歴史館

Japan förklarat ur ett historiskt perspektiv

Kooperativ risodlingskultur förklarad

Lämna en kommentar

I två tidigare inlägg, här och här, tog bloggen upp frågan om hur kooperativ risodlingskultur påverkat dagens samhälle och specifikt den ekonomiska sektorn. Det hela föranleddes av en frågeställare som uppenbarligen var väl insatt i det japanska samhället och bloggen såg därför ingen anledning att närmare förklara vad som menas med ”kooperativ risodlingskultur”. Det skiljer sig nämligen väsentligt från jordbruket i Sverige där djurhushållning, självförsörjning, potatis och de fyra sädesslagen dominerat lantbrukets utveckling. Ris har funnits i Japan sedan åtminstone stenåldern, troligen överfört av äventyrliga kineser via Korea.

Just förekomsten av ris var en av de främsta anledningarna till att japanerna under jomon perioden snabbt övergick från att vara nomader till att bli mer permanent bosatta. Byn har således en oerhörd lång tradition i Japan och vid risodling insåg de snabbt att samarbete var enda möjliga vägen att klara av det. Det är viktigt att risåkern konstant ligger under vatten, och det kräver ett noga utvalt bevattnings- och dräneringssystem för att klara den uppgiften. Det betyder också att en enskild bonde inte kan tillåta sig att utöka sin egen areal på eget bevåg. Intressant nog skrivs ordet för att vara självisk eller hänsynslös som ”vinnande hand” (勝手) och det kommer sig av att det fanns bönder som ansåg sig ha något att vinna på att självvådligt expandera sina arealer, en vinnande hand är således något oerhört negativt i japanskt språkbruk (och det kanske förklarar avsaknaden av pokerspelare). Regleringen av vattentillförseln är ett detaljerat pilleri som kräver ingående diskussioner, överläggningar bland alla inblandade och en metod för att lösa eventuella konflikter utan våldsanvändning.

Därför blev byarna tidigt demokratiska institutioner, byäldsten må ha fungerat som borgmästare per automatik, men han kunde aldrig agera som något slags envåldshärskare, utan han omgav sig med de som hade de största ägorna, men också de som hade strategiska marktillgångar, exempelvis med en damm eller där en flod rann fram. Det var således inte tal om något slags vald församling, men de som hade direkta intressen i hur vatten och dränering anlades och användes var med och fattade de kollektiva beslut som var avgörande för driften. Det finns gott om protokoll från byting och rapporter till provinsens daimyo om åtgärder för att lösa och undvika konflikter.

Eftersom det blev problem om en enskild bonde utökade sina arealer blev även frågan om tillväxt ett kollektivt ansvarstagande. Med tiden utvecklades en terrasteknik uppför bergknallarna som möjliggjorde risodling på ditintills omöjlig jordbruksmark. Bevattningen underlättades av vårens snösmältning som rann ner över terrasserna där det fångades upp för att sedan gradvis fortsätta ner mot dalen där byn oftast låg centrerad. Att röja skogen på bergssluttningen, bygga ut terrasserna, anlägga dräneringen så smältvattnet fördelades jämt var så pass stora projekt att hela byn aktiverades men också att såväl bördor som inkomster kom att omfördelas. Det gjordes ofta ansträngningar att försöka utjämna dessa så långt det var möjligt, men det gick aldrig att åstadkomma millimeterrättvisa. Samtidigt var samtliga införstådda med att utökade arealer var något som gynnade hela byn, och även de som fick mindre andel av tillväxten hade det bättre efter än före.

Det är den här viljan att underkasta sig personliga uppoffringar och egenhändigt bära bördor för det kollektivas bästa som utgör en så väsentlig del av den kooperativa risodlingskulturen, och som fortfarande visar sig i det japanska samhället. När exempelvis någon i grannskapet avlider hålls det likvaka samma eller nästa dag. Då kommer folk från hela kvarteret (i princip de som delar samma cho i sin adress) dit och överlämnar ett kuvert med pengar i (som regel ungefär 700 kr eller 10 000 yen) som hjälp till begravningen. Många av de som dyker upp har kanske inte ens talat med änkan de senaste tio åren p.g.a. någon förnimmad smädelse, ändå skulle de aldrig kunna tänka sig att avstå. Det är också detta kulturella särdrag som får japanerna att gemensamt dra sig igenom nationella trauman som jordbävningen och tsunamin i Tohoku 2011 eller jordbävningen i Kobe 1995. Det är också därför det är så viktigt att vi andra ställer upp för Japan i dessa lägen. Visst, man kan slå bort det med att Japan är en rik industrination och har råd att hantera det för egen maskin, men den good will som uppstår i dessa situationer är värt så oerhört mycket mer över tiden. För då kommer vi in på ongaeshi, men det kräver sitt eget separata inlägg.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.