De japanska teckenspråken

2018-01-27 av rekishikan 4 kommentarer

Bloggens handikapp är många. Övermod, fåfänga, inbilskhet, fetma och ett tidigare i golf, för att nu nämna några. Men lyckligtvis inte något av de fysiska handikappen, det som tydligen numera skall betecknas funktionshinder eller nedsättning. En viss närsynthet kanske räknas dit? Ej heller har det funnits någon i bloggens omedelbara närhet som varit föremål för detta, insikten är således begränsad och empatin rotad i något slags obekväm tacksamhet över att själv inte vara drabbad. Men som nämnts i ett tidigare inlägg, blev bloggen, på den tiden den var en uppnosig spalt, ordentligt påverkad första gången kontakt med en blind (får de kallas det, numera?) japan uppstod. Innan bloggen ens var en spalt, utan knappt mer än en ingress, levde den i villfarelsen att teckenspråk var globalt universellt. Att döva (får de kallas det, numera?) kunde kommunicera med sina gelikar över hela världen så att det fanns något slags silverkant på molnen. Bloggen är numera kunnigare än den gamla ingressen.

Den som eventuellt vid läsningen av rubriken fick för sig att bloggen testat opiater kan vara lugn. Valet av pluralis är medvetet, och befogat. Inte nog med att nästan varje land har utvecklat ett eget teckenspråk, Japan utvecklade tre. Bloggen anser nog att FN här har en grannlaga uppgift att försöka åstadkomma ett globalt teckenspråk. Kanske en gemensam kod för de femtusen vanligaste orden. Att sedan en döv i Sverige har föga behov av ett tecken för risplanta medan en motsvarande japan klarar sig utan tecken för renkött eller fläskpannkaka är naturligtvis inget att förvånas över. Det går säkert att ha dialekter inom teckenspråk precis som i vanliga språk. Men varför i all världen mer än ett teckenspråk inom ett och samma land? Uttalsskillnader är knappast något som behöver slå igenom i dövspråk. Problemet är istället den japanska grammatiken och de agglutinerade ordkonstruktionerna.

Det japanska ordet för teckenspråk är shuwa eller ”handprat” (手話) och det har en förvånansvärt kort historia i Japan. I det ovan länkade inlägget framgår att fysiska handikapp ansågs som skamligt och under militärstyret som dominerat sedan 1200-talet har den synen säkerligen varit både brutalare och mindre accepterande. Det är inte förrän Japan öppnar upp sig och kommer i kontakt med handikappade i USA och Europa som synen sakteliga skiftar. En skada på hörselben har inget med den kognitiva förmågan att göra, men den insikten tog inte riktigt fart förrän efter andra världskriget. Militarismen och dess syn på sig själva som något slags övermänniskor bidrog starkt till utvecklingen eftersom japanerna insåg att de behövde en diametralt motsatt syn på människan för att skapa ett samhälle kännetecknat av omtanke och inkluderande.

Det medförde att Nihon shuwa (NS) eller ”japanskt handprat” (日本手話) i största mån försökte inkludera de gester som redan användes i språket av hörande. ”Tummen upp” på japanska betyder inte bra, eller kör utan det betyder man, karl. Precis likadant är det med lillfingret, knyt näven och håll lillfingret rakt upp och du syftar på en tjej, kvinna. Håll upp bägge händerna på detta sätt och gör en cirkel bak mot bålen och du har orden i deras pluralform. Dessutom tillkommer en del egenheter rotade i de kinesiska tecknen. Ett tecken för mig eller jag är 自 medan tecknet för näsa skrivs 鼻 lägg märke till att den översta delen är detsamma som jag tecknet. När japanen pekar på sin näsa menar hen således inte näsan utan jag, där vi istället brukar peka på bålen. Japanen syftar således på den övre delen av tecknet för näsa då de är identiska.

Det andra teckenspråket kallas Nihongo taio shuwa (NTS) eller ”handprat applicerad på japanska” (日本語対応手話) och de som använder Nihon shuwa ogillar det starkt. NTS används främst av de som drabbas av hörselnedsättning i vuxen ålder eller på annat sätt har hörselproblem utan att ha total hörselförlust. NS användare kallar det nedlåtande för shushi nihongo eller ”daktyljapanska” (手指日本語), implicit att det inte är ”handprat”. Problemet för många är att det är det teckenspråk som lärare i dövskolor huvudsakligen nyttjar.

Precis som Sverige har Japan starka dialektala skillnader. Så pass starka att de även slår över i teckenspråket. På Youtube finns en hel serie video där far och dotter diskuterar det japanska teckenspråket. Videon är av naturliga skäl utförd på japanskt teckenspråk, men den som läser japanska har stor behållning av det ifall man är nyfiken på hur det fungerar i Japan. Nedan en video som diskuterar just de dialektala skillnaderna i teckenspråket. Även på en begränsad plats som Okinawa finns det dialektala skillnader mellan norra delen av prefekturen och den sydliga. Den som eventuellt är nyfiken på att bättre förstå de dialektala skillnaderna i japanskt teckenspråk bör besöka denna hemsida, i tabellen till vänster finns en ordlista där man väljer ett ord, under den kan man välja mellan en 70-åring och en 30-åring, därmed färgläggs de olika prefekturerna och man klickar på den dialekt man vill kontrollera.

För den som eventuellt skulle vilja ha några fraser att tillgå kan schemat nedan vara till hjälp.