歴史館

Japan förklarat ur ett historiskt perspektiv

Den japanska bondepraktikan

Lämna en kommentar

Ieyasu, Hidetada och Iemitsu, de tre första shogunerna i Tokugawa dynastin såg som sin huvudsakliga uppgift att stadfästa dynastins legitimitet. När Iemitsu två år före sin död gav ut Keian furegaki lade han sista stenen på denna grund. Keian furegaki var ett slags moralistisk bondepraktika och med den lades det regelverk som skulle styra bondeklassen, den näst högsta i det japanska samhället, under mer än 200 år.

Sedan mitten av 1500-talet var det tydligt att den japanska ekonomin var risbaserad och det faktum blev den strukturella grunden för Tokugawa ekonomin. Därmed blev även bondeklassen den sektor som förväntades garantera ekonomiskt välstånd. Den tog sin inspiration från den framväxande neo-konfucianismen som förklarar dess moralistiska predikningar och nedlåtande tonfall. Originalet från 1649 finns inte kvar, men den lokala utgåvan i Kofu från 1697 där Iemitsus halvbror Ieshige var daimyo har överlevt. Den anses inte avvika från originalet på några nämnvärda punkter, annat än för några föreskrifter som är uppenbart lokala.

Den består av 32 paragrafer och inleds med uppmaningen att en bonde skall stiga upp tidigt och arbeta hårt för sig, byn, provinsen och i förlängningen riket. Det påpekas också att det var böndernas skyldighet att hålla sig informerade om dekret från shogunatet och att till fullo efterleva dessa dekret. En indikation på att det kanske varit lite si och så med detta tidigare. De förlades att inte använda sina medel på saké och thé, samma gällde deras fruar och barn.

De rekommenderades att äta mycket kastanjer, bovete och hirs och inte så mycket vitt ris (shogunatet ville ha det i skatteuppbörd), likaså skulle deras kläder vara av linne eller bomull, inte heller fick de använda foder eller bälten i sina kläder. Ett tidigt uppstigande innebar att de skulle kunna rensa ogräs på förmiddagen då det var lättare att plocka och från lunchtid gällde det att vårda fälten, kvällarna borde användas till att fläta rep eller tillverka zori, ett slags sandaler i bast.

Mannen skulle sköta fälten och hustrun vävstolen. Även om hon var vacker men försummade mannen, ägnade sig åt att dricka thé, besöka tempel eller vandra i bergen var det makens skyldighet att skilja sig från henne. Undantaget var om hon i yngre år arbetat hårt och skänkt honom många barn. Skulle hon vara anskrämlig men fullfölja sina hustruliga plikter var det mannens skyldighet att behandla henne varsamt.

Det starkaste förbudet var det mot rökning. Det blir inte till mat, i slutändan blir man sjuk, dessutom tar det tid i anspråk och kostar pengar samt orsakar eldsvådor. Enbart förluster allt samman.

Det var således ord och inga visor. Men den innehöll också rättigheter för bönderna. Hade man betalt sin skatt – och fått kvitto på det – stod det en fritt att flytta ifrån såväl by som domän och provins. Detta ansågs garantera att provinsfurstarna avhöll sig från att behandla bönderna allt för illa. Shogunatet ville nämligen inte ge dem allt för stora möjligheter att samla i ladorna och bygga upp nya arméer i det dolda.

Den måste ha tryckts upp i stora upplagor, även om varje provins och kanske även domän gav ut en egen modifierad upplaga med vissa lokala förhållningsregler, borde den ha funnits tillgänglig i varje by runt om i Japan.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.