歴史館

Japan förklarat ur ett historiskt perspektiv

En dag i Yonezaki Taros liv

1 kommentar

Japanerna kallar bondeklassen nomin och den enskilde bonden noka, men i gamla tiden betecknades de hyakusho, vars tecken (百姓) var för sig betyder hundra och efternamn. Det är ett arkaiskt uttryck för folket, i en tid när det inte fanns mycket mer än hundra efternamn täcktes alla in, och då de allra allra flesta var bönder kom begreppet så småningom att primärt omfatta jordbrukarna. Bönders liv världen runt kan te sig närmast identiskt, upp tidigt, arbeta hårt och i säng sent. Arbetets innehåll anpassas efter årstiderna, såning har sin tid, ogräsjakt sin, att skörda grödorna och försäljning sin. Det är böndernas inrutade arbetsår som medfört att nyåret i nästan alla kulturer är en av de stora högtiderna. Att sätta punkt för det som varit och förbereda sig på att upprepa det hela en gång till. Den japanske bondens vardag skiljde sig likafullt en hel del från sin västerländskes motsvarighet.

En väsentlig skillnad var att japanska bönder inte hade någon boskapsskötsel. Buddismen tillät inte att man hade ihjäl djur för att äta dem, så de få oxar och hästar som användes inom jordbruket var som dragdjur och japanen använde inga mejeriprodukter i sin kost, därför fanns det heller inget behov av mjölkkor. Men även om han inte behövde stiga upp tidigt för att mjölka kreaturen steg den japanske bonden fortfarande upp innan soluppgången för att bege sig till ris eller grönsaksfälten så att han skulle vara redo för arbete när solen tittade fram. Men redan innan han steg upp på morgonen hade hustrun vaknat för att göra iordning ris, thé och resten av frukosten, ofta hade de ett par tre unga inneboende flickor som hjälpte till såvida de inte endast hade döttrar i hushållet. I det fallet skickade flera av dem bort för att lämna plats att adoptera söner för att gifta sig med någon kvarvarande dotter och ta över jordbruket.

Det fanns ingen arbetsvecka, den sjunde dagen helgades inte, men ungefär var tionde dag arbetade de endast halv dag. Vid lunchtid begav de sig hem till byn för överläggningar. Jordplättarna var för det mesta privat ägda, åtminstone från 1300-talet och framåt, men jordbruken sköttes ändå i ett slags kollektiv kooperation. Risodling kräver fungerande bevattning och det var byalagets uppgift att säkerställa och fördela bevattningen. Hade någon besökt en grannby eller gjort en pilgrimsfärd till ett tempel avrapporterades detta när alla var samlade. Mötena var därför också nyhetsförmedling och allmänt diskussionsforum, men de fungerade även som domstolar för mindre förseelser och det var också vanligt att de hjälpte till för att arrangera äktenskap. Eftersom förmågan att föda starka barn var den mest attraktiva sidan hos en kvinna var det vanligt att äktenskapen inleddes som samboförhållanden. Det fanns inga dogmer och tabun om föräktenskapligt sex så därför var det vanligt att först ingå äktenskapet efter att första barnet kommit till världen. Bland samurajerna användes uttrycket horetahareta (惚れた腫れた) som lite otympligt får översättas till ”efter förälskelse sväller den (kvinnans mage)” medan bönderna sade tvärtom haretahoreta, när den har svält blir man förälskad.

En annan intressant skillnad mellan vetebonden och risbonden var att även om arbetsdagen, i bägge fallen, varade till solnedgång, så kom hustrun inte ut med skaffning till maken i fältet. Japaner anses flitiga som bin, men många är i själva verket drönare. De har långa arbetsdagar, men en inte helt oväsentlig del av arbetsdagen kan gå åt för tidningsläsning, ett parti shogi, besök på ett kafé och många samtal. Åtminstone ifall man inte är direkt involverad i produktion. Det faktum att bonden inte behövde förplägnad mitt på dagen måste rimligen bero på att han inte arbetat tillräckligt hårt för att bli hungrig och det är väl förmodligen därifrån den moderna arbetsmoralen har sitt ursprung.

När solen närmade sig horisonten begav han sig hem från fälten. Väl hemma stod maten redo, som bonde åt han gott och fiskarhustrur kom dragandes med vagnar där fisk byttes mot ris, grönsaker odlades ofta gemensamt i närheten av byn där kvinnorna skötte fälten, så han hade alltid tillgång till färsk mat. Undantaget var vid missväxt och torka, men även om det flödat ner under regnperioden i maj – juni. Det blev då shogunatets uppgift att omfördela skörderesultatet från regioner med goda skördar till de som drabbats av missväxt. Under vissa år drabbades hela Japan och då utbröt det uppror på flera ställen oberoende av varandra.

Efter att kvällsvarden intagits vidtog hemarbetet, det kunde vara att tvinna rep, se över redskapen, väva zori, sandaler, eller binda tunnor för ristransporter. Från 1700-talet och framåt blev allt fler bönder läskunniga så sist på kvällen kunde de sitta vid ett vaxljus eller oljelampa och högläsa ur någon bok som gick runt i byn. Därefter stöp de ner i sin futon för att sedan upprepa alltihopa nästa dag.

En tanke på “En dag i Yonezaki Taros liv

  1. Ping: Japanska bönders historia | 歴史館

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.