歴史館

Japan förklarat ur ett historiskt perspektiv

15 saker jag skulle sakna från Japan

1 kommentar

En av de vanligaste frågorna bloggen utsätts för är vad saknar du mest av allt från ditt hemland? Det fick mig fundera på svaren åt andra hållet. Vad skulle jag sakna mest av allt från Japan? Konklusionen var att det var en hel del, inget som direkt gick att vrida ur en disktrasa precis. Här följer en lista, förvisso numrerad, men den inbördes ordningen kan diskuteras. Men ju högre upp desto större saknad, i stort sett.

  1. Språket – 日本語

    Det är ingen hemlighet att japanska är ett svårt språk, det tar tid att lära sig och betydligt längre tid att bemästra. Det är således en kostsam investering att behärska japanska, bloggen har betalat dyrt för utbildningar på olika privata institut. Det finns ingen motsvarighet till Sfi och när bloggen var en pluggis så skrattade CSN mig rakt upp i ansiktet vid min förfrågan om studiemedel. Således var jag inte bara tvingad att betala dyra kursavgifter, jag var också tvungen att hitta någon form av inkomst vid sidan om studierna för att betala hyra och hålla svälten på andra sidan dörren. Eftersom möjligheten att nyttja japanska på svensk mark är begränsad blir det till en investering med negativ avkastning. Med japanska förhåller det sig också så att man lär sig något nytt nästan dagligen, man blir aldrig färdigutlärd. Bloggen tyr sig till en illusion att den sortens hjärngympa skall hålla Herr Alzheimer på behörigt avstånd när kroppens övriga sammanbrott blir verklighet.

  2. Japanerna, särskilt kvinnorna – 日本人、特に可愛い大和撫子

    Japan hade naturligtvis inte varit Japan om det inte vore för japanerna. Som alla andra folk kan de vara tvära, irriterade, småaktiga, fisförnäma och kyliga. Men för det mesta är de nyfikna, varma, generösa, roliga, påhittiga, småtramsiga, energiska, omtänksamma, välkomnande och exempelvis hjälpsamma. Detta gäller både män och kvinnor. Männen har en något grövre yta man inte tränger igenom första eller andra gången, det tar lite längre tid att komma dem in på livet. Men när de når insikten att man faktiskt förstår dem och sympatiserar med deras situation kan de plötsligt öppna upp sig till en helt oväntad nivå. Japaner utomlands, och detta gäller också Sverige, är inte som de hemgrodda. De assimilerar snabbt allt det i den främmande kulturen som de gillar. Japaner i Stockholm, Eskilstuna, Göteborg eller Lund är således inte riktigt som de är i Sendai, Kure, Shimonoseki eller Noboribetsu.

    På den här bloggen är det inga svårigheter att hitta inlägg som är kritiska mot japanska kvinnor. Det beror på att de vänder sig till svenskar som är renons på kunskap om japanskor. Bloggen med sin erfarenhet vet precis hur man navigerar hajinfekterade vattenhål. Därmed undviks också med lätthet alla de fällor som en stackars nybörjare garanterat hamnar i. Japanskor utgör kvalitativt kompetenta hustrur, men bara så länge de blir omhändertagna. Men de utgör ärevarvsvärdiga älvlika älskarinnor, sedefördärvande sexualspecialister som är totalfokuserade på ditt välbefinnande när de är din älskarinna. Varför denna gigantiska skillnad?

    Enkelt uttryck beror det på den roll de valt att gå in i. Hustrun är primärt moder och fokuserar på barnen, mannen är som en blindtarm. Han bara finns där och så länge han inte infekterar henne tolereras han, annars opereras han bort. Oftast inom äktenskapet. Älskarinnan däremot har kopplat sitt eget välbefinnande till att fokusera på mannen. Därmed utvecklar hon också en uppsättning förmågor, allt från umgängesformer till sexualatletisism som hon behärskar till fullo, typiskt för den otaku kultur som genomsyrar deras inställning till det de sysslar med. Att hitta en japansk älskarinna i Sverige är en grannlaga uppgift. På sin höjd får man nöja sig med en otrogen hustru. Milsvid skillnad.

  3. Servicenäringar – サービス産業、ピンクカラー

    Sverige lider under ett IKEA syndrom. Martin Timmel skall lära oss fixa allting hemma själv, bra man reder sig själv. I helvete heller. Ack så skönt det är att bara lyfta på luren, numera tappa på en app, så kommer de och hämtar din tvätt, levererar mat, städar din bostad, hämtar bilen och tar den till verkstan. Har du träffat folk på krogen som insisterar på att du bör prova åtminstone fem olika sorters Awamori, så ringer du en Daiko när det är dags att bege sig hemåt. De tar inte bara hem resterna av ditt forna jag, utan även din bil. Leder dig upp till bostaden och överlämnar nycklarna till en måttligt road hustru som genast är tvingad att le, buga och tacka för deras insats. Därmed lättar trycket med åtminstone 30 %, istället för en åthutning blir det ett ”oj, oj, kanske bäst att du lägger dig ned”.

    Gör-det-själv mentaliteten har tyvärr också inneburit att de som utför service, från universitetsprofessorer till trädgårdsmästare (finns de?) och lokalvårdare (f.d. städare) har en ständigt sjunkande status. En gång i tiden var en professor bättre avlönad än statsministern och utrustades med lektor, två adjunkter, en halvtids sekreterare och ett antal doktorander. Idag tvingas hen att förhandla om sina undervisningstimmar för att få tid över till forskning. En lat drul som bloggen föredrar att lyfta luren och be sprithandlaren leverera en back pilsner, sushihaket kommer upp med en 20 kan omakase och en avsugning av dam med smala fingrar och långa naglar anländer via grannskapets vänliga deriherusu. Försök hitta det i Gula Sidorna. Särskilt klockan 22 en söndag.

  4. 100 yen shop – 百均

    Under 80-talet hade Japan rykte om sig att vara dyrt, och det kunde det vara. Det skulle läggas guldskrap i drinkar och ovanpå sushi. Chanel, Vuitton, Hérmes och Armani öppnade en ny butik i veckan någonstans i Japan. Januari 1991 gick allt på röven. Japan håller fortfarande på att ställa om sig. En av de bättre konsekvenserna av den pysande bubblan är 100 yen butiker som exempelvis Daiso. Grundprincipen är att allt skall kosta 100 yen (efter skatt i realiteten 108 yen) och deras utbud är enkelt uttryckt, suveränt. 100 yen är lite drygt sju kronor, deras varor kostar således under tian, vissa dyrare undantag för större produkter förekommer (200, 300 och i något specialfall 500 yen), men mer än 90 % av utbudet ligger fast på 100 yen. Förvisso har Japan haft deflation, men det är en stark bedrift att hålla den prisnivån i snart 25 år. I Sverige finns väl i princip TGR och deras varor ligger väl närmre 20 kronor än 15? Utbudet däremot är inte ens 5 % av det du finner i en välsorterad Daiso. Helt i enlighet med övriga servicenäringar kan du handla där fram till elva på kvällen och i storstäder är de ofta öppna till ett eller två på natten (fyllehundar behöver liten present med hem till hustru).

  5. Don Quijote – ドンキ

    Nix, det handlar inte om Cervantes tragiska anti-hjälte, utan om en superbillig varuhuskedja. Den kan också ses som en konsekvens av den spräckta bubblan. De har bland annat specialiserat sig på parallellimport och legotillverkning i Kina. Allt som kostar mer än 100 yen finns här, men är påtagligt billigare än exempelvis Jula, Överskottslagret och Claes Ohlsson. Ungefär 20 % av varuutbudet ersätts varje månad i en ständig jakt på billigare priser. Det innebär att vid varje besök, såvida man inte besöker det några gånger i veckan, finns det alltid nya intressanta produkter att upptäcka. Tyvärr tycks de billiga priserna också bli ett incitament att förköpa sig. Ett bevis på att konceptet fungerar. Även på Don Quijote läggs momsen på i kassan, så det blir alltid lite dyrare än man tänker sig när man fyller kundvagnen. Men även här gäller att ifall man räknar bort den svenska momsen så är varorna ungefär 30 % billigare i genomsnitt än i Sverige och en flaska 21-årig Ardbeg kostar en tredjedel av vad Systembolaget vill ha.

  6. Ramen, sushi, yakitori och yakiniku – ラーメン、寿司、焼き鳥及び焼肉

    Tre av dessa är japanska maträtter, den fjärde är koreansk. I Sverige finns det endast snabbramen att tillgå. Den har inget gemensamt med färsk ramen, särskilt när den tillverkats på ett ståhak, inga sittplatser. Platsen där man utvecklat sörplandet till en konstart. Ramenhak är den japanska motsvarigheten till den svenska korvkiosken och har man ätit Scan och Sibylla i 50 år är man rejält trött på det. Variationen är grovt hugget begränsat till kokt eller grillad, smal eller tjock. Även ramen har fyra grundutföranden, soja, salt soppa, miso och märgbenssoppa (populärt på Kyushu), men till det kommer det sedan en uppsjö av regionala och lokala variationer och inte minst de tillsatser som hamnar med nudlarna i soppan. För runt 35 kronor får du en hel måltid.

    Sushi i Sverige är en katastrof, sorry det finns inget annat sätt att uttrycka det på. Det första problemet är att svenska sushikockar inte begriper piss om ris och hur det skall hanteras vid tillverkning till sushi. De allra flesta ställena använder sig av Thairis. Det är som att doppa saltlakrits i ketchup och lägga det på en pannbiff. Sedan finns det inte tillräckligt bra utbud på färsk fisk för att få till en tillräckligt varierad meny. De allra flesta använder därför fryst fisk och att äta upptinad sushi är som att slicka röv på en 80-årig kärring med flatulensproblem. Så i Sverige blir längtan efter riktig sushi stark, även billighetskedjor som Kurazushi, Hamazushi och Sushiro är små himmelriken jämfört med det som serveras på de allt för överflödiga sushikrogarna. Bloggen kan tänka sig att det eventuellt i Stockholm kan ha dykt upp någon sushikrog som satsar på kvalité, men även då ligger prisnivån på minst det dubbla jämfört med Japan, skulle jag tro och jag tvivlar på att den finns chutoro, otoro, mabuku, hamachi, kurodai, eller tobiko på menyn.

    Yakitori, särskilt när den är träkolsgrillad, är ateistens svåraste argument mot religionen. Om Gud inte funnes hur kan yakitori ha uppstått? Den är omöjlig att besvara, det är bara att acceptera att himlen manifesterat sig genom små bitar av grillad kyckling på det jordiska. Det som ger yakitori religiösa övertoner är egentligen inte smaken, även om den dansar runt på tungan, utan kombinationen av social isbrytare, pilsnertillbehör, sakéförhöjare och budgetansvar. På en liten pinne träs fem, sex eller sju bitar av an kombination av en kyckling som offrat allt utom den sista fisen den släppte i samband med sin slakt. Rumpan, hjärnan, hjärtat, lever, njurar även stora delar av skelettet går att trä på en pinne och rotera över en bordsgrill. Näbben och fötterna går till grisföda. Då återstår yakiniku och i samband med det kommer vi osökt in på nästa kategori.

  7. Allt du kan äta och dricka – 食べ放題、飲み放題

    I Sverige är Happy Hour ett vanligt fenomen att försöka locka kunder till krogen innan den stora rusningen infaller sig. I Japan gör de det genom att erbjuda allt du orkar stoppa i dig, som regel med en två timmars begränsning. Priserna varierar naturligtvis mellan etablissemangens status, men mellan 100 och 200 kronor är det normala. Under dessa två timmar är det således fritt fram att konsumera likt en elefant. Budgeten är naturligtvis anpassat till japaner som tenderar mot fjädervikt. En västerländsk supertungviktare tenderar att kasta deras budget överstyr. Men de flesta attackerar mat och dryck felaktigt. De inleder med stora köttstycken och dubbla pilsner. Garanterad bukfylla. Det är krogens kalkyl att man liksom inte riktigt skall orka den sista halvtimmen.

    Det här systemet är speciellt vanligt på yakiniku krogar. Det finns som regel olika prisnivåer, men alla är tvungen att ta samma meny som den som väljer den dyraste. Annars gick det liksom att nalla på andras menyer. Det underlättar således ifall man är överens innan man träder in. Väl inne placeras man vid ett bord med en stor öppning, oftast cirkulär, i mitten. Häri ryms en gasgrill, ibland även träkolsgrill, därefter får man in tallrik efter tallrik med ox och fläsk i koreansk styckning. Till det kan man även beställa in kimchee, bibinba och andra koreanska delikatesser. I Japan är dessa koreanska krogar lika frekventa som i Korea och oerhört många drivs av koreaner, kvalitén på kimchee skvallrar om ursprunget. Och därmed är vi framme vid en speciell kategori.

  8. Krognäringen – 飲食店

    Japan har ett sanslöst utbud av krogar. Anledningen är snorenkel. Bostaden är inte en plats för socialt umgänge. Det sker på lokal. Enklare att pröjsa och låta någon annan ha besväret. Stå och mickla med något som gästerna kanske inte gillar. På krogen kan de själva beställa. Alla är nöjda och glada. Att stå och hjälpa till i någon annans kök innebär att man inte är gäst utan gratis arbetskraft. Därför täcker krogutbudet också samtliga socioekonomiska strata. Det finns något för allas smak och plånböcker. I Sverige är det platinakort eller socialpeng som krogarna vänder sig till. Antingen megapretentiöst med konstruerade namn, docerande servitörer och misslyckad skulptör som sous-chef, eller husmanskost med ingredienser från slakteriernas avfallslager dåligt maskerat som isterband, pizza eller pannbiff med folköl och husets vin från Aldi i Tyskland.

    Dessutom är en restaurang i Sverige en plats för att äta och dricka, inte en där man knyter nya sociala kontakter, breddar sin kunskapsbas, varvar ned efter en arbetsdag, upptäcker nya smaker (svenska menyer verkar huggna i sten) och involverar sig i heta diskussioner med nya bekantskaper, av alla tre könen. Krogens sociala roll i Japan är betydligt bredare, så krogbesök i Sverige lämnar bloggen med en eftersmak av malört, och det utan att dricka en Bäska Droppar. För vem har råd med det om inte någon annan (firman eller statsrådsberedningen) betalar?

  9. Ärlighet – 清廉

    Helt klart en stor skillnad mellan länderna. För två månader sedan glömde bloggen att stoppa ned en sexpack med pilsner i shoppingväskan. En 75-årig farbror med käpp försökte komma ikapp mig, men då stegskillnaden var betydlig hamnade han på efterkälken. Ropade då med hög röst ”Stoppa utlänningen!”, vad tusan tänkte jag och stannade till. Han höll då upp ölburkarna och jag rusade honom till mötes med en strilande ström av ursäkter och uppskattning för hans insats. Nu går det ju inte att köpa pilsner i svenska snabbköp (men de säljer rävpiss under den falska beteckningen folköl), men jag är övertygad om att även svenskar som uppfattar sig själva som laglydiga och ärliga hade stoppat en sådan sexpack i den egna kassen. Det har hänt något med den svenska ärligheten.

    När bloggen ännu inte ens var en spalt, hade den sortens beteende varit lika otänkbart som i Japan. Skattefifflande direktörer och ämbetsmän som varnas av Riksskatteverkets personal för TV-inslag, Karolinska institutets chefer som vägrar erkänna mygel under Maccharini affären och liknande bidrar till en kollektiv moralnivå som har sjunkit. När de som förväntas utgöra samhällets topp har abdikerat ansvaret som moraliskt föredöme sprider det sig ned i lagren. De som inte har samma utrymme för skattetekniska yvigheter och vänskapskorruption vid tjänstetillställningar får nöja sig med att snabbt grabba åt sig en sexpack pilsner när någon i hastigheten glömt stoppa den i kassen.

  10. Hojen – チャリンコ

    En cykel är en cykel, är väl en cykel? Nja, inte riktigt. Japanska cyklar har nämligen ingen fotbroms. Istället har de två handbromsar, en för att sakta ned farten och den andra för att stanna cykeln. Inledningsvis är det en obehaglig känsla att inte kunna bromsa med pedalerna som man är van vid hemifrån. Men det visar sig att det japanska systemet är bättre anpassat till deras trafikflöde. Japan är backigt, Sverige inte riktigt lika mycket, en handbroms som fungerar som hastighetsreglerare är således mycket praktisk i nedförslut. Genom att pedalerna har frigång när de roteras bakåt blir det enkelt att placera dem i perfekt utgångsläge för när man vill starta. Handbromsen garanterar också att cyklisten inte kan släppa greppet om styret eftersom reaktionstiden riskerar bli för lång. När man väl vant sig vid hur japanska cyklar fungerar retar man sig rejält på Monark och Crescent.

  11. Taxibilar – タクシー

    Chauffören bär alltid prydlig skärmmössa, öppnar dörren åt dig genom en spak från sitt säte, och har alltid vita handskar under körning. Behärskar du japanska kan han också ge dig massor av tips om både det ena och det andra. Skärmmössan och de vita handskarna är ett sätt för chauffören att visa respekt mot kunden och att hen, det dyker upp fler och fler kvinnliga chaufförer, tar sitt yrke på allvar. Att det inte är ett tillfälligt kneg för att få ihop stålar till något inköp eller en resa. Utan att de känner stolthet över att få transportera dig snabbt, smidigt och till ett resonabelt pris till din destination.

  12. Jourbutiker – コンビニ

    Vare sig de heter 7-11, Lawson, Family Mart eller något annat så erbjuder de ett fantastiskt utbud av allt möjligt du kan tänkas ha behov av klockan halv fyra på morgonen. Färdig frukost, juice, nybryggt kaffe, onigiri, nybakat bröd, bakfyllemedicin, återställare (oja, du kan köpa en flaska virre halv fyra på morgonen), batteriladdare till mobilen eller bara ett desperat toalettbesök är bara en del av det de välkomnar dig med. Faktum är att butikens utbud växlar över dagen. Vid lunchtid anländer det mängder av obento som man kan köpa 30 % billigare vid sjutiden, om det finns några kvar. Och det bästa av allt; i Japan har man sällan mer än 500 meter till närmsta jourbutik. I storstäderna är det avståndet snarare 300 meter.

  13. Kollektivtrafiken – 交通網

    Med undantag för bergsbyar och Okinawa har japanen sällan mer än en kilometer till närmsta tågstation, och är det en kilometer dit så har hen en busshållplats betydligt närmre. I storstäderna med sina tunnelbanor är realiteten att det som regel inte ens är 200 meter till en station. I princip innebär det att man kan åka vart man vill i Japan genom att påbörja en kortare promenad, därefter är alltihopa sammankopplat. Och det utan att en enda statlig myndighet har blandat sig i leken (kanske just därför det fungerar) och lagt fram strukturplaner till någon minister som inte kan skilja snabbtåg från färjor.

    Speciellt tågnätet imponerar, inte minst eftersom det aldrig förekommer förseningar annat om tågen tvingats stanna på grund av jordbävning eller någon har begått självmord framför ett inkommande tåg på en tunnelbanestation. Det täcker således allt från Ginza linjen från 1927 mellan Shibuya och Asakusa till Shinkansen som susar fram i mer än 320 km/tim. Just Ginza linjen illustrerar ganska väl hur utbyggt nätet är. På de 14,3 km som täcks av 19 stationer kan man göra inte mindre än 60 olika byten till andra linjer. Faktum är att det är endast på tre stationer det inte går att byta direkt till andra linjer, utan man blir tvungen att gå 200 meter till en annan station.

    För den som behövt gå två och en halv kilometer i snålblåsten till busshållplatsen där det helt saknas information bara för att upptäcka att bussen är tolv minuter försenad, är Japans kollektivtrafik himmelssänd.

  14. Vägarbeten – 道路工事

    Såvida det inte är ett akut reparationsarbete så pågår vägarbetena huvudsakligen nattetid. Det kan man kalla omtanke om trafikanterna. Men i själva verket är det lika mycket omtanke om vägarbetarna, de slipper nämligen massor av störande trafik och kan arbeta någorlunda ostört. Trafikvakterna släpper på och av trafiken i enlighet med flödena och visar vägen med sina lysande batonger, på japanska yudoto, rött när de skall stanna och grönt när det är fritt fram. Ända gången jag stött på vägarbeten där de använder automatiska trafikljus som trafikvakt är när vägen svänger runt ett berg och det blir omöjligt att kommunicera med walkie-talkie. Störningarna av vägarbeten minimeras så långt det någonsin är möjligt.

  15. Fjäderviktsbilar – 軽自動車

    Från början fick motorn inte vara större än 360 cc, 1975 höjdes det till 550 cc och 1990 introducerades 660 cc som övre gräns för motorns storlek. På 50-talet fick fordonen inte vara längre än 2,8 m och bredare än 1 m, numera kan de vara upp till 3,4 m långa och 1,48 m breda, med en maximal styrka på 63 hästkrafter. Nu finns det även elektriska fjäderviktsbilar med en räckvidd på 150 km. De lätta bilarna sliter mindre på miljö och vägar och får därför också vissa privilegier. Den viktigaste är att det inte krävs bevis på parkeringsplats utanför de största städerna. Bilskatten är 3 % mot 5 % för normalbilar, accis och försäkring är också 30 % billigare än för vanliga fordon, men viktigast av allt är att inköpspriset ligger på ungefär halva kostnaden av de större fordonen. De allra flesta människor kör sällan mer än ett par mil om dagen, till och från arbetet, snabbköpet eller annat inköp samt praktiska ärenden. Dagens populäraste modeller påminner om kartonger och är behagligt stora inombords trots deras litenhet.

    Som synes är inget av detta tillgängligt i Sverige och lär inte heller bli det under bloggens återstående livstid. Så därför är min avsikt att nu kasta mig på hojen, plocka upp bakfyllemedicin på jourbutiken, käka yakitori och dricka pilsner på närmsta krog för att snacka japanska med ett antal damer. Putelj på er läsare!

En tanke på “15 saker jag skulle sakna från Japan

  1. Ping: Anledning 16 till att gilla Japan | 歴史館

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.