歴史館

Japan förklarat ur ett historiskt perspektiv

Kim och Moon passerar gränsen

Lämna en kommentar

För två dagar sedan kablades bilder av två leende koreanska ledare som skakade hand över demarkationslinjen mellan Nordkorea och Sydkorea. Kim Jong-un från den norra delen av halvön och Moon Jae-in från den södra (bilden). Resultatet av mötet lades fram i det som fått namnet Panmunjom deklarationen efter gränsstaden där mötet hölls på den södra sidan. Den talar om Fred, Välstånd och Återförening, orden inleds med versaler för att understryka den vikt som gavs åt dem under mötet. Deklarationen kan sägas vara en gyllene skrift då Kim betyder guld och Moon är skrift eller text, intressant nog har Moon sin stamtavla i norr, medan Kim har starka kopplingar till syd. Det är naturligtvis lite för tidigt att dra allt för konkreta slutsatser av resultaten från toppmötet, även om Nordkorea redan beslutat ändra sin tidszon en halvtimme för att ha samma som Sydkorea, men ur japansk synvinkel uppstår en fråga som lägger sig likt en våt filt över japanskt säkerhetstänkande. Vad skall hända med de amerikanska styrkorna stationerade i Japan?

USA ockuperade Japan efter andra världskriget fram till 1951 då San Francisco traktatet undertecknades, men de behöll kontrollen över Okinawa ända fram till 1972. Baserna i Okinawa fungerade som startpunkt för flera stora operationer under Vietnamkriget och det var dit amerikanska soldater åkte på sin ledighet, men med krigsslutet var de inte lika nödvändiga och Okinawa kom under japansk suveränitet när Sato Eisaku var premiärminister, något han fick Nobels fredspris för. Ockupationen ersattes av ett Status Of Forces Agreement känt som SOFA som tillät USA att ha kvar sina styrkor på Okinawa, men de fick betala för den mark de utnyttjar. Drygt 10 % av ön upptas av amerikanska faciliteter (kartan), hårt koncentrerade till Okinawas centrala delar från Ginowan till Kadena. Okinawa upptar ungefär 0,6 % av den japanska landytan men 62 % av de amerikanska baserna är lokaliserade dit. En anledning är att längst i norr på ön finns ett stort träningsutrymme för djungelkrigföring.

Marinkårens tredje kår är lokaliserad till Okinawa, därför är också de allra flesta av faciliteterna kopplade till marinkåren, men även flygvapnet har en stark närvaro, främst genom Kadena Air Base (KAB) om är USAs största i Asien. Det är inte ovanligt med ett femtiotal lyft och landningar under en dag. Joint Special Operations Command (JSOC) har en bas kallad Torii i Yomitan och U.S: Navy har bränsledepåer och reparationsmöjligheter i det som kallas White Beach i Uruma. Av de ungefär 50 000 soldater som är stationerade i Japan återfinns närmare 30 000 på Okinawa, lägg till det ungefär lika många familjemedlemmar, lärare, civilanställda, underleverantörer och pensionärer som lämnat det militära men gift sig med en lokal flicka och stannar kvar efter fullgjord tjänstgöring. Det innebär att Okinawa är den del av Japan som känns minst japansk. Väldigt många av soldaterna är också bosatta utanför baserna, ett flertal fastighetsmäklare är helt specialiserade på att förmedla bostäder till amerikaner, bostäder som oftast är dubbelt så stora som lokalbefolkningens och som till stor del betalas av japanska skattebetalare. Japanska staten betalar årligen mer än två miljarder dollar till stöd för baserna.

Efter Vietnamkrigets slut har basernas existens primärt motiverats med hotet från Nordkorea, sedan provuppskjutningar och kärnvapenprov har den lokala opinionen försiktigt vänt mot större acceptans även om flytten av Marine Corps Air Station (MCAS) Futenma till Henoko fortfarande upplevs som problematisk av högljudda intressegrupper. Men om det blir fred och samarbete mellan Nord- och Sydkorea, kanske även återförening, uppstår självfallet frågan om hur stort behovet är av amerikansk närvaro på Okinawa. Ur amerikansk militär synvinkel försvåras sitsen av att Trump som kandidat var väldigt tydlig med att han ämnade dra tillbaka den amerikanska närvaron om inte Japan ökade sina betalningar. Japan är förvisso världens tredje största ekonomi, men om den gick på räls så var det tidigare en Shinkansen men nu är det mer att likna vid en kyuko, ett tåg som förvisso går snabbar än de långsammaste men som fortfarande stannar ofta och drar ut på tiden innan det är framme vid sitt mål. Det är således inte helt otänkbart att Trump målat in sig i ett hörn med sin dogmatiska retorik. Samtidigt har en suverän förmåga att glömma bort tidigare åtaganden.

Icke desto mindre kommer en ändrad situation på Koreahalvön att tvinga fram en ny militärstrategisk doktrin från såväl japansk som amerikansk sida. USA har också styrkor lokaliserade i Sydkorea, ett fredsavtal och nordkoreansk nedrustning leder troligen till krav på att de skall dra sig tillbaka. Att USA då frestas att omlokalisera dem till Japan, sannolikt de flesta till Okinawa, är en ryggmärgsreflex som är förståelig, men som skulle mötas av starkt japanskt folkmotstånd även om regeringen kanske skulle välkomna åtgärden. Alternativet för att behålla en närvaro i Ostasien är att förlägga sig till Guam, men där begränsas de av geografin.

Att flytta dem till Okinawa försvåras av att det redan pågår viss återlämning utav delar av baser. Camp Kinser, en logistikanläggning i Urasoe med kraftigt underhållsbehov genomgår för tillfället en stor ansiktslyftning i de norra delarna där det skall byggas ett jättelikt shoppingcenter som skall konkurrera med Aeon Rycom (bilden), Okinawas största. Likaså har det sydöstra hörnet på Camp Foster i Ginowan returnerats och där pågår för närvarande markarbeten som på sikt skall leda till bostäder och sjukhus. Man är således redan inne i en försiktig fas av att återställa Okinawa sådant det var före förlusten i andra världskriget. Att i det läget plötsligt placera ut trupper som varit lokaliserade till Sydkorea skulle strida mot de uttalade ambitionerna.

Bryter fred ut på Koreahalvön så är Kina det enda återstående säkerhetsproblemet i Ostasien. Hade de valt att hålla en lägre profil samtidigt med positiva bidrag till den ”maximala sanktionskampanjen” som pågått är det inte omöjligt att de försiktigt seglat framåt under radarn. Istället har de agerat aggressivt i Sydkinesiska sjön med utbyggnad av en konstgjord ö samt överflygningar med drönare över omtvistade öar. Militären kommer säkert argumentera för att det motiverar en fortsatt närvaro på Okinawa och det finns rimliga inslag i en sådan argumentation. Men det innebär inte att närvaron behöver vara den samma som för närvarande. Att USA skulle ge sig på invasionsförsök mot Kina faller på sin egen orimlighet, därmed faller behovet av den tredje Marinkåren på Okinawa. Däremot kvarstår behovet av KAB, och möjligen kan man tänka sig att NSA eller DIA skulle vilja ha avlyssningsstationer, men dessa skulle i så fall ligga ute på ytteröar som Ishigaki eller Yonabaru. Dessutom är det inte osannolikt att ett sådant behov kanske redan täcks upp ifrån Taiwan.

Personalmässigt dominerar marinkåren på Okinawa, av de drygt 40 000 stationerade och ledsagare på ön uppskattas drygt 25 000 att ha en koppling till marinkåren. Skulle den dras tillbaka utan att ersättas av andra trupper får det stora konsekvenser. Den för Okinawaborna främsta är att närmare 75 % av den mark som amerikanerna kontrollerar blir tillgängligt för japanskt bruk, mestadels privat. För de som äger s.k. militärmark blir det ett påtagligt ekonomiskt avbräck. Den markhyra som utbetalas är ett schablonbelopp baserat på genomsnittliga japanska markpriser på 80-talet. De har sjunkit kraftigt sedan dess och markefterfrågan på centrala och norra Okinawa är svag. Det kommer således att ta lång tid innan de kan förränta sina markinnehav till samma nivå som för närvarande.

En annan grupp som drabbas hårt är de fastighetsägare som byggt bostäder anpassade för amerikanska militärer. Boendefilosofierna mellan de lokale och soldaterna kan inte bli större, för Okinawaborna är det en plats att sova på, möjligen att hålla sig inomhus under tyfonerna. Medan soldaterna ser det som en plats för social samvaro, matlagning och barnuppfostran. Bostäderna är därför oredligt stora och kvadratmeterhyran är närmare tre gånger så hög som för en japansk bostad i samma kvarter. Dessutom har soldaternas bostäder havsutsikt, något som de lokale närmast paniskt undviker då slitaget blir allt för stort av de salta havsvindarna. Risken att de sitter med dryga amorteringar och räntor utan motsvarande hyresintäkter är påtaglig.

Det positiva med återlämnandet av amerikanska militärbaser är att det plötsligt uppstår Lebensraum, men de är inte direkt förberedda på det. Japanerna tenderar inte till att inleda planering förrän de faktiska omständigheterna reellt föreligger. Att planlägga för ett eventuellt återlämnande upplevs som slöseri, lever man i en nation där tyfoner, jordbävningar och tsunami på några minuter kan vända verkligheten upp och ned är det en logisk slutsats. Exempelvis påbörjades aldrig planeringen för det shopping center som skall byggas på norra delen av Camp Kinser innan marken var under japansk kontroll, trots att man i fem år känt till återlämnandet.

Okinawas största inkomstkälla är turism, särskilt utlandsturismen har ökat senaste decenniet. Kinesiska, koreanska och taiwanesiska turister strömmar in till ön, och japanska turister börjar allt mer söka upp ytteröarna, exempelvis arrangeras det Awamori resor där de åker runt till de olika destillerierna och testar olika sorters vällagrad Awamori. Att erhålla stora sammanhängande markområden ger dem möjligheter att bygga storstilade hotellanläggningar, nöjesparker och casinon, en möjlighet som nyligen öppnat sig. Detta kräver naturligtvis tillgång på kapital och bortsett från ölbryggeriet Orion, de större Awamori tillverkarna och San-A, den största detaljhandelskedjan är det få aktörer som genererar tillräckligt med kapital för sådana investeringar. Självfallet kan andra japanska, eller för den delen utländska, aktörer gå in med kapital men man bör hålla i minnet att Okinawa är lite som Katalonien, de skulle inte motsätta sig en oberoende nation som när de var eget kungadöme fram till 1609. Det innebär således en god möjlighet för en utländsk investerare, men få utlänningar, utom möjligen en mindre klick i Kina, intresserar sig för investeringsmöjligheter på Okinawa.

Närvaron av de amerikanska soldaterna har också inneburit att Okinawabon sedan barnsben exponerats för andra kulturer, människor, språk och sedvänjor. De är därför både mer öppna och mer toleranta än japanen i gemen. Försvinner baserna så försvinner också exponeringen av västerlänningar. På lång sikt innebär det att de närmar sig sina kusiner på huvudöarna och blir mer isolationistiska. Det som talar emot är att de av tradition varit ett sjöfarande folk, men kulturerna i Kina och Korea är mer snarlik den endogena Okinawakulturen och det är också dessa folkslag som dominerar turistströmmarna. Vill de behålla sin öppenhet och tolerans kommer det således att krävas aktiva åtgärder och en genomtänkt attityd till de förändringar som kommer i kölvattnet av en ny fredsepok mellan de koreanska nationerna.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.