歴史館

Japan förklarat ur ett historiskt perspektiv

Reseservice redan på 1600-talet

1 kommentar

I ett tidigare inlägg tog bloggen upp frekvensen av automater i Japan. Förhoppningsvis framgick det att bekvämlighet var den främsta faktorn för deras existens. Och just bekvämlighet, särskilt för resenärer har en lång tradition i landet. Redan under Nara perioden, alltså 700-talet, talade man om gokishichido (五畿七道), de ”fem distrikten och sju vägarna”. De fem distrikten benämns också, än idag i modern japanska för kinai som i stort motsvaras av kansai eller området runt Osaka, Kobe och Kyoto, då hette distrikten Yamato (Nara), Yamashiro (Kyoto), Settsu (Osaka), Kawachi (Sakai) och Izumo (Wakayama). Dessa var det sammanhållna centrala Japan och härifrån utgick de sju vägarna som var, Tokaido, Tosando, Hokurikudo, Sanyodo, Sanindo, Nankaido och Saikaido. Tre av dessa lever kvar som namn på Shinkansen linjer, nämligen Tokaido mellan Tokyo och Osaka, Sanyodo mellan Osaka och Fukuoka samt Hokurikido mellan Tokyo och Kanazawa som färdigställdes 2016. Sanindo är under utbyggnad, för närvarande binder den samman Osaka med Tottori, men tanken är att den skall gå ända ned till Shimonoseki, precis som den gamla vägen.

Till skillnad från våra förfäder som färdades över haven med fartyg så färdades japanerna således på anlagda vägar. Och det var inte upptrampade stigar utan vägar gjorda utav stenbeläggningar, inte helt olika de som romarna anlade för att hålla samman sitt imperium. Dessa vägar kom att få avgörande betydelse för Japans utveckling och blev även en tillgång ur nationellt säkerhetsperspektiv. Men främst bidrog de till att främja handel mellan de olika distrikten. Detta bidrog till uppkomsten av lokala specialiteter och då en skicklig tillverkare kunde nå kunder långt bortom de närmsta byarna uppstod ett kvalitetsmedvetande som fortfarande sitter djupt i ryggmärgen på japanen. Att otaku kulturen uppstått i Japan är långt ifrån någon tillfällighet. Följden blev att det längs vägarna uppstod butiker som inhandlade en liten del av de olika specialiteter som forslades runt på oxkärror för att kunna förse närområdet med dessa produkter.

Vissa områden välsignades med stark bambu, andra med vass lämplig att väva sandaler, åter andra med bambu som avsatte många bambuskott (en delikatess), det fanns sjöar och floder med sötvattensfisk, andra med bräcktvattenfisk och kustbyar som tog in havsfisk och sjögräs. På det här sättet kom det att distribueras ut till befolkningen och de som inte bodde i närheten av sjöar och floder kunde ändå tillgodogöra sig sötvattensfisk och bergsbyar fick sjögräs till sin soppa. Det skapade en nationell kultur och identitet vid en tid då nationalstaten som begrepp egentligen inte existerade. Kina var ett imperium med lydstater, Europa bestod av kungariken som behövde kyrkan för att utöva sin makt eller nomadfolk som fortfarande befann sig i rörelse. Japan hade enats under Himlens Regent även om det fortfarande fanns folkslag i periferin som motsatte sig en centralmakt. Kulturell och språklig samhörighet underlättades av vägarna som nådde alla rikets avkrokar. För en europé blev det en verklig ögonöppnare.

Engelbert Kaempfer spenderade två år, 1691 och 1692, som legationsläkare vid den holländska handelsstationen i Dejima och som läkare ingick han i den delegation som avlade artighetsvisit årligen hos shogun i Edo. Han kom därför att färdas fyra gånger längs Tokaido, två gånger emot och två gånger ifrån Edo. De här reseskildringarna upptar nästan hälften av hans stora verk om Japan som först kom ut poststumt 1727. Hans resa till Edo från Nagasaki gick först tvärs över Kyushu, därefter med båt till Osaka och därifrån längs Tokaido till Edo. Hans första notering är att landsvägen var minst lika överbelastad som gatorna i Europas största städer. ”Japanerna är ett resande folk”, skrev han. De som tog mest plats på vägarna var deltagarna i ”växelvis tjänstgöring”, sankin kotai hade drygt 50 år på nacken när han anlände. Provinsfurstar var ålagda att spendera halva året i Edo och det innebar att någon av dessa processioner alltid var ute på vägarna. Kaempfer skriver att den holländska delegationen rörde sig snabbt och ifall de kom ifatt en procession framförd av en större provinsfurste kunde det ta tre dagar från det de stötte på processionen tills de var framme vid furstens palankin.

Han skriver att processionen kunde uppgå till 20 000 personer, men hans översättare har korrigerat den siffran till 2 000 då den ansågs som allt för otrolig. Oavsett storleken behövde de tillgång till toaletter, övernattning, utspisning, hästbyten, pauser för bärarna och all möjlig annan service. Därför fanns det redan ett utvecklat reservationssystem och det var inte ovanligt att komma in i en by längs vägen bara för att mötas av en skylt som annonserade att furste Så-och-så redan bokat alla lokaliteter. Då var det bara att fortsätta till nästa, eller nästa by igen för att komma över lediga rum. Detta var emellertid mindre av en börda än man skulle tro. Den som någon gång besökt Japan noterar snabbt att det är väldigt otydligt var den ena staden slutar och nästa börjar. Likaledes var det längs Tokaido, Kaempfer överraskades över att ”byarna växt samman” och om det inte var för att de märkts ut med skyltar skulle inte heller han vetat var den ene slutade och nästa började.

Han imponerades av deras förmåga att hålla takten och aldrig komma ur balans, men upprördes över att palankinbärarna lyfte upp sin kimono och stoppade in i sin fundoshi, dåtidens kalsonger som var ett långt tygstycke som intrikat virades runt skrevet och höften. Uppenbarligen uppskattade han inte deras nakna rumpor, ett tidigt besked på den kristna och den shintoistiska sexualsynen. Likaså irriterade han sig på deras agerande när det kom processioner från motsatt håll, de ”lyfte hälarna högt som om de skulle sparka sig själv där bak, kastade fram ena armen så att det såg ut som om de simmade genom luften”. Däremot noterade han med tillfredsställelse att när provinsfursten tog paus någonstans, om så bara för ett toalettbesök lämnade han alltid en oban, ett stort mynt, i dricks.

En grupp som minst lika frekvent kom resande var pilgrimer till Ise, Shintos främsta helgedom i det som idag heter Mie. ”Särskilt många kommer från Edo och Oshu”, skrev han. Oshu är alla territorierna på norra Honshu. Med tanke på hur strikt Tokugawa samhället var, förvånades han över hur många av dem som reste utan skriftligt tillstånd, men när de väl avlagt sitt besök vid Ise helgedomen utfärdade prästerna ett besöksbevis och ett slags fribrev där provinsfursten ombads att förstå deras saktmod. Detta accepterades av furstarna och ledde till en smärre reseboom under 1700-talet. Många av dessa resenärer var fattiga bönder och Kaempfer såg flera som ”låg längs vägarna, sjuka eller döda”.

En annan grupp av pilgrimer kallades junrei och deras mål var att besöka de 33 viktigaste tempel som dedikerats till Kannon som kändes igen på de träbrickor de bar om halsen med namnen på de tempel de besökt. Till skillnad från andra pilgrimer så tiggde de inte, i gengäld spelade de något instrument. Kaempfer nämner dock inte huruvida de erhöll ersättning för underhållningen. Vidare noterar han att under vintertid kom han i kontakt med nakna resenärer, de var endast klädda i lite vävd vass runt det mest privata.

Det stora antalet téhus, gästgiverier, restauranger, pausstugor och souvenirbutiker medförde också att vägarna fylldes av handelsresande. Sakébryggare, grosshandlare i té, fiskegummor, sandalvävare och andra fick bra avsättning för sina produkter och Kaempfer noterar att en stor del av leveranserna skedde nattetid för att inte störa processionerna. En tradition som lever kvar i stora delar av Japan, motorvägen mellan Tokyo och Nagoya är nattetid i princip en lastbilsväg, personbilar ger sig ut där på egen risk.

Han noterade också att gästgiveriernas prostituerade kom ut på verandan efter lunchtiden. Där satt de och försökte ropa in passerande som kunde tänkas vara i behov av ett litet eftermiddagsnyp för förnyade krafter. Inropningen har också blivit en tradition i japansk kommersialism. Alla som stiger in i en butik välkomnas av ett käckt irasshaimase dels för att uppmärksamma andra anställda på att det finns en kund som kan behöva assistans och dels för att kunden skall veta att hen är sedd.

Redan för mer än 300 år sedan var japanen van vid tillgång till allehanda produkter och service under sitt resande. Att dagens Japan därför har ett överflöd av jourbutiker och automater, ofta inom ett avstånd av 50 – 100 meter, även på landsbygden, är således inget att förvånas över. Traditionen lever starkt vidare och istället är det japanen som förvånas över hur undermålig servicen är för resenärer när de kommer utomlands.

En tanke på “Reseservice redan på 1600-talet

  1. Ping: Japanska turismens historia | 歴史館

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.