歴史館

Japan förklarat ur ett historiskt perspektiv

Konsten att bokstavera utan bokstäver

1 kommentar

Hur bokstaverar man när det varken finns bokstäver eller alfabet? Ordet alfabet används slappt i svenskan då det är avgränsat till skriftlig avbildning av fonem, det går således inte att tala om japanskt alfabet, däremot kan det koreanska alfabetet hangul falla inom kategorin då det är fonemhärmande, likaså japanskans hiragana och katakana. Däremot inte de inlånade kinesiska skrivtecknen kanji, den sortens skrivtecken eller ortografi betecknas istället ideogram och de äldsta formerna har ibland benämningen pictogram. Enskilda tecken blir då en ideograf eller pictograf. Dessa kan således under inga villkor bokstaveras, och det samma gäller för hangul, hiragana och katakana, eftersom de inte består av bokstäver. Istället talar japaner och kineser om hur tecknen skrivs, tsuzurikata (綴り方) på japanska.

Det allra enklaste och vanligaste sättet är att man helt enkelt ”skriver” tecknet med pekfingret i sin egen handflata. För enklare tecken utgör detta inget problem, men när strecken blir många kan det bli svårt att följa med då fingret inte efterlämnar något avtryck i handen. Men även med enklare tecken blir det en omöjlighet ifall det behöver förklaras via telefon. Således krävs det en form för beskrivning av tecknen och dess olika beståndsdelar. Den viktigaste kallas bushu som på svenska betecknas radikal, men egentligen betyder huvuddel. Det är denna del som ett kanji kategoriseras under. Alla dessa radikaler har ett eget namn och utgör startpunkten för en beskrivning av ett tecken. 

Ett av de absolut vanligaste är 亻, det heter ninben och radikaler vars namn slutar på hen eller ben återfinns alltid till vänster i tecknet då hen är benämningen på vänster del, 仁仃仏他仛仟代仲件伏休伯側僎儹 är alla exempel på kanji som kategoriseras under gruppen ninben, totalt sett finns det lite drygt 300 tecken inom denna kategori. Därefter förklarar man vad som finns till höger om ninben. Om vi tar det första tecknet i exemplen ovan, hade man förklarat det med ninben ni kansuji no ni, bredvid ninben skriver man två (de två strecken 二 är siffran 2 med kanji), tecknet är inte särskilt vanligt såvida man inte är en mansperson inom kejsarsläkten, då ingår det alltid i ens namn och läses hito, 昭仁 är den nuvarande kejsaren och 裕仁 var hans far.

Men alla tecken går inte att beskriva fullt så enkelt, därför har varje del av ett tecken sin egen benämning, toppen kallas exempelvis kanmuri som betyder krona, tecknet 歩 har helt tydligt ingen vänster, eller höger del. Däremot har den en topp 止 och en botten 少 som kallas ashi. Detta tecken förklaras då med kanmuri ni tomaru to ashi wa sukunai som då blir; i toppen har vi ”stanna” (止) och i botten ”fåtal” (少). För den som hela sitt liv vant sig vid att bokstavera är det här inte helt intuitivt, men tänk på det lite som hur man beskriver morsesignaler så blir det lättare att förstå. Finns det en tydlig högerdel i ett tecken kallas det tsukuri.

Låt oss då ta ett helt konkret exempel. Idag används något som heter Joyo kanji i japanska, det är en regeringsgodkänd lista på 1945 kanji som en gymnasieutbildad japan förväntas behärska. Tidningar och böcker försöker hålla sig inom denna ram. För den historieintresserade är detta dock föga vägledning. Krönikörerna på 1500 och 1600-talet blev aldrig informerade om framtidens reformiver att dra ned på antalet kanji i normalt bruk. De skrev därför som de alltid gjort, och understundom träffar man då på tecken som inte ens återfinns i stora kanjiordböcker som Kanjigen, följaktligen tvingas bloggen ibland att ringa upp någon professor i historia och fråga om det finns hjälp att få. Som tur är älskar de att hjälpa till när en stackars gaijin stött på patrull.

I exempelraden ovan, längst ut till höger återfinns tecknet 儹, som däremot inte återfinns i bloggens ordböcker. Historieprofessorn bad då bloggen att beskriva tecknet, och det lät så här; ninben ni tsukuri no kanmuri wa futatsu no saki, sono ashi ga kairui no kai. Tydligen räckte förklaringen till för professorn svarade omedelbart; aa, atsumeru ne, demo barabara atsumekutteiru atsumekata ne, som betyder ”ah, det är att samla ihop, men det var att samla på sig allt möjligt huller om buller. Således mera hamstring än ackumulering.

Exemplen som återgivits här grundar sig på att svårare kanji är uppbyggda av enklare kanji. Således går det inte att förstå beskrivningar innan man behärskar de enklare kanji, upp ungefär till en fjärdeklassares nivå. Hur göra då innan den nivån uppnås? Då måste varje enskilt streck beskrivas, och för att förstå en sådan beskrivning måste ens kunskapsnivå i språket ändå överstiga fjärdeklassaren. Men som hjälp på vägen återges en illustration nedan där varje delstreck i ett kanji återges.

En tanke på “Konsten att bokstavera utan bokstäver

  1. Ping: Kanji för att förvirra | 歴史館

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.