歴史館

Japan förklarat ur ett historiskt perspektiv

Slaveriets historia i Japan

1 kommentar

På modern japanska heter slav dorei och slaveri blir doreisei, en sexslav av det frivilliga slaget däremot kallas toranoko som är tigerunge, egentligen ett uttryck för något värdefullt, tigermamman må vara farlig men behandlar sina ungar med varsamhet, ungefär som en skicklig dominatris. Det ofrivilliga slaget benämns ianfu och är en eufemism eftersom det ordagrant betyder ”trygghetsfru”. De senare utgör ett diplomatiskt problem mellan Japan och Sydkorea sedan slutet av andra världskriget. Idag tar bloggen en närmare titt på slaveriets historia i Japan.

Första gången vi kommer i skriftlig kontakt med slavar från Japan är i Boken om Senare Han (後漢書) ett verk från 500-talet som beskriver den senare Han dynastins historia, från år 6 till 189. Det faktum att den skrevs 300 år senare brukar innebära källkritiska problem, men Fan Ye som skrev den har redogjort för sina källor och de som är extanta bekräftar hans beskrivningar. I den 85:e rullen, på kinesiska 夷列 och på japanska 東夷列som ungefär betyder ”Berättelse om de östra barbarerna”. I den står skrivet; ”Dvärgrikets konung Suisho presenterade 160 slavar till kejsare An”. Dvärgriket var kinesernas nedsättande benämning på Japan, och uttrycket som används för slavar är ”levande munnar” som i äldre kinesisk text verkar vara liktydigt med såväl arbetskraft som slavar, men det faktum att kung Suisho kunde skänka dessa måste betyda att han också ”ägde” dem. Överlämnandet skall ha skett 107 A.D.

Enligt Gishiwajinden, på japanska 魏志倭人伝, berättas det att drottning Himiko av Yamatairiket överlämnade 1 000 ”levande munnar” 239 A.D. Precis som Romarriket och andra organiserade samhällen vid den här tiden hade således Japan delar av sin befolkning som var slavar. I vilken utsträckning det handlades med dem vet vi inget om, det finns inga arkeologiska utgrävningar som kan peka på någon handel och kinesernas intresse för förhållandena i Japan var begränsat.

Framme vid Asuka hovet på 600-talet introduceras det som heter Ritsuryo systemet, på japanska 律令制, efter kinesisk förebild. Det kan enklast översättas med ”Regler och Förordningar” och var således en första ansträngning till ett legalistiskt styrsystem. Med detta infördes ett kastsystem, även det efter kinesiskt mönster, bestående av två huvudgrupper, ryomin eller gott folk, och senmin som närmast är löskerfolk. Det goda folket var i sin tur indelat i kanjin (ämbetsmän), komin (medborgare), shinabe (hovleverantörer) och zakko (militärer). Löskerfolket beskrevs även som goshiki no sen (fem löskerfärger) där ryoko servade hovet och de kejserliga gravarna, kanko servade ministerierna och kenin var vasaller som servade högt rankade klaner. Till sist hade vi två slags nuhi, dels kunuhi och shinuhi, de förra var slavar som tjänade det offentliga, hovet och ämbetsmännen, medan de senare var ”privata slavar” och därför också stod längst ned på stegen. Nuhi, kunde endast ägas av av ryomin, blev de 66 år gamla upphöjdes de till kanko och befriades därmed från sitt slaveri. Att det föregick handel med såväl kunuhi som shinuhi finns bevarat i skrifterna. Men hur utbredd den var känner vi inte till.

Senmin uppskattas ha utgjort sju procent av befolkningen och av dessa var lite under hälften sannolikt kategoriserade som nuhi, men bildade de familj finns det indikationer på att de upphöjdes till kanko eller kenin. De var således fortfarande löskerfolk, men inte längre slavar. Sannolikt har därför de flesta varit unga, men det är också sannolikt att folk med lättare fysiska och mentala defekter hamnade i de här grupperna, på så vis fungerade det som en tidig form för socialt skyddsnät. Giftermål mellan ryomin och senmin var i lag förbjudet och uppkom det barn i sådana mesallianser blev de klassade som senmin. Men över tid kom det att ändras, under slutet av 700-talet blev det en omsvängning och mantalsböckerna visar att allt fler registrerades som ryomin. Under Heian perioden togs lagen bort och även slaveriet verkar ha upphört runt millennieskiftet.

När penningekonomin spred sig under slutet av Heian perioden blev det vanligt att man ställde sina kroppar i borgen för lån. De som inte kunde betala tillbaka fick därför överlämna sig till långivaren. Obetalda skulder medförde därför att slaveriet återinträdde bakvägen. Därigenom ansågs människohandel legitimt och det blev vanligt bland bönder att de sålde sina barn, speciellt döttrarna, till välbeställda handels- eller ämbetsmän. Dessa kom man att kalla genin eller lägre person och mer specifikt kan det översättas till tjänstehjon. De som tjänstgjorde hos folk högre upp i hierarkierna gick under benämningen shoju, ungefär lydnadshavare.

Efter torka eller översvämningar när svälten stod för dörren blev det allt vanligare att folk sålde sig och de sina till högre uppsatta som en metod att undvika svält. De rika klarade sig alltid och de ville naturligtvis skydda sina ägodelar. Den här formen av sökande efter socialt skyddsnät tvingade Kamakura shogunatet att 1239 förbjuda korporal handel.

När portugiserna började anlända i allt större fartyg under 1500-talets andra hälft förde de med sig slavar från Indien och Malackahalvön. Dessa gavs som gåvor till daimyo för att visa jesuiternas goda vilja där de ofta kom att tjänstgöra som vasallers vasaller på samma villkor som japanerna. Det finns inga tecken på att det förekom någon handel med dem, men att daimyo möjligen har bytt med varandra inbördes är inte osannolikt.

Under Edo perioden förbjöds slavhandel uttryckligen, en indikation på att de antagligen har pågått om än i mindre skala, men böndernas sedvänja att sälja sina döttrar till underhållnings- och bordellverksamhet satt så djupt rotad att den utgjorde ett undantag från regeln. Ett bevis på det är att även under Meiji perioden, efter öppnandet mot väst och flitigt anammande av västliga idéer fortsatte det i en ny form kallad karayukisan, unga japanskor som skeppades iväg till den kinesisktalande världen, från Singapore till Hong Kong och Shanghai för att tjänstgöra på lokala bordeller där deras entusiasm och servicevilja uppskattades högt av det lokala klientelet.

En tanke på “Slaveriets historia i Japan

  1. Ping: Saga prefektur | 歴史館

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.