningar. De byggde även ett flertal garnisonsfängelser som efter krigsslutet antingen revs eller byggdes om till civila fångvårdsanstalter. Flottans garnisonsanstalter i exempelvis Yokosuka och Sasebo är idag civila inrättningar. Numera går de under benämningen keimusho (刑務所) ungefär ”straffadministrationsanstalt”. Idag existerar det 60 anstalter, dessutom fyra fängelsesjukhus och fyra privatfinansierade anstalter. Den japanska fängelsepopulationen uppgår till ungefär 80 000 personer, av dessa är drygt 6 000 häktade som väntar på rättegång, närmare 7 000 är kvinnor. Populationen har stigit med ungefär 12 % sedan Japan införde fängelsestraff för upprepat rattfylleri och grovt rattfylleri.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.