歴史館

Japan förklarat ur ett historiskt perspektiv

Ätpinnarnas regionalism

1 kommentar

Kniv, gaffel och sked känns säkert helt självklara för de flesta av bloggens läsare, men faktum är att det är precis lika många som äter sin mat med hjälp av ätpinnar, och de allra flesta äter med fingrarna. 30 % använde bestick, lika många ätpinnar och 40 % föredrar händerna. Konsten att äta med fingrarna finns det kanske inte så mycket att skriva om, mer än att de lämpligen är rena och maten inte allt för het. Ätpinnar är däremot något de flesta har problem med första gången de kommer i kontakt med dem. Idag betraktar bloggen ätpinnarnas variation och historia.

Ätpinnar associeras främst till Kina, Korea och Japan, men de är även standard i länder som Vietnam, Laos, Tibet och Indonesien och det finns subtila skillnader mellan dem. Kineser och tibetaner använder pinnar som är några centimeter längre än de som används i Korea och Japan. Anledningen är att de äter mera kött, bitar som är tyngre och därför enklare att lyfta upp till munnen med längre pinnar, helt enkelt en hävstångseffekt. Koreanernas ätpinnar är av metall, oftast stål, finare versioner i silver. Anledningen till att de inte använder pinnar av trä heter kimchee, deras vitlöksinlagda vitkåls och grönsakstilltugg skulle helt enkelt suga upp för mycket av marinaden över tid och pinnarna bli oanvändbara. Dessutom skulle de säkert avge en del odör, men det är osäkert ifall det skulle störa koreanerna nämnvärt.

Till skillnad från de kinesiska och koreanska pinnarna smalnar de japanska av mer mot spetsen som är avrundad. De kinesiska och koreanska smalnar också av men inte i samma utsträckning som de japanska och de slutar tvärt utan någon form av spets mot slutet. En spets som stoppas in i munnen kan naturligtvis användas som vapen och det finns berättelser för flera hundra år sedan om mord som begåtts genom att gärningsmannen kastat sig fram och tryckt in pinnarna i gommen upp mot hjärnan när offret precis skulle inmundiga en munsbit. Sannolikt är det därför koreaner och kineser valt att kapa pinnarna i slutet så risken för punktering i munnen är mindre.

Varför har då japanerna inte vidtagit samma åtgärd? Svaret är havets gåvor. Japanerna äter betydligt mer fisk än i de två andra nationerna, och inte som en del kanske tror, enbart rå fisk. Grillad, stekt och kokt fisk förekommer lika ofta, nåja den kokta är kanske mindre vanlig, men inte frånvarande. Den smala spetsiga änden gör det enklare att separera köttet från fiskbenen och de kan komma ned mellan benen och separera dem så att köttet lossnar. Vissa fisksorter delas lättare upp i småbitar och en smal spets gör det då enklare att plocka upp från tallriken.

Japanerna har sedan urminnes tider tillverkat sina pinnar av trä, främst ceder och cypress. Dessa lackeras för att undvika spågor i munnen. Det vimlar av olika sorters lackering, men de två mest populära är Wakasenuri och Wajimanuri, båda metoderna applicerar ytterst tunna lager av lack för att sedan torka dem mellan varje lager för att få fram den rätta glansen. Men även om de är glansiga är ytan inte glatt så att fastklämningen av maten försvåras. Denna typ av ätpinnar benämns Nuribashi.

Det finns även något som heter Iwaibashi som är gratulationspinnar och används som gåva. Dessa smalnar av i bägge ändar men är enbart spetsig i änden som vidrör maten. Ifall man skall använda sina egna pinnar för att lägga upp mat till någon på deras tallrik så vänder man på pinnarna och nyttjar således inte den del som man stoppar i sin egen mun. Iwaibashi underlättar den hanteringen. I Kina och Korea anses det däremot inte oartigt att använda den del man haft i egen mun utan det anses istället vara ett uttryck för tillgivenhet. Fram till Norra och Södra Dynastierna (400 och 500 talet) var kinesiska ätpinnar tillverkade av brons, men de ständiga krigen gjorde metallen efterfrågad så tillverkningen slutade. Istället blev pinnar av trä, med silverspets vanliga, silvret skulle reagera om maten var förgiftad trodde man.

Kinesiska pinnar kan vara antingen runda eller kvadratiska, i Japan är de nästan enbart det senare. Runda pinnar kräver erfaret handlag då maten annars lätt rullar av, särskilt ifall användaren applicerar för mycket tryck mot vilopinnen. Det är just i den hanteringen som de flesta svenskar havererar. Den ena pinnen är nämligen passiv och skall vila i tummens bas mot handryggen och ringfingrets yttersta led. Den aktiva pinnen fästs mellan pek och långfinger och hålls på plats av tumspetsen, det gör den lättrörlig och försvårar ”övertryck”, d.v.s. att användaren trycker maten så hårt mot den passiva pinnen att maten roterar runt pinnen och faller tillbaka ned i skålen.

Här är en video som visar hur man tränar för att hålla pinnarna på rätt sätt när man skall använda dem för att äta.

Etiketten runt ätpinnarnas användning skulle ge Magdalena Ribbing underlag till en hel artikelserie. Några av de vanligaste kan vara bra att känna till även för den som kanske bara skall turista, inte minst eftersom japanerna själva aldrig skulle påpeka etikettsbrotten, de nöjer sig med att få sina fördomar mot västerlänningar bekräftade. Tatebashi är när man trycker ned pinnarna i en skål ris så att de står rakt upp. Det ser ut som när man bränner rökelse vid en begravning och i mer vidskepliga tider ansågs det som ett omen om förestående död. Tatakibashi är att slå pinnarna mot en tom skål (låter som en porslinsklocka) för att påkalla personalens uppmärksamhet. Det kan jämföras med att knäppa med fingrarna för att få kyparens uppmärksamhet. Mayoibashi är när man låter ätpinnarna cirkla runt över maten medan man funderar på vilken skål man skall plocka ifrån. I den andan är saguribashi snäppet värre, eftersom man gräver i skålen efter en speciell bit med pinnarna. Får du frågan om du är begravningsentreprenör, de tycker det ser ut som om du gräver en grav, gäller det att dra öronen åt sig. Lika illa som tatebashi är hashiwatashi som är förflyttning av mat från ett par ätpinnar till ett annat par. Vill man att någon annan skall smaka ens egen mat, vänder man på pinnarna och använder pinntoppen och placerar det på den andres tallrik.

I Japan är engångspinnar vanliga, de kallas waribashi eftersom de sitter ihop i toppen och man är således tvungen att bryta loss dem för att få ett par. Detta som garanti att ingen annan använt pinnarna före dig. Men varje japan använder nästan 200 sådana par om året, antingen på lokal eller med lunchlådor de köper i jourbutiker. Det innebär totalt 24 miljarder par om året, och det låter onekligen som en fruktansvärd massa träd måst släppa till livet. I verkligheten motsvarar det en fyrtiondel av granarna i Jönköpings län. Icke desto mindre är det ett miljöproblem eftersom balsamträd, den helt dominerande sorten, behöver blekas med kemikalier. Dessutom är det dyra och förorenande transporter i sophanteringen som är svåra att undvika.

En tanke på “Ätpinnarnas regionalism

  1. Ping: Varför kniv och gaffel, och inte ätpinnar? | 歴史館

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.