歴史館

Japan förklarat ur ett historiskt perspektiv

Några historiska avsteg i Silence

Lämna en kommentar

Hur pass historiskt korrekt är Martin Scorseses ”Silence”, en film som går på svenska biografer och bygger på en roman av Endo Shusaku? På det hela taget har Scorsese och hans konsulter gjort ett gediget arbete, och självfallet står det ett konstnärligt verk fritt att hantera historien efter eget huvud, romanen gjorde det. Men för en kasuell betraktare som eventuellt är nyfiken på eventuella avvikelser vill bloggen ogärna förneka dem kunskapen.

Det mest uppenbara är självfallet språket, men i en amerikansk produktion kan man inte vänta sig annat. Missionärerna var portugiser och de var tvungna att lära sig japanska för att kunna verka i landet, endast ett fåtal, och då högt uppsatta japaner, lärde sig portugisiska. Scenerna halvvägs in i filmen när Rodrigues (Andrew Garfield) tagits till fånga kommer en tolk (Asano Tadanobu) för att bistå honom språkligt. Detta scenario är svårsmält för den som behärskar Japans historia, men är självfallet nödvändigt för att berättelsen skall förstås och flyta på. Detta är således knappast något att förgrymmas över.

Tidigare har Mokichi tillsammans med två andra bybor korsfästs i havet. Det sker på ett dubbelkors, alltså med en tvärgående balk för armarna och en kortare för benen. Det normala var. att männen korsfästes upp och ned så att blodet rann ner i huvudet på dem. Detta är naturligtvis inte lika spektakulärt som att låta tidvattnet skölja in över dem. Inte minst efteråt när liken bränns på bål och röken bolmar från en vattenfylld kropp.

När Rodrigues placeras i en bur går filmen över till en scen med fumie, det var metoden man använde för att avgöra ifall en japan var kristen eller ej. En kristen ikon placeras på marken och folk ombeds att trampa på den, för icke-kristna är det inget problem, för den konverterade är det att skymfa den egna tron och de flesta vägrade. Denna sed har tidigare varit en kontrovers mellan Rodrigues, som anser det vara nödvändigt och att Gud förlåter, medan Garupe (Adam Driver) kraftigt motsätter sig det som ett hån mot Gud. Några andra fångar radas upp framför en liten tribunal och en ikon placeras på marken framför dem. En av fångarna får stanna kvar och en samuraj kommer fram och hugger huvudet av honom. Detta har aldrig skett av flera orsaker.

För det första krävdes det en ordentlig rättegång, även under första hälften av 1600-talet. För det andra hade de aldrig låtit en simpel bybo dö för svärdet, han hade bränts levande, korsfästs eller begravts levande. Någon läsare kanske då invänder att det var en fråga om kirisute gomen, men bybon har inte förnärmat samurajen och samurajens rätt att hugga huvudet av uppkomlingar infördes först under 1700-talet. Det handlar helt enkelt om effektsökeri och bör därför också tas för vad det är.

En intressant figur i sammanhanget, inte minst för svenskar, är Inoue Masashige, daimyo för Takaoka-han i Shimosa provins, ganska exakt där du landar om du kommer inflygande ifrån Europa. Området kring Narita flygplats tillhörde Inoue som var öppet homosexuell, sannolikt en av Tokugawa Iemitsus älskare och som porträtteras skickligt av Ogata Issei. Inoue är nämligen omnämnd av Olof Eriksson Willman som tjänstgjorde vid den holländska handelsstationen i Hirado, innan de flyttades till Dejima. Han beskriver att Inoue hade önskat att ha sex med honom, men Willman hävdar att han avböjde propåerna. Det kan således tänkas att den hårdhet Inoue uppvisar mot de portugisiska prästerna berodde på att han blivit sexuellt avspisad av en svensk sjöbuse.

När vi är inne på Inoue kan det vara lämpligt att påvisa ett av de påtagligaste av misstag. Nämligen den mon som de olika japanska samurajskådespelarna bär på sina klädedräkt. Lägg märke till skillnaden mellan det som sitter på hans kimono här nedan, och på det verkliga som återges separat härintill. Mycket stor skillnad. Den typen av misstag är naturligtvis inget som stör den kasuelle betraktaren och i sanningens namn har även experten ett visst överseende med denna typ av övertramp. Det som möjligen irriterar är vetskapen om att den är felaktig men osäkerheten om hur det verkliga märket ser ut. Således är det bloggens egna tillkortakommanden som utgör irritationsmoment och inte Scorseses misstag. Det är mycket begärt att den ansvarige för scenkläder skall vara insatt detaljerat i japansk heraldik.

Det som i själva verket upplevs som störande är att alla medverkande tycks ha sin egen personliga heraldik. Underlydande höll sig till klanens märke, så när en uppsatt person sitter omgiven av sina klanrådgivare och samtliga har olika kamon ställer sig den insatte omedelbart frågan; Vad har hänt här? Varför denna sammanblandning av olika klaner? Och vem samarbetar med vem? Detta är naturligtvis inte alls fallet, så för att få behållning av filmen gäller det att ignorera dessa misstag.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.