歴史館

Japan förklarat ur ett historiskt perspektiv

Samurajernas samuraj

Lämna en kommentar

Samurajen nådde sin zenit under Sengoku perioden, åren från Onin kriget på Kyotos gator som startade 1467, fram tills kejsaren utnämnde Tokugawa Ieyasu till shogun 1603. Det var nästan 150 år av oavbrutet inbördeskrig mellan olika mäktiga klaner som inledningsvis splittrades i olika grenar för att senare åter försöka enas, man gick från fissionskrig till fusionskrig. Dessa klaner leddes av en daimyo, ibland kallad provinsfurste och ibland baron, en något missvisande benämning då många av dem startat sina karriärer som rebeller eller banditledare. Knappast någon som kejsaren ville ha vid sin sida vid en audiens. Kejsaren hade inte haft någon reell makt i över 1 000 år, några hade gjort fåfänga försök att återta makten men de hade aldrig den militära kraft som behövdes och även fiender blev plötsliga allierade om Kyoto försökte sig på maktspel. Det fanns perioder när kejsaren var så fattig att han tvingades försöka sälja egna kalligrafiska verk till daimyo. En daimyo var därför i realiteten en självstyrande furste över en provins vars gränser ständigt ifrågasattes och testades.

En daimyo var således en klanledare, en klan som bestod av hans familj, inadopterade familjemedlemmar, och trohetssvärande vasaller som ibland kunde bilda kadettgrenar av släkten genom ingifte. Klanen hade oftast långsiktiga planer och mycket tid och möda lades ner på att utse efterträdare, det var inte alls säkert att äldste sonen, s.k. primogenitur, skulle axla faderns mantel. Ett bra institutionellt minne var därför väsentligt och de lade ner tid och möda på att författa gedigna krönikor över klanen. Dessa är förvånansvärt fria från hagiografiska inslag, även om det förstås förekommer ibland, och de flesta finns kvar i välbevarat skick. Vi vet därför en hel del om de olika klanerna, men det innebär också att historieskrivningen från den här tiden fokuseras väldigt mycket på daimyo och deras gelikar, kanske får de mer utrymme än de förtjänar. Herrar som Uesugi Kenshin, Date Masamune, Takeda Shingen, Imagawa Yoshimoto och Hojo Soun upptar stor plats i hävdeböckerna.

Sanningen är att utan sin Gunshi (軍師) hade de kanske inte alls intagit en så pass dominerande plats i den japanska historien. Enkelt kan han beskrivas som en samurajernas samuraj, han stod oftast fri från klanens inre angelägenheter eftersom han varken hade tid eller lust att ägna sig åt dem. Istället lade han all sin tid på att formulera strategier för klanens geografiska expansion, taktik för olika situationer på slagfältet, optimering av transporter för arméer som växte sig allt större och större ju längre perioden fortskred. Med en modern benämning hade vi troligen kallat honom stabschef för generalstaben, när en gunshi talade så gjorde en daimyo klokast i att lyssna koncentrerat.

Några av de mest berömda gunshi är Takenaka Shigeharu (1544 – 1579) hos Toyotomi Hideyoshi, Katakura Kagetsuna (1557 – 1615) hos Date Masamune och Kuroda Yoshitaka (1546 – 1604), mer känd som Kuroda Kanbei och i modern tappning helt enkelt som Gunshi Kanbei. Är du intresserad av att veta mer om vad de olika gunshi var för filurer och vad de åstadkom, kolla då denna sida regelbundet då mer är planerat.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.