歴史館

Japan förklarat ur ett historiskt perspektiv

Sverige spelar nu officiellt i division 3

Lämna en kommentar

Och nej, det är inte förlustmatchen mot Bulgarien i VM kvalet som bloggen har i tankarna. Istället är det investeringsförslaget som Trafikverket presenterade regeringen igår där höghastighetståg bidde ett stickspår. Infrastrukturminister Tomas Eneroth, vars panna verkar sulten på resten av ansiktet, lyckades med konststycket att missa en straff på en gipsad målvakt. Sverige stoltserar gärna med sin förmåga att kompromissa över de ideologiska gränserna, men gårdagens förslag är det värsta slagets kompromiss då det sätter rikets framtid på spel.

När bloggen växte upp spelade Sverige i den ekonomiska elitserien, det var vi, Schweiz, USA och Kanada, så småningom ett återhämtat Västtyskland. Radiogrammofonen byttes ut mot en stereoanläggning, Tv:n fick färg, sommarhus inköptes och familjen fick en andra bil, en Volkswagen Carman Ghia. Östra Europa däremot var rena korplagen. I mitten av 70-talet hände något, förutom att ett 44 år långt socialdemokratiskt maktmonopol upphörde hade länder som Frankrike och Italien knappat in på oss. Tekoindustrin flyttade till Portugal och baltstaterna, varvsnäringen kapitulerade inför japansk konkurrens och borgarna förstatligade som den värsta Wigforss. Vi blev, kort sagt, nedflyttade i ekonomins division två. Men vi kunde fortfarande göra bilar, utveckla mediciner och förpacka mjölk, dessutom började platta paket från Älmhult att inta världen. Vi försökte övertala oss själva att vi fortfarande spelade i elitserien. Devalveringar var det självbedrägeri som höll oss på gott humör.

De senaste åren har vi fått ge upp vår bilindustri, Volvo är kinesiskt och Saab havererade i en holländsk skojares fantasier. Farmaceutisk industri har flyttat utomlands, Ericsson tog aldrig till sig smartphone utvecklingen och satsningarna på miljövänlig produktutveckling har hitintills genererat magra resultat. Den stora infrastrukturinvesteringen under 70-talet var kärnkraftverk, men den kom av sig redan när domaren blåste igång första halvlek. Den fick avblåsas då statsministern inte avsåg att ”dagtinga med sitt samvete”, sedan dess har det varit halvleksvila. Därefter kom Öresundsbroen, som är dess officiella svensk/danska namn, under stora födslovåndor och dansk irritation över svensk politisk inkompetens. Den gav ett ryck i mitten och slutet av 90-talet med kraftig utbyggnad av Malmö mot sydväst. Trots idoga försök från Stockholm att slå sig med hammaren på tummen har den klarat av flyktinganstormningar och ID-kontroller. Men nu behövs det något nytt, höghastighetståg såg ut att vara lösningen. Åtminstone fram tills igår.

För den som har Japan som naturligt jämförelseobjekt är det totalt obegripligt. Höghastighetstågen har mer än femtio år på nacken. Från starten en linje mellan Tokyo och Osaka till att snart täcka alla landsändar förutom Shikoku (Okinawa är också för litet). Tågen håller lite mer än en tredjedel av den hastighet ett flyg förflyttar sig med. Trots det är tåget snabbare på alla resor under 800 km, då flygplatser ligger perifert, incheckning och säkerhetskontroll skall ske i god tid och flygets förseningar är både vanligt förekommande och ofta utdragna. Faktum är att tåget närmar sig att bli snabbare än flyget på resor upp till 900 km. Det viktigaste av allt är emellertid alla de effekter och korspollinering det avsatt inom andra industrisektorer i Japan. Med en rejäl hårdsatsning på höghastighetståg hade samma effekter uppstått i Sverige.

Det Trafikverket missar i sin visionslösa byråkratiska andefattighet är att med nationella storprojekt bygger man nationell stolthet. När franska TGV presenterade tåg som gick snabbare än Shinkansen tog det inte många år innan japanerna presenterade ett ännu snabbare tåg. Den nationella stoltheten tvingade fram det. Japanerna har ingen lust att spela i de lägre divisionerna. Medan Sverige lägger sig redan innan matchen börjat. Obegripligt.

Det är viktigt påpeka att detta ännu, trots Eneroths nöjda panna, inte är regeringens förslag. Och i regeringen finns det en spelare som inte suttit på avbytarbänken hela sin karriär, nämligen statsministern. Till skillnad från de flesta andra politiker i ledande ställning, oavsett parti, har Stefan Löven stått och svetsat ihop lok på Hägglunds i Örnsköldsvik. Han vet således, intimt och fysiskt, hur sambandet mellan de stora infrastrukturinvesteringar som endast staten kan genomföra och känslan av att praktiskt genomföra det på verkstadsgolvet känns. Han förstår att ingen svetsare känner sig stolt över att smälta samman halvmesyrer. Får han med sig resten av regeringen, som saknar hans erfarenhet, på att projekt som dessa måste vara storslagna för att lyckas, finns det fortfarande ett visst hopp.

Egentligen finns det ett större hopp utanför regeringen, men det är en sektor i samhället som tyvärr håller allt för låg profil i de här sammanhangen. De superrika. Så här är en lämplig utmaning till Ingvar Kamprad innan det är dags att ta farväl av det jordiska. Utlova 50 miljarder till satsningen av höghastighetståg, mot att resten av Sverige samlar in lika mycket. Det fungerade på 10-talet när Sverige behövde en ny pansarbåt. Inga tjänar mer på stora infrastruktursatsningar än de redan besuttna, det är motorn som driver deras förmögenheter. Det vet de och därför är de garanterat också beredda att satsa på något så pass konkret som ett järnvägsnät värdigt det 21:a århundradet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.