歴史館

Japan förklarat ur ett historiskt perspektiv

Även med Björklund som utbildningsminister fortsätter problemen i skolan

1 kommentar

Om några månader är det allmänt val i Sverige. En av de stora frågorna kommer att vara utbildning, dels för att Liberalerna, enda sedan de blev Folkpartiet, har haft det som en av sina paradgrenar. Inte minst partiledaren Jan Björklund, nestorn bland dagens partiledare och @bjorlundjan på Twitter, arbetar hårt på att frågan skall bli central. På andra sidan talar partierna till vänster om att de vill stoppa vinster i välfärden och det inkluderar då vinstgivande friskolor. Det är en garanti för hetlevrade debatter, men också ett löfte att plommon kommer att jämföras med apelsiner som jämförs med päron, som jämförs med både äpplen och krusbär. De kommer att tala förbi varandra och väljarna blir inte klokare av den fruktsalladen. Björklund är därför smart som fokuserar på ”ordning och reda” i skolan. Det är lätt att förstå, enkelt att hålla med och äldre generationer, som denne bloggare, vill intuitivt sympatisera i en jämförelse med den egna skolgången. Problemet är att Jan Björklund tyvärr har fel, även om hans intentioner är aldrig så goda. Bloggen har i yngre år varit verksam i utbildningssverige och har därför funderat mycket på det, inte minst i kontrasten mot Japan, där det verkligen är ordning och reda i skolan. Barnen lagar sina egna luncher, städar upp och diskar efter sig, står upp vid bänken när de svarar, är tysta i klassen, åtlyder strikta uniformsregler osv. Jan Björklund hade gjort i byxorna om han fått besöka en japansk skola, ingen röker, alla hälsar artigt i korridorerna och skolkar lika ofta som han besöker porrklubb. Det hade säkerligen värmt ett gammalt majorshjärta.

Problemet som varken Björklund, eller någon av de andra utbildningspolitiska debattörerna verkar inse, är att det svenska utbildningssystemet, och ännu mer det japanska ditot, skapades en gång i tiden med målsättningen att förse industrin med lydig och anpassningsbar arbetskraft. Enhetsskola var resultatet av kapitalismens krav på adapterbar arbetskraft och socialdemokratin gick dem vänligt till mötes eftersom det skulle skapa en stor och trogen väljarskara. Sjunga ”Tryggare kan ingen vara”, sträva efter stora A i Uppförande och Ordning genom att sitta stilla i bänken, räcka upp handen, nogsamt skriva ner sina skrivstilsövningar och utföra räkneexemplen hade som mål att efter genomgången grundskola vara redo att svetsa fartyg på Kockums eller Arendalsvarvet, sätta samman en Volvo på Torslandaverken eller gå ner djupt i gruvan i Kiirunavaara, utan att ställa till problem för arbetsgivaren. Det kapitalisterna fruktade mest var revolutionära fanatiker med sina vilda strejker. De behövde en arbetskraft som var tränad i att lyda och inte ifrågasätta. Med tanke på den tidens ekonomiska utveckling var detta i högsta grad resonabla målsättningar, ifall nu någon skulle få för sig att bloggen omvandlats till något slags post-marxistisk relativitetsteoretiker.

I Japan togs dessa strävanden i en ännu mer extrem riktning än den svenska. När grundskolan var färdig och bloggen steg in i gymnasievärlden så var samhällskunskapslärarens och klassföreståndarens uttalade ambition att vi skulle lära oss ”kritiskt tänkande”. Det var en helt ny värld som öppnade sig. i Japan däremot är detta inte en del av läroplanen, även i gymnasiet fortsätter träningen i att vara goda lydiga samhällsmedborgare men nu genom att lösa linjära ekvationssystem och memorera olika daimyoKyushu. Det är inte längre arbetare som är din framtid, det är tjänstemannens. Det var det egentligen också i Sverige, men det kritiska tänkandet var tänkt för att lösa problem åt arbetsgivaren. Som framtida tjänsteman skulle du bidra med intellektuell produktivitet på samma sätt som svetsaren bidrog till produktionskapaciteten. Även här var Ordning och Uppförande en del av bedömningen, även om vissa lärare kunde vara mer liberala än andra. Diskussioner kunde bli hetsiga, men inte urarta.

Utanför skolfönstret ändrades världen. Svenska industrier började gå under, tjänstesektorn växte. i Japan var det tvärtom, industrin växte så det både knakade och knirkte. Behovet av arbetskraft ökade, kraven för att gå vidare i utbildningen skärptes så att fler skulle misslyckas och gå ut i industrin vid 15 års ålder. i Sverige blev gymnasieskolan en nödvändighet för att ta sig ut till tjänsteekonomin. I princip, om än inte formellt, blev den en del av den obligatoriska skolan. Möjligheten att reformera den obligatoriska nioåriga skolan så att den anpassades till nya ekonomiska realiteter ersattes med en ständig påbyggnad. Grundskolan skulle fortsätta producera fogliga arbetare, problemet var att det inte längre fanns några arbeten att gå till. Skolans verksamhet hamnade i obalans med samhällets behov, men den drevs fortsatt på samma premisser som tidigare. Skolbarnen känner intuitivt att något inte stämmer med deras utbildning. Lägg noga märke till ordvalet; intuitivt, som en förnimmelse. Självfallet besitter inte högstadieelever den analytiska förmågan att sätta sin utbildning i relation till förändringar på arbetsmarknaden eller den samhällsekonomiska utvecklingen. Men föräldrars oro, tidningsartiklar, TV program och annat avspeglar sig i deras verklighet. Arbetslöshetssiffror, bedrägerier gentemot Försäkringskassan, gaturån, tiggerier, allt detta bidrar till att de, åtminstone undermedvetet, undrar vad de gör i skolbänken och varför de skall sitta där. Problemen i det omgivande samhället flyttar därmed in i skolan. Ordning och reda blir ett definierbart problem. Kausaliteten till utbildningens relevans behöver då inte ifrågasättas.

Men problemet är betydligt djupare rotat än så. Inte minst klart blir det när vi betraktar den japanska utbildningen, tyvärr gör ingen i Sverige det. Vår ekonomiska omställning kom under 70-talet, Japans under 90-talet. Diskrepansen på 20 år underlättar för oss att finna GPS koordinaterna till verkligheten. Den japanska drömmen var att utexamineras från ett elituniversitet och bli anställd av storbanker, Toyota, Nissan, Honda, Sony, Panasonic, Hitachi eller något av de stora ministerierna. Utbildningssystemet är därför inriktat på att studenter strävar efter detta ideal. Konkurrensen är stenhård, men den går ut på att memorera. Tre dagar efter ett inträdesprov kan få av dem prestera samma resultat igen, då det inte längre kommer med misslyckandets stigma. Men precis som i Sverige på 70-talet har dessa arbetsgivare inte längre samma behov att nyanställa. Folk som gått igenom den stenhårda utbildningskonkurrensen finner att de plötsligt måste acceptera anställningar hos andra rangens arbetsgivare. Åren i skolbänken känns bortkastade.

Japan har istället fått en ny subkultur som kallas freetaa, folk som kastar sig mellan tillfälliga anställningar när inkomstbehovet kräver det, men i övrigt fokuserar på att utveckla sina personliga intressen. Allt från att surfa till att dejta virtuella kvinnor i mobiltelefonen. De kan exempelvis öppna ett café för att de vill experimentera med olika bönor och rostning av dem, när de efter några år tycker de behärskar konsten säljer de sitt café och drar vidare till något nytt. De har blivit antitesen av en japansk salaryman i sin blå kostym, vita skjorta och röda sidenslips. Oron och otryggheten kan inte tas ut i skolan, där är disciplinen, bloggen frestas skriva kadaverdisciplin men är rädd att major Björklund skulle uppröras, en ingrodd del av utbildningsväsendet. Lärare, rektorer, föräldrar och politiker, alla är överens om vikten av ordning och reda. Så istället för att få den medgörliga arbetskraft som systemet strävar efter skapar det istället en kader av oroliga vuxna som fortsatt söker en identitet och i förlängningen skapar demografiska problem då familjebildningen uteblir. Om vi lyckas införa ordning och reda i den svenska skolan, löper vi då kanske risken att skapa en demografisk kris? För en politiker fokuserad på utbildningspolitik ter sig säkerligen en sådan kausalitet närmast absurd. Men det finns då all anledning att påminna om Helvetesparadoxen, vägen dit kantas av goda intentioner. Många politiska beslut får ofta helt oförutsedda konsekvenser, och en man i Jan Björklunds position är självfallet fullt medveten om att paradoxala konsekvenser kan uppstå. Oavsett hur goda intentionerna är.

Som en subtext till begreppet ordning och reda skvalpar tron att utbildning kan påtvingas individen. Det har aldrig fungerat, anser människan att en viss kunskap är irrelevant kommer hjärnan att utestänga den, utrymmet behövs för annat som individen finner intressantare. Nästan alla kan relatera till en kompis som var — i brist på bättre uttryck — stendum i skolan, komplett obildbar. Utom när det gällde mopeder; modeller, motorer, hur de trimmas, eller konsten att lägga 36 olika sorters flätor eller hur stor skillnad det var på de 24 vanligaste haschsorterna från Christiania, vart de odlades, hur effektiva de var och eventuella bieffekter. Det sista exemplet kan av de flesta läsare säkert upplevas som i högsta grad irrelevant. Men idag när flera delstater i USA släpper försäljningen fri och Kanada diskuterar detsamma, visar det sig kanske i högre grad vara användbar kunskap. Men poängen är att individen lär sig det hen är intresserad av.

Från det jag var fem år gammal till ungefär åtta var jag en fena på astronomi. Läste allt jag kom över om solsystemet, planetbanor, supernovor, rotationshastigheter. Min högsta önskan var att kunna vara med i 10 000 kronors frågan, men där ägnade de sig åt ichtyologi. Det hela började för att far min var med i en bokklubb från Det Bästa — om minnet inte sviker. De skickade en stor och skickligt illustrerad bok om solsystemet. Trots min späda ålder började jag bläddra och läsa i den. Efter en kort tid slukade jag den och bad föräldrarna om fler böcker, det ledde till mitt första lånekort. Bibliotekarien var skeptisk, en femåring kan väl inte läsa, så jag fick bevisa mig genom att läsa en sida ur Selma Lagerlöfs Nils Holgersson, sedan den dagen hatade jag boken. Den var tydligen till för att övertyga skeptiker. Finns intresset, finns också viljan.

Eftersom jag är kapabel i japanska (vi hatar ordet flytande, vi som är kapabla) får jag ofta reaktionen att jag måste vara språkbegåvad. Endast den som aldrig sett mitt betyg i franska från gymnasiet gör ett sådant uttalande. Läste det i ettan, men min lärarinna hade den mest horribla brytningen på Trelleborgitiska, eller om man föredrar sydskånsk dialekt. Schää syj öin profesöhr fransääs. Jag minns att jag skakade på huvudet och tyckte det var slöseri med skattebetalarnas pengar, följdriktigt fick jag en 2:a som märkligt nog sänktes till en 1:a när jag gick ut tredje ring, antagligen behövde hon höja någon annan elev. Det redan något ljumma intresset för franska frös inne av hennes brist på kompetens.

I historia — ett ämne som hetsade upp mig i samma grad som franska — hade vi en äldre man som sannolikt gick i pension under andra världskriget, men rektor glömde tala om det för honom och därefter vågade ingen riktigt ta tag i frågan. Han var en vandrande kunskapsbank i europeisk historia (intresset för Östasien kom först långt senare) från de mest obskyra krigen under antiken, över vikingarnas samhällsstruktur till Hitlers strategiska misstag och militära hybris, för övrigt en term vi lärde oss under studierna av antiken. Utifrån dagens moderna pedagogiksyn hade han sannolikt tvingats omskola sig eftersom det var mycket föreläsningar och katederundervisning. Men han kunde sitt material och som hans elev blev det något av en sport att försöka leta upp något han inte kände till för att försöka överglänsa honom. Det blev en lång rad terminer av ständig besvikelse, men det blev också en oerhörd mängd kunskap som klistrade sig fast i encefalons cerebellum. Ord som en lika entusiastisk biologilärare fick att fastna.

En lärare som behärskar sitt ämne och besitter djup kunskap är värd mer än alla de som fokuserar på pedagogiska nymodigheter. Som elev har man stor respekt för kunskapen, medan läraren som talar om kunskapssökning istället för att svara på frågan snabbt får rykte om sig som charlatan. Någonstans på den utbildningsresan börjar eleven ifrågasätta behovet av en lärare. Oavsett hur bra det är med ordning och reda i en sådan klass kommer elevernas intresse för undervisningen att minska. Men alla lärare kan självfallet inte gå omkring och vara vandrande kunskapsbanker, intressenivå varierar. Trots det vill jag hävda att det finns en stor outnyttjad potential i sådant som halvfärdiga akademiker, doktorander som avslutar sin forskarutbildning, eller svenskar som kanske återvänder efter 20 år i Brasilien, Kina, Italien eller någon annanstans. De kan koppla undervisningen till unika erfarenheter, andra samhällssystem, kulturer, värderingar, synsätt, sådant som gör undervisning spännande och intressant. Men i Sverige är det pedagogiska högskolepoäng som är avgörande för huruvida man skall betraktas som kompetent att undervisa. Livserfarenhet, läggning, intresse eller real förmåga är underordnade. Byråkratiska regelsystem äger företräde.

Betyder det då att pedagogik är ointressant. Inte alls. Faktum är att bloggen erövrat kunskaperna i japanska trots lärarnas idoga insatser att stoppa mig. Nejdå, inte medvetet. Men när bloggen inledde sina studier i språket var japanska inte ett ämne det egentligen undervisades i, inte ens i Japan. Eftersom erfarenheten saknades utgick lärarna från att ämnet skulle undervisas på samma sätt som de lärde sig sitt modersmål i småskolan. Det innebar långa sessioner med att skriva tecken, men skrivförmågan, oavsett vilket främmande språk du lär dig, är den del av språket som du har minst praktisk nytta av. Den som läser ryska — oavsett skicklighetsnivå — kommer aldrig att konkurrera med Tolstoj, Pusjkin, Gorkij eller Dostojevskij. Istället handlade det för egen del om viljan att vilja lära mig språket, oavsett de hinder som lärarna reste. Intressant nog, när Japan införde nationella auktorisationsprov i språket för utlänningar så testas aldrig skrivförmågan. Att tolka utlänningars bisarra streckordning och brist på skönskrift avstod de helst. Kunde man läsa kanji var de nöjda. En skarp kontrast mot hur undervisningen gick till.

Därmed återvänder vi till det mest väsentliga för att få fram en svensk skola som utexaminerar människor som utgör ett viktigt humankapital till samhällsutvecklingen. Barn och ungdomar, vuxna med för den delen, älskar kunskap, är medfött nyfikna och utforskande. Vi vill bara inte lära oss exakt samma saker. Intressen divergerar, preferenserna är individuella, inlärningsmetoderna varierar. Ett utbildningssystem som inte bygger på de grunderna, utan primärt fokuserar på ordning och reda är redan från början dömt att misslyckas. Vi sägs vara på väg in i kunskaps och informationssamhället. Ett samhälle dit vi ledsagats av personer som Bill Gates, Steve Jobs, Albert Einstein, F Scott Fitzgerald, John Lennon eller Mark Zuckerberg. Fundera på vad de har gemensamt? Just det, de hoppade alla av sina utbildningar. Utbildningen höll dem tillbaka, den var för strikt, det var, annorlunda uttryckt, för mycket ordning och reda.

Framtiden hör till individualisterna, entreprenörerna, avvikarna, fantasterna, nytänkarna, klartänkta, flexibla och ifrågasättande individer. Den svenska skolan har traditionellt lagt stort fokus på de svagpresterande, deras nivå skall höjas. Även till priset av att hålla tillbaka de högpresterande. Argumentet är att ”de klarar sig nog ändå”. Men det kanske förhåller sig så att det är de svagpresterande som är tillgången, och att deras nivå inte skall höjas, utan deras kreativa sida släppas fri. Att skolans ordning och reda håller dem tillbaka. De ”högpresterande”, som onekligen trivs bäst när det är ordning och reda, är oftast inte de avvikande tänkarna, utan de som har förmågan att memorera bra och därmed förbereda sig för det som proven verkligen testat. Nämligen hur bra du kommer ihåg läromaterialet. Inte om du kan använda det till att lösa ett problem. Den elev som ställer frågan ”kan jag få tulpaner att dansa” betraktas omedelbart som kufisk, bisarr, kanske även mentalt labil. Men det är den som får för sig att ställa en så pass avvikande fråga som också får för sig att undersöka möjligheterna. Det enda som kan garanteras är att ingen annan gör det.

Även om hen inte får tulpanerna att utföra en jitterbugg kanske man upptäcker att de växer sig större till musik, eller blombladens färger blir klarare, eller dofterna starkare så de lockar fler bin. Upptäckter som kan få väsentliga agronoma konsekvenser, leda till bättre, kanske även fler, skördar av både vete och potatis, för att inte nämna soja eller humle. Många vetenskapliga upptäckter har tillkommit av tillfälligheter, när de egentligen sökt svar på andra frågor. Den sortens frågor gror aldrig i en mylla av ordning och reda. Vi är själva resultatet av kaos och oreda, hade det rått ordning och reda på denna planet hade de mutationer som medförde att vi lämnade kusinerna bakom oss i lianerna och började gå upprätt, aldrig uppstått. Kanske är en bättre fråga hur vi bejakar oordning och oreda för att kanalisera en post-industriell utbildning som möter framtidens utmaningar och överlåter ordning och reda till den konfucianska utbildningsmodellen? En sak är säker, de behärskar den betydligt bättre än vad vi gör. Vill vi fortsätta att hamna på efterkälken till utvecklingen i Ostasien är det optimalt att emulera dem. Den som imiterar är nämligen alltid steget efter den imiterade.

En tanke på “Även med Björklund som utbildningsminister fortsätter problemen i skolan

  1. Ping: Riskokarens historia | 歴史館

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.