歴史館

Japan förklarat ur ett historiskt perspektiv

Från handikappad till handikapabel i Japan

2 kommentarer

När bloggen första gången anlände i Japan var den fortfarande endast en enkel liten vers, några hastigt nedkrafsade funderingar då och då. Bristande förmåga att konstruera begripliga daktyler kompenserades av viljan att observera och lusten att dela med sig. Då fanns varken datorer eller internet, det blev istället handskrivna missiv, men då bloggens handstil får en läkares att framstå som en kalligraf var de uppenbart svårlästa och föll snabbt i glömska. Det kan vara dags att försöka ändra på detta missförhållande en smula.

Den nya kulturen, maten, livsstilen och språket gjorde att varje ny dag var ett nytt äventyr från gryning till futongående. Det var en oerhörd mängd intryck och data att hantera varenda dag. Efter ett drygt halvår började versen helt oförklarligt känna sig lite illa till mods. Uppenbarligen var det inget medicinskt problem för versen blev aldrig sängliggande eller returnerade den råa fisken till sitt ursprung. Men det var något som malde i bakhuvudet, kanske var versen på väg att bli en paragraf? Obehagskänslan kom och gick utan närmare förklaringar, men efter några månader i detta tillstånd fann sig versen väntandes på ett tunnelbanetåg när en synskadad man kom gående längs perrongen med sin vita käpp. Det var lite av Arkimedes ”Eureka” upplevelse. Det hade krävts nio månaders närvaro i landet innan den uppgående solen lyste upp sinnet på den oförstående versen. Det var naturligtvis inte statistiskt rimligt att vistas nio månader i ett så sanslöst tättbefolkat land som Japan innan man stöter på en handikappad människa. Versen övergick till att bli en synnerligen nyfiken essä och ville veta mera om detta.

Inkörsporten för den nyfikne västerlänningen heter ”engelsk konversation” eikaiwa på japanska. Essän erbjöd sina tjänster gratis till diverse handikapporganisationer. För detta krävdes hjälp av de egna japansklärarna och de var förvånansvärt ovilliga, när de normalt uppmuntrade allehanda aktiviteter för att komma närmare det japanska samhället. Det dröjde därför ett bra tag innan några erbjudanden kunde accepteras. Essäns nyfikenhet mättades och vokabulären om olika handikapp, ord som aldrig förekom i kurslitteraturen, växte konstant. Det var i detta sammanhang som bloggen första gången kom i kontakt med talesättet deru kui ha utareru (出る杭は打たれる), den berömde pålen som sticker ut slås ned.

Det var ett brutalt uppvaknande om japanens syn på avvikare, toleransen för särlingar var obefintlig. Det normala var att mamman ansågs vara ansvarig för ”missfostrets” tillkomst även om hon skulle nedkommit med tre äldre fullt friska syskon. Värst av alla hade de som drabbats av hjärnskador eller exempelvis neurosedynskador. Det var inte ovanligt att de aldrig varit utanför dörren innan de började skolan. Och enligt den japanska synen om sin egen homogenitet placerades barn med samma typ av handikapp i samma specialskolor, hörselskadade på en skola, synskadade på en annan, rullstolsbundna på en tredje osv. Barnen hade således ingen aning om att det fanns andra barn med helt andra typer av funktionshinder. Den okunnigheten förstärkte naturligtvis deras känsla av att vara onormala och av skam behängda. Essän var i den åldern att det var ganska enkelt att bli en upprörd pamflett, och i sin dumdristighet skulle nu pamfletten försöka reformera hela den japanska handikappvården. Idag kan även bloggen le lite åt denna rättfärdighetens reformator.

Men glädjande nog har det gjorts en hel del framsteg, även om en del handikappade fortfarande går på specialskolor så försöker Japan i allt större utsträckning att integrera de handikappade och bryta deras isolering. Mammorna beskylls inte längre för häxmästeri även om det fortfarande finns en del vidskepelse inblandad. Hissar utrustas med Braille text, det läggs ut speciell marksten på perrongerna så synskadade kan hitta rätt vagn och ingång och kantstenen vid övergångsställen är inte längre 15 cm hög. Mycket har således blivit bättre, men minst lika mycket återstår tyvärr.

Att varken hög eller låg går fria från DNA nycker eller mutationskatastrofer finns väl dokumenterat i den japanska historien. Innan det fanns medicinsk sakkunskap ansågs ansvaret ligga på onda andar och elaka gudar. Att de tidiga kejsarna flyttade sin huvudstad varje gång de tillträdde hängde samman med att den avlidna kejsarens ande skulle få vila i frid så de inte hemsöktes av diverse åkommor. Trots detta föddes det med jämna mellanrum ättlingar till kejsaren som saknade en lem, hade en tå för mycket eller hopvuxna öron. Dessa nyfödda avlivades omedelbart och till kejsaren förklarades det med att de var dödfödda, en statistisk rimlighet eftersom mindre än hälften nyfödda upplevde sin två årsdag.

Kejsarinnan Michiko besöker ett handikappcenter.

Den 13:e shogunen under Edo perioden Tokugawa Iesada led av någon form av neurofysiologisk skada. Han dog endast 34 år gammal, om det var av sjukdomen eller om han blivit förgiftad för att släppa fram en mer representativ shogun då Japan tvingades förhandla med västerlänningar tvistar de lärde fortfarande om. Tveklöst är att han dog kort tid efter att han träffat amerikanska representanter som förfärade sig över hans beteende. Likaså var den nuvarande kejsarens farfar, kejsare Taisho, fysiskt och mentalt klen. Hans son, senare kejsare Showa, fick tillträda som regent i unga år för att skydda kejsarinstitutionen.

2 tankar om “Från handikappad till handikapabel i Japan

  1. Ping: Kontinenten som försvann | 歴史館

  2. Ping: De japanska teckenspråken | 歴史館

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.