歴史館

Japan förklarat ur ett historiskt perspektiv

Och 2018 års Nobelpris i litteratur går till…

Lämna en kommentar

Ingen kulturintresserad har den senaste veckan undgått att Svenska Akademien, denna bastion till försvar för svenska språket och dess kultur, har befunnit sig i något som måste liknas vid upplösningstillstånd. Senaste gången det inträffade var i samband med Rushdie-affären 1989 som ledde till att Kerstin Ekman och Lars Gyllensten lämnade Akademiens arbete. Denna gång var det förre ständige sekreteraren Peter Englund, Klas Östergren och Kjell Espmark som i protest lämnade, därefter har även Katarina Frostenson, som utåt står i centrum för den nuvarande schismen, och hittillsvarande ständige sekreteraren Sara Danius lämnat Akademiens arbete. Akademien bestod av 16 aktiva ledamöter, förutom Ekman så deltar heller ej Lotta Lotass på stol nr 1 i arbetet. Ett avfall på fem personer innebär att det för närvarande endast är elva ledamöter som aktivt deltar i arbetet, och enligt rådande stadgar är de därför heller ej kapabla att välja in efterträdare nästa gång en ledamot avlider.

Utåt sett har konflikten handlat om jäv, Frostensons inblandning i Forum och Jean-Claude Arnaults sexuella trakasserier samt ett tämligen stort läckage av Nobelpristagares namn. På samma sätt handlade konflikten 1989 utåt om den fatwa Salman Rushdie utsatts för av mullorna i Iran. Men bakom denna fasad skymtar något helt annat, två starka filosofiska inriktningar som avgör hur kultur, både som uttryck och verksamhet, skall bedrivas. För att förstå detta behöver vi kort bekanta oss med Immanuel Kant och Georg Friedrich Hegel. Detta skall inte bli en längre utläggning i deras respektive filosofier, endast en kortare kontrast för att påvisa skillnaderna för de som eventuellt inte normalt intresserar sig för filosofiska inriktningar.

Kant var verksam under 1700-talet och hans filosofi om det ”absoluta imperativet” inspirerades av Kopernikus heliocentriska revolution inom astronomin. Han menar att moral och estetik är resultatet av människans fristående objektiva bedömningar och att världen därför är som den är oberoende av mänskliga bedömningar. Kants influenser är omisskännliga i Svenska Akademiens stadgar. Här återfinns också anledningen till att Akademien inte ville ta politisk ställning gentemot mullornas fatwa. Oavsett vad man som enskild individ hade för åsikt om detta ansåg flertalet att det inte var Akademiens uppgift att ta ställning i en politiskt infekterad fråga. En vanlig motreaktion till detta är att ledamöterna ”är fega”, men utifrån Kants filosofi så tjänar det inget till då världen är som den är.

Ungefär 50 år efter Kant presenterar Hegel sin filosofi som istället för absolut imperativ talar om ”absolut idealism”, Hegel menar att utvecklingen genomgår tre stadier. Först råder an sich eller såsom är, nästa stadie är anderssein ungefär annanhet, för att slutligen uppgå till ett ursprungligt högre stadie kallat an und für sich. i modernt språkbruk talar man om tes, antites och syntes. Detta leder till en mera relativistiskt syn då allting anses under ständig förändring. De inom Svenska Akademien som ansåg att Rushdie behövde deras moraliska stöd vilade på denna hegelianska grund. Arbetet i Akademien bör utvecklas i en riktning där deras stöd för det fria ordet skall vara bortom allt tvivel. Det innebar också att de motsatte sig Kants syn att världen är som den är och inte påverkas av deras moraliska bedömningar. Därmed skar det sig mot dem som såg Gustaf III:s stadgar som ett absolut imperativ.

På ett principiellt plan upprepade sig denna strid i diskussionerna om jäv, Forum och uteslutning av Katarina Frostenson. Kristina Lugn har efter Danius avgång tydliggjort att det inte handlade om kön, även om den dimensionen är det mest framträdande i media, såväl traditionella som sociala med sin knytbluskampanj. Men notera att Danius själv varit tydlig med att hon accepterade uppdraget som ständig sekreterare för att hon uppfattade att hennes uppdrag var att ”varsamt men målmedvetet modernisera Akademien” och att ”alla traditioner inte är värda att bevara”. Det är just i denna skärningspunkt som kontroversen uppstår. I stadgarna, skrivna när Kant var som mest inflytelserik, står inget om att Akademien skall ta hänsyn till samhällsutvecklingen. Tvärtom skulle man kunna säga, skall den vara ett bålverk mot tendentiösa nycker och tillfälliga modeåsikter. Därför är Akademien också organiserad som ett helt fristående juridiskt objekt. Det är inte en stiftelse, även om den förvaltar flera sådana, den sorterar inte under Kulturdepartementet, även om det säkert förekommer en hel del samarbeten, utan den förväntas stå fri från de kotterier som lätt uppstår i kulturens värld där det konstant råder medelbrist. Och det är här det uppenbarligen brustit. Det talas gärna om vänskapskorruption, men i en strikt juridisk mening förekommer ingen korruption då det står Akademien helt fritt att fördela sina gracer efter eget huvud.

Däremot råder det inget tvivel om att akademiledamöternas syn på sig själv och sin verksamhet har svårigheter när den konfronteras mot allmänhetens uppfattning. Den rådande debatten har sargat dem hårt, oavsett planhalva. Uppfattas de som ett skämt med löjets skimmer över sig föreligger det en påtaglig risk att de återstående ledamöterna sluter sig inom sig själv likt en hästmussla. Det bästa tillfället att återta förtroende för den skara som återstår är i början på oktober när Nobelpriset i litteratur skall tillkännages. Det är fullt möjligt att det finns arabiska poeter, indiska essäister eller burmesiska prosaister som gjort sig förtjänta av utmärkelsen, men ett sådant val skulle understryka den redan rådande alienationen. Självfallet kan det inte uteslutas att de gör ett sådant val just för att understryka sitt oberoende och att de ger högaktningsfullt fan i vad allmänheten anser om dem, men det finns en uppenbar risk att det uppfattas som en billig och småaktig markering i nuvarande upprörda sinnesstämning.

Istället är det troligt att de vill skapa positiv publicistik genom ett populärt val som samtidigt kan försvaras ur det litterära perspektivet. Därför blir 2018 års Nobelpristagare i litteratur Murakami Haruki. Det kan synas märkligt med tanke på att fjorårets pris tilldelades Kazuo Ishiguro, men han är, på trots sitt namn och utseende, inte japan. Förvisso är han född i Nagasaki men han är uppväxt i England och har aldrig producerat sig på annat än engelska. Murakami har en universell dragningskraft och är Japans mest internationellt lästa författare sedan Tanizaki Junichiro och Mishima Yukio. Normalt sett får man lite en uppfattning att försäljningssiffror ligger kandidater i fatet, men när man är i behov av positiv PR är de onekligen en tillgång för Akademien.

Inte minst mot bakgrund av den kritik som de utstått för att Graham Greene och Jose Luis Borges aldrig erhöll priset. Den sortens avsnäsning har bidragit till intrycket av en von oben eller übermensch attityd hos Akademien som den senaste veckan förstärkts kraftigt, inte minst inom sociala media. Erhåller Murakami priset skulle det applåderas av bokläsare världen över och under Nobelveckan i december skulle Svenska Akademien klara sig undan en kritisk granskning. Japanska media skulle helt dominera bevakningen av Akademien och de sätter artighet som sin främsta dygd. Dessutom har den senaste veckans kalabalik på sin höjd resulterat i några mindre notiser i japanska media. Således är de inte tillräckligt insatta för att ställa intrikata frågor om feminism, jäv, sexuella trakasserier, stadgetolkningar, bristande juridisk kompetens och annat som skulle dyka upp ifall amerikansk eller europeisk media dominerade tillställningen. Det finns således ett mått av självbevarelsedrift som bidrar till valet.

Det ironiska i sammanhanget är att Murakami under mer normala omständigheter aldrig skulle kommit på tal, inte minst då det skulle uppfattas som anmärkningsvärt att priset gick till två ”japaner” två år på raken. Ishiguro är också en författare som är läst världen över, och ännu mer tillgänglig än Murakami eftersom han skriver på engelska. Men just att Murakami skriver på japanska och ändå upprätthåller en universell tillgänglighet ger honom ett exotiskt skimmer som bör tillfredsställa Akademiens mer finkulturella skeptiker. När Kawabata Yasunari och Oe Kenzaburo tilldelades priset framhävdes deras japanska unikhet som en bidragande faktor. Med Murakami får Akademien möjligheten att lämna exotismen som bevekelsegrund och kan motivera priset med Murakamis universella bildspråk och genomträngande aforismer.

Murakamis senaste bok ”Mordet på riddarkommendören” befinner sig under översättning. Skall vi gissa att Akademien kontaktar Vibeke Emond och ber om utdrag för att försäkra sig att de inte trampar på en mina innan de tillkännager sitt val? Kanske borde de samtidigt passa på att fråga henne om hon inte är intresserad av att överta en av de lediga stolarna. Hon är nämligen mer en anhängare av Kant än Hegel och de som avgått med segern vill naturligtvis skriva sin egen framtida historia. 61 år fyllda skulle hon personifiera ungdomlig vigör i den nuvarande uppsättningen.

Uppdatering 4 maj, 2018

Och 2018 år Nobelpris i litteratur går till 2019. Akademien har beslutat att inte dela ut priset detta år utan skall istället dela ut två pris nästa år. Delad glädje lär vara dubbel glädje, för att vara på säkra sidan kanske de bör ge det till ett författarpar.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.