歴史館

Japan förklarat ur ett historiskt perspektiv

Kanji för att förvirra

2 kommentarer

Det främsta hindret för dem som studerar japanska är kanji (漢字) de kinesiska skrivtecknen som till skillnad från i Kina existerar i ett laglöst land av varierande uttal och otaliga betydelser. Det är också anledningen till att den som studerar japanska behöver dubbelt så lång studietid för att nå samma nivå som studenten av kinesiska. Tecknen är också den främsta anledningen till avhoppen bland studenterna under pågående studietid, de flesta saknar viljestyrkan och den intellektuella skärpan att ta sig över hindret. Hade de vetat vad som väntar dem när de väl kommer till Japan hade de sannolikt hoppat av långt tidigare.

I Kina är skrivtecknen det som håller samman divergerande regioner, även om dialekterna skiljer sig markant har de ortografin gemensamt. I Japan är de regionmarkörer med helt unika läsningar, men frukta ej, även japaner på resande fot blir förvirrade av dessa specialläsningar och behöver ofta hjälp med tsutsurikata för att reda ut vilka tecken de skall hålla ögonen öppna efter. Två av de platser som avviker mest från normen är Hokkaido i norr och Okinawa i söder. Hokkaido för att japanerna först intog ön under andra hälften av 1800-talet och helt enkelt övertog etablerade geografiska namn från ainu folket som de applicerade sina kinesiska skrivtecken på. På japanska kallas de ateji, som betyder just applicerat tecken och förekommer i många andra sammanhang.

På Okinawa var det resultatet av ett politiskt beslut i Shimazu klanen vars Satsuma domän koloniserade kungariket Ryukyu. Detta gjordes för att upprätthålla handel i siden med först Ming och sedan Qin dynastierna, och det var av största vikt att Kina inte lyckades lista ut vad som skett, utåt sett behövde Ryukyu framstå som oberoende och självständigt. Av den anledningen beslöt man 1625 att Ryukyuborna inte fick använda sig av japanskklingande namn, man införde ett förbud mot detta som heter Yamato mekitaru myoji no kinshi (大和めきたる名字の禁止), det blev helt enkelt dags för öborna att byta namn. Detta kom att ske på olika sätt. För att förstå detta måste vi då först gå igenom hur Okinawabornas namn var konstruerade, det var nämligen inte så enkelt att de hade ett efternamn och ett förnamn.

Släktnamn

Dödsnamn

Husnamn

Titelnamn

Tilltalsnamn

象賢

按司

Sho

Shoken

Haneji

Anji

Choshu

Kinesisk läsning

Japansk läsning

Exemplet i tabellen ovan är en berömd akademiker från 1600-talet. Han är släkt med kungafamiljen och efter sin bortgång blir han känd som Shoken. Eftersom han inte tillhör kungafamiljen använder han sitt husnamn, den avknoppade gren av släkten han tillhör som sitt efternamn, titelnamnet anger hans akademiska status och slutligen är tilltalsnamnet att jämföra med ett förnamn, men på japanska läses tecknen Asahide, för att förvirra kineserna blev han således tvingad att använda en kinesisk läsning av samma tecken.

Det här fick större konsekvenser än så. Ett vanligt husnamn vid denna tid på Okinawa var Higashi (東) som betyder öster (familjen Öst är ett känt musikernamn i Sverige som exempel på att det sträcker sig utanför Japan), ett mycket typiskt japanskt namn eller Yamato myoji som Satsumas dekret benämnde det. Dessa personer bytte namn till Higa (比嘉) alternativt Hija (比謝), det förra ett mycket vanligt efternamn på Okinawa, det senare mindre spritt men förekommande. Andra typiska exempel är att Kunigami (国上) istället skrevs 国頭 eller Maeda (前田) blev till 真栄田, på Okinawa ibland uttalat Mieda. Likaså använde man vanligt förekommande namntecken som 原, men istället för läsningen Hara uttalades det Baru, på japanska heter 上原 Uehara men på Okinawa kallas de Uebaru. Och liksom för att riktigt, riktigt, jävlas med den flitigt pluggande studenten av japanska läses 比屋根 som Hiyane när det är personnamn, men Hiyagon när det är geografiskt namn.

Hokkaidos residensstad heter Sapporo (札幌), tecknen betyder ordagrant ”sedelbaldakin” och även andra än geografiskt efterblivna undrar över en sådan namnkonstruktion. Sannolikt kommer det istället från ainus benämning på Ohiragawa, den flod som rinner genom staden och som de kallade sat poro som på ainu betyder ”stora torra” och hänför sig till att floden drogs ihop till en rännil under torrperioden. De som av det nya Meiji styret ålagts att utveckla Hokkaido ansåg att den etablerade ainu beteckningen för området var naturlig att behålla, men att det samtidigt måste skrivas med kanji och då valde dessa två tecken som lämpliga på grund av uttalet.

Det får lustiga konsekvenser, exempelvis är betydelsen av betsu på ainu ”flod” som i resten av Japan heter kawa ibland uttalat gawa, medan tecknet 別 som används betyder särskilja, avsked. I Hokkaido vimlar det av platser som slutar på betsu, Ashibetsu (芦別), Ebetsu (江別), Shibetu (士別) och exempelvis Noboribetsu (登別) är alla kommuner kopplade till floder på Hokkaido och har således inget med separation att göra.

2 tankar om “Kanji för att förvirra

  1. Ping: Kul med kanji – lektion 1 | 歴史館

  2. Ping: Japans och Koreas komplicerade relation – del 3 | 歴史館

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.