歴史館

Japan förklarat ur ett historiskt perspektiv

Köpa allt, överallt, hela tiden

1 kommentar

Tillfälliga turister till Japan tar nästan undantagslöst ett starkt bestående minne med sig hem. Medan mantalsskrivna efter en månad eller så slutar reagera och snarast finner motsatsen medryckande. Dagens inlägg skall handla om varuautomater. På 50- och 60-talet också vanligt förekommande i Sverige, numera på listan över utrotningshotade företeelser, överlevande i kontrollerade miljöer. I Japan levande, i tillväxt och tillgängligt överallt, hela tiden, ständigt med nya produkter.

Antalet varuautomater uppskattas till 5,52 miljoner stycken enligt branschorganisationen, och de omsätter lite över $1 000 per automat. Det är således inga betydande vinster som görs, men då antalet automatföretag är få blir det till en hel del pengar för operatörerna. Förra årets vinst beräknas till strax under tre miljarder dollar före avtalsavgifter. Att det vimlar av automater i Japan hänger således samman med att det är volymerna som genererar vinsterna, inte marginalerna.

Kostnaderna för att placera ut automaterna varierar stort, vissa kräver fast betalning för att upplåta plats till dem (upplåtaren betalar strömmen för att driva automaten), andra vill ha procent på försäljningen, som regel mellan 20 och 30 %. Ju mer tättbefolkat områden den placeras i desto vanligare är procentuell hyra och desto högre är procentsatsen. Antalet passerande är stort så sannolikheten för spontanköp är betydligt högre. Just spontanköp är ett nyckelord i branschen, det är få som medvetet söker sig till en automat för att handla (vissa produkter är undantag, bloggen återkommer till dem längre fram). Automaterna är därför designade för att pocka på största möjliga uppmärksamhet, bjärta färger, små jingles och brett sortiment. Men då de allra flesta står utomhus i krävande miljöer; sol, vind, regn, tyfoner och avgaser kräver sina offer, kan de också se rätt bedagade ut.

När bloggen inte var mer än några få meningar, knappt ett stycke, var automater skapligt vanligt förekommande. I grannskapet stod en stor automat längs en hyreshusfasad, lite bredvid fanns det en mindre automat där det stod Nils Adamsson och Durex. De som handlade där var huvudsakligen medelålders män som oroligt tittade sig omkring innan de stoppade in sina enkronor. Men i den stora automaten var det bara att stoppa i en enkrona, rycka i handtaget och plocka ut en Marabou mjölkchoklad, synnerligen uppskattat på söndagar då butikerna höll stängt eftersom befolkningen förväntades sitta i kyrkbänkarna. Efter några år blev det ständiga inbrott i dessa automater, såväl varor som pengar stals. Det dröjde inte länge innan automaterna plockades bort. På den tiden fanns det inga övervakningskameror.

Sedan dess har automaterna flyttat inomhus, idag är det huvudsakligen kaffeautomater, ibland även läskeblask, antingen på burk eller direkt i en plastmugg. Utöver det finns det spiralautomaterna som trycker ut en påse bilar eller Gott & Blandat när varorna inte slirar inne i spiralerna. Bloggen kan inte påminna sig att ha sett någon enda sådan i utomhusmiljö. Med tanke på att svenska mynt håller på att försvinna kommer myntautomaterna att försvinna, i vilken utsträckning de ersätts med kort- eller sedelautomater är oklart. Att svensken skulle vara villig betala 10 kronor för en kopp automatkaffe, även om kvalitén gradvis höjts, finner bloggen osannolikt.

Kaffeautomaterna i Japan skiljer sig från de svenska då de huvudsakligen säljer kaffe på burk, även om det också finns de som droppar det i muggar. Dessa är som regel inte betalautomater utan återfinns på s.k. famiresu eller familjerestauranger. I en ansträngning att dra ned på personalkostnaderna har man infört det de kallar drink bar som är automater som erbjuder obegränsat med dryck där man placerar sin kopp eller sitt glas, trycker på en knapp och väntar på att vätskan skall anlända. Antalet automater som säljer kaffe, té, varm choklad eller het soppa uppgår till ungefär 174 000. Jämför det med automater som säljer kylda drycker som läsk, kallt té eller saft är vanligast, 2 188 000 enligt senaste genomgången. Det finns även automater som säljer sprit och pilsner, men numera är de inte mer än 25 700 stycken kvar. De var oerhört vanliga tidigare, men regeringen ville hindra eventuellt ungdomsfylleri, inte minst i samband med fotbolls VM, då invasion utifrån väntades, så det är allt svårare att få tillstånd. Alla nyare pilsnerautomater kräver någon form av ålderskontroll, scanning av körkort är vanligt, för att kunna köpa en kall öl klockan fyra på morgonen. De mest lönsamma automaterna är de som säljer tågbiljetter, dels är de få till antalet, 15 200, men priserna kan övergå 10 000 yen för en längre resa på Shinkansen, de sålde för 1 454 miljarder yen 2015.

Cigarrettautomater är också vanligt förekommande, det är den tredje vanligaste kategorin med 212 400 automater utplacerade. Även dessa generar stor vinst, försäljningen uppgick till 255,6 miljarder yen. Cigarrettautomater är frekventa på mindre tågstationer, folk är stressade, hinner inte stå i kö och på tågen är det rökförbud. När de kommer fram till sin station, stiger av tåget är det första de gör att dra upp sitt cigarrettpaket. Om de då upptäcker att det är tomt har de sällan tid att stå i kö vid tobaksluckan, istället blir automaten deras räddning. Antalet icke-rökande japaner är dock på uppgång och försäljningen i tobaksautomaterna sjönk med 22 % under 2015.

Kategorin övriga automater är sannolikt den typ som svenskar finner fascinerande. Den uppgår till 860 900 automater, men av dessa är 721 900 automater för betalkort, de allra flesta är inträdes och utträdesautomater på tåg och tunnelbanestationer. De fungerar precis som svenska pendelkort, nudda kortet mot en liten ruta och spärrarna öppnas, såväl in som ut och vid utträdet beräknas resans pris och dras från kortet. Detta har påsnabbat på- och avstigande rejält och bidragit till effektivare reseströmmar. Återstår de fascinerande 139 000 automaterna som säljer det mesta från hundtvätt, porrtidningar och porrfilm till begagnade trosor och vibratorer, eller varför inte en ny bil. Även om antalet kan verka imponerande så är det inte alls de flesta som faller inom kategorin svensk fascination. Istället är det automater med små leksaker till småbarn, ofta placerade i anslutning till snabbköpet. Husmor med småbarn i släptåg kan snabbt köpa ett litet gosedjur till skrikande treåring så hon kan få avklarat inköpen utan att stirras ihjäl av omgivningen. Men begagnade trosautomater är inget man hört talas om i Sverige, inte ens i Tyskland som generellt är mer liberala på det här området. Utan de faller helt klart in i kategorin ”endast i Japan”. Som synes av bilden här intill är det inte precis alla som är äkta vara, trots att automathandlaren försöker skapa intrycket att en femtonåring inget hellre vill än att besudla sina underkläder för perversa medelålders mäns personliga vällust.

Vän av ordning undrar naturligtvis hur utvecklingen har varit för att hamna i den nuvarande situationen. Det hänger samman med den servicenivå som utvecklades under Edo perioden. De välbärgades tjänstefolk gav sig av på förmiddagen för att inhandla fisk, grönsaker, frukt, träkol, konnyakku, godsaker, riskakor och mycket annat. Det innebar att de fick tillgång till de finaste fiskarna, färskaste grönsakerna, nyplockad frukt osv, men det såldes naturligtvis inte slut på det underlaget. Framåt eftermiddagen när tjänstefolket åkt hem lastade de sina varor på vagnar och gick runt i kringliggande grannskap och ropa ut sina restvaror till reducerade priser. Befolkningen har således vant sig vid att inte behöva gå till butiken, butiken kommer till dig. När Japan skulle påbörja sin återuppbyggnad efter brakförlusten i andra världskriget återkom de här kringvandrande försäljarna ofta sammankopplade med yakuzas ursprung, tekiya. I takt med att ekonomin återhämtade sig behövdes de som arbetskraft i industrin och det blev allt färre kringvandrande försäljare.

Det innebar också att hemmafruarna tvingades masa sig till butikerna, men många av dem glömde (med flit gissar bloggen) att handla makens pilsner och tobak, måna som de var om hans hälsa. Detta ledde till att de som fått nog och hade varit utomlands fick för sig att börja placera ut automater. Då försäljningen vida översteg förväntningarna insåg de olika herrarna att de hade hittat en ny marknad med stor tillväxtpotential. När marknaden för drycker och tobak mättats blev det därför naturligt att försöka utveckla automaterna för att hantera andra typer av produkter. De växte således kraftigt, men på 80-talet gjorde jourbutikerna sin entré, deras utbud översteg vida vad som kunder erhållas i en automat. Därmed började automatproducenterna att intressera sig för den typ av produkter som inte gärna kunde säljas i en jourbutik utan att småbarnsmammor skulle få spel och starta bojkottaktioner. Porren gjorde sin entré.

Först i form av olika sorters eromanga, därefter vanliga tidskrifter och så småningom VHS kassetter och sedan DVD skivor. Då porrstjärnor började sälja sina underkläder från olika filmer de medverkat i tog det inte lång tid innan universitets- och gymnasiestudentskor såg möjligheterna till lättförtjänta pengar (här bör man komma ihåg att Japan är kliniskt befriat från judeo-kristen sexualmoral). Sedan var steget inte långt ned till högstadieeleverna, inte minst med tanke på det vitt spridda lolitakomplex som genomsyrar japanska medelålders män. Få litar emellertid numera på automaterna och handeln har övergått till nätet, där många propsar på att se flickorna gnida in sitt vaginalsekret i trosorna och skriva sin autograf på dem innan de skickas så de vet att de får ”äkta vara”. De timida vänder sig till automaterna mer eller mindre medvetna om att de blir offer för bedrägerier.

Dryckesautomaterna uppgår som nämnts ovan till nästan hälften av alla automater. Anledningen till att de är så långlivade är dels den varma fuktiga sommaren i Japan. Vätsketillskott finns det alltid efterfrågan på och närmast vinner försäljningen, automaterna är så många fler än jourbutikerna så den som bara efterfrågar vätska nöjer sig med automaten. Kaffet säljs främst under vinterhalvåret, i många fall är det inte för att dricka det, även om det naturligtvis sker, utan för att värma händerna. Burkarna är av stål, inte aluminium, och leder därför värmen utmärkt från kaffet in i händerna. När man så hållt i kaffeburken i fem, sex minuter öppnar man den och dricker ur innehållet, varm både inombords och utombords.

Bilden vi har av Japan i Sverige är egentligen baserad på Tokyo, det är dit TV-team reser och gör reportage. Men längs hela den bergskedja som drar fram mitt på Honshu är det små, små byar med liten befolkning som dominerar. Här är det långt mellan jourbutikerna som huvudsakligen servar bilister, inte lokalbefolkning. Här utgör fortfarande automaterna en del av livets bekvämlighet, men frågan är hur länge en åldrande och utdöende befolkning i dessa byar kan utgöra tillräckligt underlag för varuautomaterna? På senare år är trenden tydlig, antalet automater minskar med ungefär fem procent årligen, lite varierande mellan olika typer av automater. Exempelvis innebär de nya spärrautomaterna att antalet biljettautomater sannolikt krymper, även om de åtminstone kommer att överleva Tokyoolympiaden 2020.

Branschen tänker naturligtvis inte lägga sig på rygg med benen i vädret och kapitulera utan försöker, efter bästa förmåga, att anpassa sina produkter till den digitala tidsåldern. De modernaste maskinerna kräver inte mynt och sedlar, även om det naturligtvis kan användas, utan de förlitar sig istället på NFC betalningar med din smartphone, typ Swish men i Japan kallat Edy eller Waon, bara nudda telefonen mot automaten och betalningen plockas från ditt konto. Japanerna är traditionellt suspekta mot allt som inte är kontanter så introduktionen går kanske inte trögt, men betydligt snabbare i de större städerna än ute på landsbygden. Likaså gjordes det försök med att sälja digital underhållning via automater, men allt bättre och snabbare bredband håller på att göra den servicen obsolet.

Att automaterna är så frekventa i Japan hänger naturligtvis samman med att de inte utsätts för vandalisering på det sätt som skedde med dem i Sverige under 60-talet. En god vän till bloggen som var bosatt i Japan i mer än 25 år närde alltid en liten önskedröm att TV skulle be honom göra en episod av Dolda Kameran. Han tänkte sig då att placera en japansk ölautomat som enbart tar emot yen mynt, under fastlåst presenning, på Sergels Torg en fredag kväll, sätta upp kamerorna och sedan ta bort presenningen när det var så folktomt det kan bli där på natten. Tanken var att se om den skulle överleva mer än en timme.

En tanke på “Köpa allt, överallt, hela tiden

  1. Ping: Reseservice redan på 1600-talet | 歴史館

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.