歴史館

Japan förklarat ur ett historiskt perspektiv

Valfångstens historia i Japan

Lämna en kommentar

Japaner undviker generellt konfrontationer och det är en bidragande orsak till att Japan ibland beskrivs som en ekonomisk elefant, men en politisk mygga. De tycker helt enkelt att det är obehagligt att vara drivande i utrikespolitiska spörsmål såvida det inte råder global koncensus kring ämnet, då stiger de gärna in och försöker visa sig konstruktiva och hjälpsamma. Men det existerar vissa frågor där de helt går sin egen väg och där japanska medier gärna bidrar genom att de försöker begränsa rapporteringen till eventuella positiva inslag. En sådan är valfångst, där Japan helt nyligen lämnade IWC, International Whaling Commission och därmed inte heller längre är uppbundna av de avtal som ingåtts där. För Japans del är det således fritt fram att jaga val efter eget huvud. Därmed kommer de på konfrontationsväg mot organisationer som Greenpeace och WWF, och inte minst mot alla de miljöaktivister som hävdar att de är journalister. Med det här inlägget avser bloggen försöka beskriva varför frågan är – inte minst politiskt – betydligt mer komplicerad än dessa miljöaktivistiska journalister som varken kan något om Japans geografi eller historia beskriver den. Det har blivit dags att titta närmare på Japans valfångsthistoria.

Med buddismens ankomst till Japan spreds tankarna på vegetarisk kost, även om det inte var en benämning som användes. På 700-talet kom de första kejserliga dekreten om köttförbud och de var inte särskilt svåra att genomdriva eftersom japanen redan då var begränsad i sitt köttätande. Deras huvudsakliga källa till protein var fisk och sojabönor, men de senare var inte alls samma inslag i kosten som de är idag. Norge, Spanien och Frankrike hade bedrivit kustnära valfångst sedan 800-talet, det var först på 1100-talet som japanerna utvecklade verktyg för valfångst. De kallades temori (手銛) och var tre harpuner sammankopplade med nät. Det krävdes därför stort samspel och exakt tajming mellan de tre valfångarna för att få iväg harpunerna samtidigt. Och eftersom det var handkraft som användes blev det på sin höjd lite ytliga skador, oftast kunde valen simma iväg om inte nätet fångade in bakfenan så den blev orörlig.

En val är tveklöst ett däggdjur och med tanke på det kejserliga köttförbudet borde valen då inkluderas i detta. På japanska heter val kujira, det skrivs allt oftare med katakana, men det har ett kanji som är 鯨 och består av två separata tecken, fisk 魚 till vänster, och huvudstad 京 till höger. Japanerna såg valen som havens kejsare, men kunde inte gärna använda sådana benämningar om djur, därför blev det mer metaforiskt att de utgjorde havens huvudstad. Att tecknet för fisk ingår visar tydligt hur övertygade de var vid denna tid att valarna tillhörde fiskriket och det var då naturligt att de också såg det som en viktig proteinkälla, inte för att de visste vad protein var vid denna tid. Men folk som åt mycket fisk, ägg, och sojabönor blev mindre sjuka än andra, och fångade man en val var det möjligt att utfodra en hel by i både en och två veckor. Barn som led av proteinbrist blev friska och mera valkött efterfrågades. Dessutom blev valolja den viktigaste källan till inomhusbelysning.

Fångsmetodiken innebar att det endast var kustnära valar som kunde infångas, samt en och annan strandsatt rackare, det rörde sig således inte om några mängder och valarna var närmast att betrakta som en fiskeribonus när de infångades. Fiskare hade inga lediga dagar, men efter en infångad val kunde de ta några dagar ledigt, ägna sig åt att reparera nät och författa skrönor om sina bedrifter. I slutet av 1500-talet kom förutsättningarna att ändras, japanerna lärde sig bygga djuphavsgående skepp och de utvecklade även en omringningstaktik för att trötta ut valen så att den lättare kunde infångas. Därmed hade de också etablerat förutsättningarna för att ägna sig åt valfångst på en reguljär bas. Men lyckan var kortvarig.

I samband med att landet isolerade sig under 1600-talet förbjöds också djuphavsgående fartyg och fiskare som hamnade i sjönöd och plockades upp av främmande fartyg avrättades när de returnerades – ofta till påtaglig chock för de som tagit sig mödan att återföra dem till Japan. Mången en japanska sjöman har bönat och bett att få följa med till räddarens hemmahamn, men språkförbistringen medförde att det uppfattades som att de bönade och bad om att få komma hem till Japan. Därmed återgick landet till den kustnära jakten och några volymer att tala om existerade inte, men för kustbefolkningen fortsatte valarna att utgöra en viktig källa till protein. Eftersom de inte kunde ge sig ut på de stora farvattnen i sin jakt på val var japanska valfångare också noga med att hålla kontroll på populationen så de inte överfiskades.

Den femte shogun i Tokugawa dynastin, Tokugawa Tsunayoshi, delgav ett antal dekret mellan 1687 och 1697 under samlingsnamnet ”förbarma de levande dekreten”, på japanska shorui awaremi no rei (生類憐みの令) som gick väldigt långt i sin strävan att beskydda djuren. Valarna, som ju ansågs vara fiskar, undantogs från reglerna. Men de fick effekt ändå. Valfångare läste sutror över fångade valar, om en valko var dräktig försökte de rädda kalven och släppa tillbaks den i havet och vissa av dem hade med sig buddistpräster som gav valen ett buddistiska dödsnamn. Allt i en strävan att visa respekt för djuret och jämfört med sina kusiner i Norge och Island tog japanska valfångare hand om allt på djuret. Även barderna nyttjades som stickor i solfjädrar, och av valfett tillverkade de insektsmedel.

När Japan trädde in i Meiji perioden koloniserade de Ezo och döpte om det till Hokkaido, lokalbefolkningen, kallade ainu, som i sin respekt för naturen i mångt och mycket påminner om nordamerikanska indianer, de dyrkar björnen och hade också stor respekt för valar som de tog hand om när de strandsattes. Men eftersom valkött efterfrågades i övriga Japan lade Matsumae provinsen, det som idag utgör halvön runt Hakodate, beslag på deras fångster och introducerade ett distributionsmonopol till förfång för lokalbefolkningen. Tokyo gick sedan längre och förbjöd ainu att ägna sig åt valfångst, verksamheten skulle bedrivas av japanerna.

Anledningen var att Iwakura ambassaden som åkt runt världen för att studera Europa och USA hade lärt sig hur effektivt Norge bedrev sin valjakt. De insåg att de låg i bakvattnet och om de inte utvecklade sina fångstmetoder skulle de tvingas att importera valkött från Norge. Taiji vid kusten i Wakayama är Japans valcentrum. 1879 skulle de försöka sig på valjakt i enlighet med den norska modellen, det slutade med att 111 fiskare miste livet. Det skulle dröja till 1899 innan de fullt ut kunde införa den norska modellen med harpunkanoner och fartyg stora nog att stå emot även stora valar.

Japan hamnade i olika krig och så småningom under amerikansk ockupation, det medförde att valjakten var synnerligen återhållsam, men när ockupationen upphörde började Japan bygga upp en seriös valindustri. Höjdpunkten nåddes 1964 då man fångade 24 468 valar, det kan jämföras med Norges mer modesta 10 356. Efter det avtog de stillsamt och med införandet av IWC:s moratorium innebar det att valfångst inskränkte sig till forskningsändamål. Norge följde detta i god skandinavisk naivitet, 1990 fångades fem valar, året efter, en enda. Japan däremot tog en mer vidlyftig tolkning av begreppet ”vetenskapligt ändamål” till att tydligen inkludera vetenskapsmäns måltider. Förvisso fångar de mindre än 1 000 valar om året, deras lägsta siffra kom 2014 med 195 infångade valar, och Norge tycks ha följt den japanska tolkningen av vetenskapliga ändamål eftersom deras valfångst idag är klart större än den japanska. Miljövänner och andra motståndare till valjakt anser dock att en val är en för mycket.

Annandag jul 2018 tillkännagav Japan offentligt vad många redan misstänkt, de lämnar IWC och är därmed inte längre bundna av deras kvoter. Miljövänner som inget kan eller vet något om japansk inrikespolitik är mäkta upprörda eftersom de framför sig ser en veritabel valslakt. Bloggen kommer därför till intelligentsia parvenus räddning. Det skall inte uteslutas att på kort sikt stiger siffrorna, men de kommer sannolikt att snabbt sjunka. Det finns ett flertal skäl för detta. Det första är att japanska staten tvingats hålla näringen under armarna med allehanda subventioner under åren för att valjägarna skall acceptera IWC:s kvoter. Inget märkligt i detta, det gör norrmännen också. Det har inneburit att valflottan stagnerat och är i stort behov av att uppgraderas. Likaså är medelåldern hög, de har inte behövt rekrytera ny arbetskraft på många år.

Som bekant minskar Japans befolkning, det kommer således framöver inte bli lättare att rekrytera valfångare som vill ligga ute i veckor och vänta på förbipasserande valar. När Japan nu lämnar IWC innebär det också att valindustrin kommer att tappa alla sina subventioner, som de huvudsakligen använts till att uppgradera sina valstationer med moderna byggnader, trevliga samlingslokaler och vidlyftig representation. Varenda yen försvinner nu. Därmed blir det svårt för dem att uppgradera sin flotta och efterfrågan på valkött – det som ju skall användas till vetenskapen – har varit ständigt minskande. Unga japaner har aldrig ätit det och har heller ingen större lust att prova, numera föredrar de burgare och spagetti. Valjägarna själva når åldern där knäna knakar, ryggen raknar, synen sviktar och lungorna läcker. Fartygen får ge sig ut utan full bemanning, olyckorna ökar och det går längre tid mellan fångsterna. Det går säkerligen mot miljöväns logiska kapacitet, men regeringen Abe har i detta fall sannolikt gjort dem en tjänst eftersom valjaktsnäringen framöver tvingas överleva av egen kapacitet utan en regering som håller dem om ryggen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.