歴史館

Japan förklarat ur ett historiskt perspektiv

Förolämpandets konstart

2 kommentarer

Ahh, men du är så kort att håret luktar fotsvett. Om okunnighet är salighet må du vara världens lyckligaste. Jaså det var DU som gav pedofili sitt vanrykte. När någon irriterar en är det ganska skönt att kunna avfärda och tysta dem med en svidande förolämpning. Gärna en som passerar den irriterande, men inte omgivningen, obemärkt. En mästare på området var Winston Churchill.

Den obildbara kretinen och intelligensbefriade barbaren ägnar sig istället åt att svära och gorma. Den elokventa missfirmelsen kan inte skapas i hjärnan med aritmetiskt cellunderskott. När detta sker kommer vi också i kontakt med vår egen och andra kulturers mest basala värderingsgrunder. I Sverige är det uppenbart att vi tydligen är betydligt mer religiösa än vår kyrkliga besöksfrekvens anger. För på svenska handlar det om ”fan”, ”djävlar”, ”helvete” och ”Satan”. Utan en stark tro på kristendomen hade vi aldrig haft det starka språkliga genomslaget för dessa kraftuttryck. I våra skandinaviska grannländer är den sociolingvistiska strukturen snarlik.

På engelska skiljer det sig åt ganska rejält mellan den brittiska och den amerikanska varianten. Först på senare tid med genomslagskraften i media som film och TV har den amerikanska versionen fått bred genomslagskraft. Här är det uppenbart att källan är den puritanska sexualsyn som återfanns bland de ursprungliga europeiska invandrarna. ”Fuck”, ”cunt”, ”cocksucker” och ”motherfucker” är alla exempel på kväst sexualitet.

På japanska handlar det istället om en skiljelinje mellan människan och alla andra varelser. Biologisk forskning säger oss att vi är ett av många olika existerande däggdjur. Japanerna må acceptera det som ett vetenskapligt faktum men inte som en emotionell dogm. För dem är kraftuttrycken exempel på sådant som tillhör den icke-mänskliga sfären. Att kalla någon ”fyrbent” (四本足) är en grov kränkning, likaså är ”best” (畜生) och ”tölp” (この野郎) att betrakta som nedvärderande. Den lite mer bildade använder istället uttryck som kumaso (熊襲) och emishi (蝦夷). Det är folkslag som tidigare bebodde södra Kyushu och norra Honshu/Hokkaido men som utrotades av japanerna mellan 500- och 700-talet. Säg det till någon som kommer från de trakterna och risken för ett karateslag mot nacken är uppenbar.

En verkligt elegant förolämpning är att kalla någon ”långärmad”, på japanska furisode (振袖). Den långa ärmen används på kimono för ogifta kvinnor, och det gör att även många japaner missar smädelsens innebörd. Den kommer sig istället av att högt uppsatta mandariner vid den kinesiska kejsarens hov gick omkring i långärmad klädedräkt. Här skall läggas märke till att det inte var att ärmen räckte till vristen som gjorde den lång utan att ifall man höll ut sina armar så sträckte sig ärmen ner till marken. Toyotomi Hideyoshi brukade kalla konservativa präster och långsamma hovaristokrater för långärmade när han irriterade sig på dem.

2 tankar om “Förolämpandets konstart

  1. Ping: Hipp hipp hurra, bloggen fyller två | 歴史館

  2. Ping: Japans historiska relationer med Korea | 歴史館

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.