歴史館

Japan förklarat ur ett historiskt perspektiv

Kändis i 1700-talets Japan

1 kommentar

Kändisdyrkan upplevs som ett relativt sett nykommet fenomen, det är främst televisionens genomslagskraft, och då väldigt tydligt den period i utvecklingen som dominerades av en rikstäckande marksänd kanal, som blivit avgörande för dagens paparazzipöbel och sociala mediefenomen som Kim Kardashian och PewDiePai. Uppenbart finns det något slags uppdämt inre behov hos många att ha någon att se upp till och som då upplevs som att de förgyller en annars ganska gråbrun verklighet. Japan är inget undantag, även om västerländska kändisar har en klart lägre status än de inhemska, språkbarriären får nog anses förklara kausaliteten. Faktum är att kändiskulten i Japan kan dateras tillbaka ända till 1700-talet.

I modern japanska talar man ibland om gundan, som egentligen betyder armékår, när man hänvisar till stora supporterskaror. Det kan gälla ett basebollag som Yomiuri Giants eller artister som Team Shachihoko, Matsumoto Jun eller Sakura Gakuin. De har alla sina gundan som följer dem slaviskt och stöttar dem intensivt i allt de företar sig. Det verkliga superfenomenet är AKB48 som kontinuerligt förnyas och där de talanglösa flickorna som ingår exploateras till det yttersta.

På 1700-talet talades det istället om soken som i grunden är lite samma fenomen som gundan, men där idolerna istället utgjordes av sumobrottare och kabukiskådespelare. Soken, skrivet 総見 är näst intill omöjligt att återge på svenska, men dess betydelse är att ”i en stor grupp beskåda något gemensamt som man stöttar” och i det innefattas då att man i gemensam tropp beger sig till det som skall beskådas. Det är således inte fråga om en publik, men kan möjligen jämföras med supporterklubbar som Black Army, minus våldet. Precis som Black Army klär sig i svart och gult, så klädde soken upp sig i samma slags kimono som deras favoritskådespelare använde i det kabukispel som för tillfället visades.

Den som upplevde detta starkare än någon annan var Ichikawa Danjuro den andre, idag är det den trettonde som har tagit över. Det är således en lång skara av berömda kabukiskådespelare som dominerat scenen. Det sades att om Danjuro stirrade på en under akten, var det som en talisman som höll de onda andarna på avstånd. Därför började soken klä upp sig som honom i förhoppningen att han skulle välja ut dem och ge dem ett av hans magiska ögonkast under föreställningen.

Precis som dagens kändisar försöker undvika paparazzi genom att dölja ansiktet bakom stora solglasögon och bredbrättade hattar så försökte den stackars kabukiskådisen att undgå efterapare genom att utveckla en egenhändigt färgad kimono. Till ära av upphovsmannen kallas numera den persimonbruna färgen han tog fram för Danjirobrunt (CMYK 0, 58,76, 8 för den färgintresserade) och kabukiteatrar använder den som en av färgerna i sina scendraperier till minne av hans skådespelarinsatser. Kändisar i 1700-talets Japan hade således samma längtan efter en privat sfär som dagens paparazzioffer.

En tanke på “Kändis i 1700-talets Japan

  1. Ping: Bloggens läsrekommendationer | 歴史館

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.