歴史館

Japan förklarat ur ett historiskt perspektiv

Att växa upp som barn till Japans värste massmördare

3 kommentarer

Den 20 mars för 23 år sedan attackerade kulten Aum Shinrikyo Tokyos tunnelbanor med sarin gas. För Japan är det samma nationella trauma som mordet på Olof Palme eller Estonia katastrofen är för oss. Det innebär att vid varje årsdag fylls media av tillbakablickar och nya teorier. Årets skörd var inget undantag, men för omväxlings skull lärde bloggen sig något nytt. Kultledaren Asahara Shoko har sex barn, fyra döttrar och två söner. Hans egentliga namn är Matsumoto Chizuo och han föddes 1955 som fjärde sonen till en tatamivävare i Kumamoto på södra Kyushu. Massmedia har i alla år lämnat familjen i fred, men nu har den näst yngsta dottern, med sin syster valt att träda fram och beskriva hur livet artade sig efter den 20 mars 1995.

När polisen i maj gjorde en räd mot Aum Shinrikyos huvudläger i Yamanashi, sydväst om Tokyo, tog de också med sig de flesta av barnen som befann sig där. De vars föräldrar kvarhölls överlämnades till barnavården, men ledarens fru och barn kvarlämnades. Spaningarna hade visat att de inte var inblandade i verksamheten. Inledningsvis försökte de underhålla anläggningen men då donationerna snabbt sinade och medlen på sektens konton frös inne blev det ogörligt. Så småningom försattes Aum Shinrikyo, som numera går under namnet Aleph, i konkurs. Dottern, Matsumoto Rika, får under slutet av 1994 formellt rollen som kultens vice ledare, trots att hon precis fyllt tolv år. I det klan- och familjeinriktade Japan är detta ingen ovanlighet och det höjs inga protester inom kulten mot hennes tillsättning.

Kort tid efter faderns bortförande återkommer polisen och arresterar hennes mor. Den tolv år gamla flickan ser det då som sitt ansvar att försöka förvalta Aum Shinrikyo och deras tillgångar tills dess fadern återkommer från fängelset. En uppgift som vida överstiger en tolvårings förmåga, istället får hon flytta hem till sin mormor. På samma sätt som en japan kan erhålla fina poster enbart baserat på sitt släktskap så utsätts hen för förakt och diskriminering när skon sitter på den andra foten. Myntets baksida är kollektiv bestraffning. Inte så att barnen åker i finkan, men resten av samhället vägrar befatta sig med dem. Exempelvis vägrades hon mantalsskrivning hos mormodern, kommunalkontoret höll sig till en extremt strikt tolkning av lagrummet. Därmed kunde hon inte heller börja i den lokala skolan, när hennes syster, Umi, var nio år gammal kunde hon ännu knappt läsa hiragana, något de flesta skolbarn kan redan innan de börjar första klass.

Oavsett var barnen gick i skolan hade alla skolkamrater instruktioner hemifrån att hålla sig så långt borta från dem som möjligt. Umi har berättat att andra barn skrek åt hennes syskon att de skulle dricka sarin som straff för det hennes far gjort. Tanken att hela familjen bör lida för gärningsmannens brott bottnar naturligtvis i tron att de om de inte bryr sig om sig själva borde de åtminstone bry sig om sin familj, vetskapen att familjen kommer att drabbas skall verka preventivt. Vid flera tillfällen har bloggen försökt påpeka att psykologi inte varit och inte är en japansk paradgren. Att psykopater och narcissister komplett struntar i konsekvenserna av sitt agerande är inte framträdande i det japanska medvetandet. Tyvärr inte heller det sorgliga faktum att bestraffning av barnen inte kan påverka utgången av något som redan skett, men kegare, tanken att ondska och besudling smittar, sitter djupt rotad i den japanska nationalsjälen.

Den yngste av systrarna, Satoka, har drivit en kamp i rättssystemet för total emancipation från föräldrarna, men Japan saknar sådan lagstiftning. Istället har hon i Yokohamas familjedomstol lyckats driva igenom att föräldrarna inte kan ärva henne, skulle hon avlida före dem. I samband med den rättegången beskrev hon hur fadern tillagat en omelett med finkrossat glas som hon tvingades äta när hon var sju år gammal. Hon och den ene av bröderna vill inte ha med de andra syskonen att göra, ett tydligt tecken på just hur långt den kollektiva skuldbördan kan gå när pressen från det omkringliggande samhället blir för tungt att bära.

Det tog nio år efter arresteringen innan systrarna fick träffa sin far i fängelse för första gången. Rika har beskrivit hur stark chocken var. Han hade tappat hår och tänder, var totalt blind (han hade tidigt problem med synen) och närmast en sticka. Som ledare för kulten lade han på sig åtskilliga kilon. Han yrade mest obegripligheter och ingen av systrarna kunde etablera en direkt kontakt med honom. Sedan flera år tillbaka vägrar han helt att ta emot möten. De enda gångerna han lämnar sin cell är för att tvätta sig eller promenera i rastgården.

För bloggen har sarin gasattacken också en personlig dimension. Jag var den 20 mars 1995 på väg ned för att ta Hibiya linjen från Kamiyacho stationen. Halvvägs ned mot stationen kom det ett gäng salaryman, japanska tjänstemän i blå kostym, vit skjorta och röd slips, mot mig. Det innebar att ifall jag började småspringa skulle jag hinna med nästa tåg, men lunkade jag på i min lata gångstil blev jag tvungen att vänta på tåget därefter. Lyckligt nog tog lättjan överhanden. När jag kom fram till trapporna vid ingång 4b var folk på väg upp. Många av dem hostade och harklade sig. Lite efter kom en äldre kutryggig gråhårig dam och hade tydliga besvär med andningen. Jag erbjöd mig att hjälpa henne uppför trapporna och då det låg en jourbutik en liten bit bort inhandlade jag en flaska vatten som hon fick. Frågade henne om hon klarade sig och hon tackade mig och nickade att jag skulle gå ned och ta tunnelbanan. Jag hade nu missat åtminstone två tåg, men var fortfarande ute i god tid.

Men när jag kom ned vid biljettautomaterna sprang personalen bekymrat omkring, flera av dem hostade värre än den gamla damen så jag beslöt mig för att vända på klacken snabbast möjligt och småsprang, trots en vidlyftig lekamen, upp för trapporna jag just släntrat ned för. När jag kom upp var damen borta, men tjutande brandbilar och ambulanser med sirenerna påslagna närmade sig i snabb takt. Jag kände efter hur jag mådde och även om hjärtat klappade fort hade jag inga problem med andningen och beslöt mig därför för att återvända till min arbetsplats. Intuitivt visste jag att min frånvaro på det möte jag var på väg till inte skulle märkas.

Men istället för att gå till kontoret gick jag upp i min lägenhet (bodde i samma hus som jobbet [undvik det till varje pris] några våningar högre upp) och slog på TVn. Riktigt nog, det dröjde inte länge innan de normala sändningarna avbröts för extra insatta nyheter. Först visste naturligtvis ingen riktigt vad som hänt, men mödosamt fick journalisterna ihop en bild av det som skett och att det varit en noggrant koordinerad gasattack som syftat till att ha ihjäl maximalt antal byråkrater för att få regeringen att kollapsa. Senare fick jag också klart för mig att det tåg som attackerats inne på Kamiyacho station hade haft en påse med sarin gas i en av de främsta vagnarna, medan den ingång jag använde låg i anslutning till den sista vagnen. Och ännu längre senare lärde jag att de långa tågen suger med sig luft ur stationen in i tunnlarna mot färdriktningen. Lyckligtvis var tågen i motsatt riktning inte lika frekventa i morgonrusningen då de flesta inom statsförvaltningen är bosatta mot Shinagawa och Yokohama hållet. Ett tåg i den riktningen som lämnat stationen tiotalet sekunder före det andra tåget hade dragit med sig gasen gentemot den ingång jag använde.

Så när jag läser om Matsumoto Rika och hur hon och hennes syster behandlats är det med lätt blandade känslor. Rationellt finns det en kognitiv acceptans för att hon är skuldfri, hon hade trots allt inte ens fyllt tolv år när det inträffade. Samtidigt, hade tågen gått lite annorlunda, eller jag köpt en biljett och gått in på perrongen är det inte uteslutet att du aldrig haft möjlighet att läsa denna blogg. Och vem vet, gick det en liten flicka runt som hejade på sin far inne i Aum Shinrikyos läger? För den som vill veta mer om Matsumoto Rika och hennes förhållande till fadern och Aum Shinrikyo rekommenderas hennes blogg. Den är förvisso på japanska, men inte särskild komplicerad sådan, kanske kan Google Translate vara till hjälp.

3 tankar om “Att växa upp som barn till Japans värste massmördare

  1. Ping: Liten språklektion i arkaiska uttryck 15 | 歴史館

  2. Ping: Vila i frid Heisei, välkommen Reiwa | 歴史館

  3. Ping: De japanska mordens historia | 歴史館

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.