歴史館

Japan förklarat ur ett historiskt perspektiv

Kejsarmord eller naturlig död – frågan lever efter 150 år

1 kommentar

Japans historia vimlar av olösta mysterier. Ett av de största gäller Oda Nobunagas död 1582, ett annat dödsfall som också förvirrar historikerna är kejsare Komeis, den siste kejsaren av den gamla stammen. Han gick bort den 30 januari 1867, endast 35 år gammal. De sista fyra shoguners styre sammanfaller med hans tid som kejsare, från Ieyoshi, Iesada, Iemochi och den siste, Yoshinobu, ofta kallad Keiki då tecknen för hans namn var svårlästa. Kejsaren var antingen stor patriot eller gedigen xenofob beroende på perspektiv. En sak är säker, han ville inte släppa in västerlänningarna som allt ivrigare knackade på och ville etablera handel med Japan.

Att Komei var kejsare under en turbulent tid vittnar inte minst alla nengo (年号) om, alltså de kalendariska benämningar som används för den japanska tideräkningen. Sedan sonens tid, Meiji, används endast ett nengo för en regentperiod. Men under Komei användes inte mindre än sju olika nengo. De var Koka, Kaei, Ansei, Manen, Bunkyu, Genji och slutligen Keio, bytena skedde varje gång de ville försöka ändra landets kurs i en mer lyckosam riktning och i samband med att en ny shogun tillträdde.

Han var endast 16 år när han intog Krysantemumtronen och precis som sina företrädare var han isolerad från de politiska besluten, men han hade näsa för de politiska strömningarna. I takt med att européernas enträgna försök blev allt mer påtagliga delades landet i två läger. De som ansåg det oundvikligt att ge efter för deras överlägsna vapenmakt, som shogun och hans styre, och de som ansåg att Japan borde försvara sina gränser till siste man. Kejsaren insåg att hans inneboende förakt och hat mot utlänningar var en naturlig tillgång för att bygga upp ett stöd hos den andra sidan. Dessa fanns främst bland yngre samurajer i Satsuma och Choshu (Kagoshima och Yamaguchi i dagens termer) som insåg att kejsaren kunde utgöra en samlande symbol för deras sida.

När väl de rebelliska samurajerna fällt shogunatet och tagit makten kom de till insikt att det inte gick att ”kasta ut barbarerna” som varit deras stridsrop under kampen. De vände bokstavligen på en femöring och tog över de förhandlingar med USA, England och Frankrike som inletts tidigare. Därmed hade de också i princip begått majestätsbrott. De kunde exempelvis glömma att deras provinsfurste skulle utnämnas till ny shogun och att en fjärde dynasti skulle ta vid. Kejsaren hade haft sex barn, fyra döttrar och två söner, av dem var det endast en som var i livet, en 14-årig klen gosse som för eftervärlden blev känd som kejsare Meiji. För samurajerna var han den perfekta galjonsfiguren. Ung och oerfaren, men uppfostrad i kejserlig pompa och ståt. Därmed uppstår frågan vad de skall göra med fadern.

Den inom hovet som varit kejsarens främsta rådgivare i politiska spörsmål, Iwakura Tomomi, hade inledningsvis stöttat de inom shogunatet som förordade ett närmande mellan shogun och kejsarhus, som japanerna kallar kobu gattai (公武合体) och det främsta beviset för denna inriktning var giftermålet mellan Tokugawa Iemochi, den näst siste shogunen, och prinsessan Kazu-no-Miya, kejsare Komeis yngre syster. Inledningsvis hade detta en lugnande effekt på såväl de som stöttade kejsaren som de som föredrog shogunatets politik. Men Iwakura kom allt mer till insikt att motståndet mot de långnästa barbarerna var meningslöst. Japan hade varit isolerat för länge och saknade vapen som kunde stoppa kanonbåtar eller kulsprutor. En Gattlingkulspruta var en enkel match mot 100 samurajer med de skarpaste av katana. Därmed var han också på kollisionskurs mot sin egen kejsare.

Inom hovet var man van vid en loj kejsare som åt och drack, drack och åt, kopulerade och skrev poesi samt emellanåt utförde en del reningsriter vid de olika tempelsektionerna inom kejsarpalatsets tomt. Komei däremot var aktivt involverad i de olika anti-shogun initiativ som förekom och tog gärna emot delegationer för att ge dem sitt moraliska stöd. Hovet oroade sig därför ständigt för hans hälsa, men en genomgång av hans livmedikus anteckningar och journaler visade att han var vid god vigör.

Trots detta fick han, åtminstone enligt journalen, en feberattack i januari 1867. Diagnosen löd på smittkoppor och några dagar efter det fick han en våldsam attack av kräkningar och diarré som han avled av. Redan vid denna tid fanns det gott om personer som ansåg att hans död var väl lämplig. Trots hans motstånd mot västerlänningarna var han ändå en fast anhängare av shogunatet, inte minst eftersom hovet för första gången på mer än 500 år spelade en större politisk roll. Hans död innebar att de anti-shogunala krafterna fick fritt spelutrymme. Och den som mer än någon annan drog vinstlotten av hans bortgång var just Iwakura Tomomi. Under ett fortsatt samspel mellan hovet och shogunatet hade han degraderats till en underordnad roll. Istället blev han den nya tidens främste politiker och samhällsomdanare, en roll som hedrats med att avbildas på 500 yen sedlarna, numera ersatta av mynt.

Ett flertal röster höjdes också för att det inte var Komeis son Mutsuhito som tog över efter sin far. Istället skall Iwakura ha valt ut en ättling från södra hovet – norra hovet hade innehaft tronen sedan Go-Kameyama lämnade tronen ifrån sig 1392 – vid namn Omuro Toranosuke som en lämpligare kandidat. För en modern läsare kan detta tyckas märkligt, men det finns historisk precedens. Dessutom visste få hur kejsarens barn såg ut, de levde isolerade bakom bambujalusier. Rent praktiskt förelåg således inga problem. En jämförelse av porträtten på Komei och Meiji överbryggar inte direkt misstankarna. Komei har ett smalt ansikte med vek haka och tätt sittande ögon, medan Meiji har ett bredare ansikte, långt mellan ögonen och en fastare haka. Självfallet är det drag han kan ha ärvt av sin mor, och hur hon såg ut vet vi inget om. Kvinnorna avbildades sällan och beskrevs huvudsakligen med svepande penseldrag som ”en skönhet” eller ”bondaktig”.

Historiker har framfört önskemål om att gräva upp Komeis grav på Sennnyu-ji templet i Kyoto, dels för att ta DNA prov, men också för att undersöka om det finns spår av gift i kvarlevorna. Hovbyråkratin, på japanska Kunai-cho, har konsekvent förvägrat framställningarna med motiveringen att dåtidens kejsare var levande gudomar – alla de namn som används om dem är deras buddistiska dödsnamn – och att andarna skulle uppröras om det började rotas i deras viloplats. Ingen politiker har ännu haft modet att upphäva deras beslut, ej heller har det gått att överklaga till domstol. Denna förvägran bidrar inte exakt till att frågan om vad som skedde med kejsare Komei kan läggas till handlingarna.

I modern tid har det även varit underlag för en politisk kontrovers. Takehara Shinichi, en oberoende politiker, tidigare borgmästare i Akune, en mindre stad i norra Kagoshima, gick ut och talade öppet om det som bloggen redovisade i stycket ovan. Med den skillnaden att istället för Iwakura så var det Ito Hirobumi som skulle ligga bakom komplotten. Intressant nog tystades han ned mycket snabbt och förvisades ur politiken på fem år. Det visar hur känslig frågan är 150 år efter det inträffade.

En tanke på “Kejsarmord eller naturlig död – frågan lever efter 150 år

  1. Ping: Den ofrivillige shogunen | 歴史館

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.