歴史館

Japan förklarat ur ett historiskt perspektiv

Himmalavad japanska eller jisui wago Kap. 2

Lämna en kommentar

I ett tidigare inlägg tog bloggen upp hemlagad japanska som benämndes gaijingo (外人語), det skulle om man så önskar kunna benämnas jisui wago (自炊和語) som då betyder just hemlagad japanska. Så här i årets inledning kan det finnas anledning för ett återbesök i den lättare genren. Att skapa egen japanska bygger egentligen på ett par ganska enkla principer, som däremot kan vara aningen besvärliga att genomföra. Den första är att man har ett gott grepp om kanji, den kinesiska ortografin, och hur de olika tecknen relaterar till varandra, det hjälper om man kan några av deras ovanligare läsningar eftersom det öppnar upp för ovanliga ord som kräver eftertanke. Däremot kan ingående kunskap om etymologin ibland försvåra eftersom nyskapandet bygger på oväntade konnotationer och det kan vara svårt att bryta sig loss från tecknens bakgrund. Här talar bloggen av egen erfarenhet eftersom det producerade betydligt fler hemlagade neologismer för 25 år sedan jämfört med idag, men ungdomlig entusiasm kanske inte heller skall förbises.

Så låt oss omedelbart ge oss i kast med allas favoritämne, nämligen smegma. På japanska heter det chiko (恥垢) och är inte precis ett ord som dyker upp i de dagliga konversationerna, inte på svenska heller för den delen. Istället är säkert bruket av ”flänsost” betydligt vanligare och tanken är säkerligen att associationen skall gå till Västerbotten och inte Samsö. Bloggen tyckte i sin ungdomliga oförstördhet att Japan skulle må bra av att ha en motsvarande slangterm, men kunde inte hitta någon. Eller så ville de inte vidkännas att det fanns någon (det skulle visa sig att det fanns, det heter chinkasu チンカス, som ordagrant betyder ”kuksmörja”), och eftersom bloggen i grunden är en hjälpsam själ ankom det på den egna skaparförmågan att komma upp med lämpligt slangord. Bloggen var så långt kommen i sitt japanska äventyr att begreppet chin som eufemism för snorren var bekant. Det kan sägas ha två ursprung, det ena är chinchin som ungefär är det barnsliga pillesnopp (japaner utsätts aldrig för italienska så när de hör några som skålar vet de inte vart de skall ta vägen), det andra är chinko och är det betydligt mera vuxna kuk, enbart chin är således en sammandragning och häri ligger en av de språkliga konventionerna, förkortningar som dessa är ett sätt att göra svåra ord mer alldagliga.

Oroliga lingvister bland läsarna undrar säkert varför bloggen förkastar flänsen, och det av samma anledning som att flange inte förekommer i det engelskspråkiga sammanhanget, och på japanska förvärras det av att japanskan saknar en domestik term, de har fått låna in engelskans flange i språket. Därmed saknar det metaforiska kvaliteter. Problemet uppstod i nästa led, japanerna hade inte då, och har det väl egentligen inte heller idag, något direkt förhållande till ost. Att i det läget tala om chingorugonzora tedde sig således aningen utsiktslöst. Bloggen var på vippen att ge upp, men räddningen skulle anlända från Taiwan.

På studenthemmet fanns det ett antal taiwanesiska studenter, en av dem fick tillsänt sig ett paket från föräldrarna i Taipei, och i det fanns det taiwanesisk tofu och den var lika frän och skarp i både lukt och smak som en överlagrad Roquefort. Bloggens snilleblixt blev chindofu (チン豆腐), till färg och konsistens påminde tofu inte så lite om smegma och när bloggen testade det på sina japanska vänner krävdes det nästan ingen förklaring för att de skulle snappa upp betydelsen, och precis som svenska tjejer tyckte de japanska att uttrycket var äckligt. Lyckan var fullständig, om än kortlivad då en av vännerna påpekade att japansk tofu varken stank eller smakade fränt. Räddningen blev chindofu taiwansei eller ”taiwanesisk flänsost”, men det erkänns att det kändes som en nödlösning. Men så upptäckte bloggen till sin oförställda snuskiga glädje att Japan också hade en illaluktande tofu från Okinawa som heter tofuyo (豆腐餻) och det beror naturligtvis på närheten till Taiwan. Så nu är bloggens personliga ord för flänsost chindofuyo även om det behöver förklaras med chinkasu, men kopplingen är omedelbar och uppskattad bland männen, även om kvinnorna, som inte längre är så unga och oskyldiga, fortfarande rynkar på näsan.

När vi nu ändå är inne på avdelningen flasigheter kanske en liten tungvrickare – i dubbel betydelse – kan vara på sin plats? Smaka på satsen mamename wa mame da (豆舐めはマメだ). Det är hart när omöjligt att säga den snabbt flera gånger i rad, men själva poängen är att kunna säga det så snabbt att damen du håller på att förföra inte är riktigt säker på att hon hört rätt. Därför behöver vi först bena ut satsen en smula. Mame (豆) är böna på japanska, men det är också slang för klitoris, mamename (豆舐め) är därför egentligen att ”suga på en böna” men det kan således också tolkas indirekt som att ”slicka på klitoris”, något som japanerna vanligen benämner mataguranameru (股座舐める) och som då innefattar hela nedre regionen, på så vis blir mamename både mera konkret och abstrakt på samma gång.

Det andra mame (マメ) kommer från mamemameshii (忠実忠実しい) där tecknen 忠実 normalt läses chujitsu och betyder sådant som plikttrogen, lojal, flitig och arbetsvillig. Att vara mame på något är således att vara flitig och därmed indirekt skicklig. När folk berömde bloggens japanska kunde vänner i omgivningen stiga in och säga nihongo no benkyo wa mame dakara, vad de sade var att bloggen studerade japanska flitigt, därmed indikerande att det var självklart att jag också uppnått en viss skicklighet. Således försöker man undvika att använda uttrycket om sig själv, annat än i humoristisk form, då japanerna har svårt för självhävdelse. Det går att linda in uttrycket i jimanbanashi ja nai kedo mamename wa mame da to yoku iwareru som då betyder ”jag vill inte skryta men de påstår att jag är skicklig på cunnilingus” och det i sig är naturligtvis lite skrytsamt. Har man inte gjort tillräckliga framsteg i förförandet är det således bäst att avstå. Det ultimata är ifall man efter det första uttrycket kan följa upp med kogechattara sekinin wo shikanemasu (焦げちゃったら責任をしかねます) som betyder ”uppstår brännmärken kan jag beklagansvärt inte ta ansvar”. Det är naturligtvis oerhört mycket skrytigare, men då det utförs med hjälp av artig japanska får det en synnerligen humoristisk effekt, vill man ta det steget längre är det bara att byta ut shikanemasu mot det underdåniga och arkaiska itashikanemasuru, men har man ingen vana av de formerna gör man säkrast i att inte träda ut på de tassemarkerna.

Att vara fet på japanska heter himan (肥満) som är ett substantiv och måste därför användas attributivt, det finns också som verb och då heter det futoru (太る) och därför uttrycker tillväxten snarare än tillståndet (det fixas med konjugation), men det finns således inte som adjektiv. Ett slanguttryck för det är debu, som kan likställas med fetknopp eller tjockis, och det kan förstärkas som chodebu (超デブ) eller hyakkan debu (百貫デブ) som då blir smällfet, alla dessa uttryck är både grova och nedlåtande (men de kan ju vara användbara i Sverige där ingen förstår dem, exempelvis skulle tjejer kunna prata om debu-kun デブ君 som ”unge herr fetknopp, utan att någon känner sig kränkt). Bloggen ansåg därför att det fanns behov av ett mera elegant och humoristiskt uttryck.

Ett uttryck som jag ibland använde var debu de nani ga warui (デブで何が悪い) som betyder ”vad är det för fel på att vara fet” men det kan, lite beroende på tonfall uppfattas som ”har du problem med att jag är fet” som då är betydligt mer aggressivt än mina intentioner. Det var svårt att komma upp med den eleganta lösning som eftersöktes, när det en dag gick upp för mig att man eventuellt kunde angripa det från det motsatta hållet. Någon form av att negera smal var således en tänkbar lösning. Jag testade mishu (未痩) som då skulle tolkas som ”ännu icke smal) men det är homonymt med 未収 som är obetalt och för tankarna till betalningsanmärkning och andra obehagligheter. Således föga humoristiskt. Så en dag läste jag en artikel om att unga japanskor hade börjat visa tecken på ätstörningar, på japanska kyoshokusho (拒食症). Då slog det mig att det perfekta lite sarkastiska, men samtidigt med viss självdistans, uttrycket skulle vara kyoshokushokokufuku (拒食症克服) vilket är en munfull för den ovane kanske, men som ungefär betyder ”anorexibesegraren”. Bloggen gick så långt att jag tryckte upp en t-shirt med budskapet till både förvirring och glädje för omgivningen. Förvirring därför att en del japaner har en tendens at tolka lydelsen ordagrant och trodde således att en fullvuxen man i boxningens supertungvikts klass kunde varit ett offer för anorexia nervosa, men de som förstod den sarkastiska undertonen tyckte det var vansinnigt roligt.

Bloggen har i ett annat inlägg beskrivet fenomenet wasei eigo (和製英語) alltså engelska skapad av japaner för japaner. Med andra ord har de en tradition för att skapa ord för att fylla egna behov. Motsatsen för japanen blir därför eisei wago (英製話語) eller ordagrant ”engelsktillverkad japanska”, ungefär som om ingen annan än engelskspråkiga skulle ge sig i kast med att försöka skapa japanska ord. Men när japanen talar om detta handlar det i själva verket om japanska låneord i engelska som kimono, geisha eller anime. Det har alltså inget att göra med egenhändigt skapade japanska ord. På så sätt är således ordet jisui wago också att betrakta som ett jisui wago.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.