歴史館

Japan förklarat ur ett historiskt perspektiv

Tänk om…

Lämna en kommentar

Golfares universella passion är att efter en runda ägna sig åt en omgång ”tänk om…”, tänk om det inte var en koppsnurr på 15:e, tänk om inspelet på 11:an inte blåst ned i bunkern. Ja, ni förstår säkert. Historikern ägnar sig per definition åt att studera existerande materia, brev, bokföring, krönikor, målningar, poem, gamla böcker, dagböcker osv. Det går inte att forska i det som inte existerar, endast att spekulera, ett fält som definitionsmässigt ligger utanför historieforskningens domäner. Men ibland blir det frestande, saker och ting faller på plats, genom analogier till hur en person agerat tidigare tror man sig få en förklaring till hur vederbörande agerat i en likartad situation. Det är en riskfylld stig längs en djup ravin. Den som är nyfiken på historia önskar alltid att det funnits mer material att tillgå. Så därför blir dagens inlägg ett som går i golfarens ”tänk om…” fantasier.

Under 1600-talet blev Holland japanernas enda fönster mot Europa. De satt på den konstgjorda halvön Dejima, förbunden med fastlandet med en enkel brygga övervakad dygnet runt. På 1600-talet upplevde Holland också en fantastisk ekonomisk och kulturell omställning. Frigjorda från katolicismen ägnade sig konstnärerna åt profana motiv. Borta var alla Jesus gestalter och bibliska motiv, istället var det folk på krogen som festade, kvinnoporträtt, stilleben, naturmotiv och allt möjligt liknande som Vermeer, Rembrandt, Jan de Bray, Pieter Lastman, Hendrick ter Brugghen och många många fler målade av. De holländska målarna utvecklade en stilart som närmast måste betraktas som fotorealism i sin exakthet. Tänk om enbart en av dem följt med på ett av Ostindiska kompaniets fartyg till Japan.

Getts möjlighet att måla av höga funktionärer i Nagasaki, kanske följa med på hofreis till shogunatet i Edo. Det är inte svårt föreställa sig hur konstnärens rykte föregått honom och att shogun själv insisterat på att få sitt porträtt målat. Vid den här tiden behärskade japanska konstnärer ännu inte perspektiv, skuggor eller realism. De målade mer än gärna av européerna som de fann exotiska, fula, skitiga, barbariska men ändå spännande och komplicerade. Men det finns inga motsvarande europeiska konstverk av japaner. Kanske var de holländska konstnärerna inte tillräckligt äventyrslystna eller så ansåg de sig ha mer än tillräckligt med motiv på hemmaplan. Hur som helst är det ur ett historieforskningsperspektiv trist att ingen direktör på Compagniet i Amsterdam tänkte tanken att med alla de konstnärliga talanger som likt tulpaner sprang fram i Holland kanske någon eller några av dem kunde göra nytta genom att illustrera företagets verksamhet i Batavia och Japan. Men då de i princip endast var intresserad av japansk koppar ansågs det förmodligen frivolt. Tveklöst har vi dock gått miste om en fantastisk källa till livet i Japan vid den här tiden.

Manskapet i den kejserliga armén slogs som tigrar, varthän de allierade styrkorna kom i Asien imponerades de av japanernas stridsvilja. Alla normala förlustkalkyler åkte ut genom fönstret. Speciellt amerikanerna lärde sig, inte minst efter slaget vid Ioto (硫黄島) mera känt som Iwo Jima som kostat våldsamt många amerikanska liv. När så Operation Iceberg planerades beslöt amerikanska befälhavare att minimera risktagandet. Okinawa fick, för att använda Trumps ord ”fire and fury of which the world hasn’t seen before”. Flottan omgärdade ön och bombarderade den sönder och samman. Det togs inga hänsyn till andra intressen än att minimera amerikanska förluster. Det innebar att Shuri palatset, det gamla kungaslottet, smulades till spillror. Det är i och för sig något som kan repareras – och det har också gjorts – men det var också här som alla historiska dokument från tiden som oberoende kungarike förvarades. Allt totalförstördes, brann upp.

Tänk om några intellektuellt lagda Okinawabor hade samlat sig och flyttat dokumentationen upp till ödemarkerna i norra Kunigami, relativt obefolkat, lättare att invadera och därför inte heller samma behov att bomba sönder och samman. Då hade man räddat mer än 500 års historia till omvärlden. Eftersom Japan såg ned på Okinawa baserades deras historieskrivning på eget källmaterial, inte det som ackumulerats på Okinawa. Därför är än idag örikets historia tecknad utifrån externt material sammansatt av koloniala intressen snarare än det egna folkets berättelser. Från 1500-talets mitt och framåt var det inte ovanligt att europeiska fartyg sökte hamn för att bunkra och utföra reparationer i Naha och Tomari, vi har en ganska god bild av deras upplevelser och försök att förstå sig på Leew Qiuo och allt vad de kallade öriket. Men allt det som Ryukyu nedtecknade om deras besök gick 1945 upp i lågor och vi kommer aldrig få reda på vad de ansåg och varför de agerade mot européerna som de gjorde.

Japan har en lång tradition med att skriva dagbok, nikki (日記) på japanska. Både inom hovet och shogunatet fanns det gott om dagboksförfattare. Men det finns två kuriösa undantag, kejsare och shogun. De skrev poesi, men förde inte ned sina tankar i dagböcker, med ett specifikt undantag, kejsare Hanazono i slutet av Kamakura perioden. Han nedtecknade 35 volymer. Men inte något som fortsattes av hans arvtagare på tronen. För att försöka förstå kejsarnas och shogunernas tankar måste vi därför förlita oss på omgivningens dagböcker som självfallet är föremål för tolkningar, önsketänkande och understundom egen agenda.

Tänk om kejsare och shogun i slutet av arbetsdagen tagit en stund att reflektera över dagens händelser och föra sina tankar på papper. Sannolikt har de tyckt det vara för riskabelt. Skulle någon utomstående komma över deras anteckningar kunde det få ödesdigra konsekvenser för deras väl och ve. Det fanns inte precis några kassaskåp där de kunde låsa in sina mest privata tankar för eftervärldens insikt. Således vet vi en hel del om vad folk i deras omgivning ansåg om dem, men inte vad huvudpersonerna själva ansåg om sin omgivning. Det finns inte så få rådgivare som i bistra stunder nedtecknade kritiska och förringande tankar om sin härskare. Men huruvida det berodde på att samma härskare ansåg dem inkompetenta men svåra att byta ut vet vi inget om. Vi har bara den ena sidan av myntet.

Precis som en boll som trillar i istället för att snurra runt koppen, eller en som hamnar på green istället för bunkern resulterar i bättre score och bättre humör inför nästa håls utmaning, så skulle dessa ”tänk om…” ovan i relation till Japans historia ge oss betydligt bättre, men kanske fram för allt mer varierad och diversifierad insikt i landets historia. Därför kommer heller aldrig historiebeskrivningen att bli fullständig. Avsaknaden av material innebär att vi alltid får nöja oss med en ofullständig beskrivning, små ögonblicksbilder, subjektiva betraktelser vars syfte är att främja egenintresset snarare än eftervärldens förståelse. Tur är kanske det, annars tvingades vi förmodligen att vistas inom fantasilöshetens intellektuella murar hela vårt liv.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.