歴史館

Japan förklarat ur ett historiskt perspektiv

Växelvis tjänstgöring avslutades 1867

Lämna en kommentar

När det började gå upp för daimyo runt om i Japan att shogunatet inte kunde stå emot européernas och amerikanernas krav på öppna hamnar i mitten på 1800 talet såg de sin chans att få till stånd ändringar de länge önskat sig. Systemet med växelvis tjänstgöring i Edo, det som på japanska kallas sankin kotai stod överst på listan. För daimyo var det årets dyraste utgift och det var en ständig påminnelse om att de stod under shoguns styre. Tiden hade kommit att avsluta systemet eller att åtminstone reformera det.

Den ursprungliga tanken var att säkerställa säkerhet för shogunatet och kontroll över daimyo, men över tid hade de ekonomiska aspekterna växt i betydelse. Längs vägarna etablerades ett stort antal honjin, palatsliknande hotell avsedda för en daimyo, hans familj och närmsta rådgivare och följeslagare. Dessa låg utspridda med en dagsresas mellanrum och då varje följe bestod av allt från några hundra personer till ett par tretusen så rörde de sig inga långa sträckor. Tjänstgöringsbytet skulle ske under fjärde månaden, i den gregorianska kalendern motsvarar det slutet av april till slutet av maj månad. Således befanns det sig ett drygt hundratal daimyo ute på vägarna samtidigt som utgjorde en logistisk mardröm för de inblandade. För Shimazu från Satsuma var det en resa som tog 50 dagar, för fudai runt Edo var det en dag eller två. Fast de behövde å andra sidan endast tjänstgöra i ett halvår.

Shogunatet såg tjänstgöringen som ett slags nationell värnplikt och närliggande fudai bidrog med militära styrkor direkt till Edo och behövde därför inte delta lika länge. På ungefär samma sätt var det för SoTsushima och Matsumae uppe i Ezo. De ansågs hålla gränserna mot Korea respektive ainu och kraven på deras närvaro i Edo mildrades. På samma sätt var det för den holländska handelsstationen i Nagasaki, de fick förvisso delta årligen men det var en ren artighetsvisit och de behövde inte bidra med något i Edo förutom exotiska gåvor. Men längs vägarna uppstod det livlig handel, daimyo medförde varor från sin provins som såldes under vägs gång för att fylla på sina egna förråd. De fem landsvägar som nyttjades blev helt enkelt viktiga handelsvägar för japansk kommers.

Två daimyo var mer högljudda när det gällde att protestera mot systemet än sina kolleger. Det var Shimazu Hisamitsu nere i Satsuma och Yamauchi Toyoshige i TosaShikoku. Särskilt den senare krävde i tydliga ordalag att systemet med växelvis tjänstgöring måste upphöra ifall shogunatet skulle få stöd för sin nya politik. På sin resa till Edo to Hisamitsu med sig betydligt större styrkor än reglerna tillät som en ren maktdemonstration. Shogunatet fruktade att andra daimyo skulle följa Hisamitsus exempel och då Edos egna trupper for runt i landet för att försöka befästa kusterna fanns det inte tillräckligt med styrkor kvar för att stå emot ett eventuellt överraskningsanfall. 1862 beslöt shogunatet att lätta på reglerna och förlängde tjänstgöringen i Edo till vart tredje år. Redan fem år senare, 1867, upphörde systemet. En stor seger för de daimyo som länge kämpat under det finansiella oket.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.